Välkommen till bloggens nya look!

Hej alla julglada! Nu har jag ägnat en mellandag åt att pilla med datorn och jämka ihop Twitter, facebook och bloggen — och dessutom har bloggen fått nya kläde, som du ser. Nu tar jag nyårsledigt för att först kurera en släng av kraftig mellandagsförkylning och därnäst fira nyår med min älskade och några vänner ... 
   Tills vidare önskar jag god fortsättning och hör av mig med nya inlägg snart igen!
   Kärlek, ljus och snö ♥
   Cicci

”Dina åsikter om mig har inte med mig att göra.” Eller?

Nej, dina åsikter om mig har ju inget med mig att göra. Eller? Hur är det egentligen? Ska man vara fri och djärv och skita i vad alla andra tycker, eller ska man vara lyhörd och känslig och Ta Hänsyn? Vad tycker du? Givetvis, eller åtminstone sannolikt, blir vi oftare irriterade för att folk inte tar hänsyn (särskilt om det är oss det inte tar hänsyn till) än för att de är fria och djärva. Ja, eller oftast i alla fall. Men hur vill vi själva leva? Om du fick välja det ena alternativet och aldrig tilläts korsa gränsen igen, skulle du föredra att alltid anpassa dig efter andra eller att aldrig göra det?
   Det är förstås en fånig fråga, eftersom vi inte behöver välja. Men intellektet och egot vill gärna ha det dit: ”Jaså, man ska Lyssna På Sig Själv och Följa Sin Inre Röst? Ska man aldrig lyssna på vad någon annan tycker då, kanske?” Den inre diktatorn gillar att ställa saker och ting på sin spets och säga: ”Jamen tänk om ALLA gjorde så, hur skulle det se ut?” eller ”Tänk om du ALLTID skulle göra så, hur skulle det se ut?” (Just ”hur skulle det se ut?” är som synes en populär avslutningssnärt i den här typen av argumentation.) Och svaret är naturligtvis att det är fullständigt ointressant att fundera över, eftersom livet väldigt sällan är alla, eller alltid.
    Men det är en vanlig fråga från klienter — särskilt om vi använder Byron Katies ”The Work” eller vänder på inrotade begrepp på något annat sätt: ”Jaha. Så du menar alltså att …” eller ”Så man ska alltså tänka …” Det är väldigt svårt för intellektet att förstå att mentala strategier (det vill säga färdiga modeller för hur man ska tänka och vilka regler som ALLTID gäller) är värdelösa – åtminstone om målet är att utvecklas, eller ens må bättre. För säg den strategi som funkar jämt. Vi tror att det är ett slags paketpris vi får när vi bestämmer oss för Hur Det Ska Vara en gång för alla och sedan lever därefter (eller åtminstone försöker, och försöker få andra att göra likadant) — men i stället skapar vi mest stress när vi på det viset försöker komma undan att faktiskt känna efter varje gång.  

Men — tillbaka till ämnet. Andras åsikter, värdefulla eller inte? Jag återkommer till The Work, detta fantastiska lilla verktyg med två parallella spår. När du tycker något om mig kan jag fråga mig ”Är det [som du tycker] sant?”. Om det du tycker — låt oss säga att det är att jag är självupptagen — faktiskt är sant blir det snart uppenbart för mig vad som egentligen får mig att må dåligt: inte din åsikt, utan verkligheten. Det jag mår dåligt av, har jag nämligen märkt, är aldrig din åsikt utan möjligen min åsikt.
   Låt oss säga att du tycker att jag är självupptagen och att jag blir illa berörd av det. Då beror min obehagskänsla på en av två saker: antingen förnekar jag min självupptagenhet och gör motstånd mot din åsikt, högt mot dig eller tyst inom mig (”Nej, jag må vara mycket, men självupptagen, det är jag då inte!”) — vilket jag naturligtvis inte skulle behöva göra om jag inte innerst inne visste att det var sant. Eller också håller jag egentligen med dig och kritiserar redan mig själv för självupptagenheten. Men om jag stannar upp en stund och frågar mig ”Är det sant?” märker jag snart vad det är. Så snart jag inser att jag håller med dig, till exempel, och att jag kritiserar mig själv för min självupptagenhet, kan jag tydligt se att det är min kritik jag mår dåligt av, inte din. För om du kritiserade mig för något som jag själv är helt okej med och inte dömer mig själv för så gör det mig faktiskt ingenting.
   Om jag frågar mig ”Är det sant?” och verkligen inte kan se att det skulle vara det (låt säga att du är arg på mig för att du anser att jag gjort något med avsikt som i själva verket var ett uppriktigt misstag) upphör dramatiken i allmänhet där. När jag är villig att titta efter — kan det ligga något i det du säger? — och blir klar över mina egna motiv blir det också lättare för mig att se saken ur ditt perspektiv. Jag kanske vet att det jag gjorde byggde på ett missförstånd eller något annat oskyldigt och var helt oavsiktligt från min sida — men om jag stannar i den sanningen kan jag förmodligen också lättare förstå hur du kan tro att det var avsiktligt, det vill säga, se din sida av saken. Och eftersom jag förstår hur du ser på saken och inte behöver försvara mig mot din tolkning eller åsikt behöver jag inte bidra till någon fortsatt eller upptrappad konflikt mellan oss.
   Så svaret på frågan om dina åsikter om mig har med mig att göra eller inte har med mig att göra tror jag är: ja. Ta in åsikterna som folk har, särskilt om du reagerar starkt på dem, och undersök hur din egen sanning ser ut. Håller du med dem? I så fall är det nog dina egna fördömanden som behöver din uppmärksamhet, inte andras. Och om du undersöker saken fullständigt ärligt och prestigelöst och inte håller med dem, låt åsikten vara den andra personens problem. (Egot vill gärna ta den lätta utvägen och välja det andra alternativet direkt, men den undanmanövern är lätt att genomskåda: om du fortsätter att reta dig på åsikten är det dags att ta en ännu närmare titt!)

Angelägenheter och cirklar

Häromdagen träffade jag en klient som upplevt att The Work hjälpt honom fantastiskt mycket — saker som tidigare kunnat reta honom ”tog inte längre tag”, och frågan ”Är det sant?” hade ringt i öronen på honom ända sedan vår senaste session, redo att sticka hål på de stressande tankar som uppenbarade sig. Men han hade hamnat i ett dilemma: en situation där han tyckte att det var både hans uppgift och hans vilja att lägga sig i, tycka och argumentera för en viss sak. Den handlade om hans arbete som nämndeman inom rättsväsendet, där det alltså var hans uppgift att säga sin mening och argumentera för sin sak. Hur skulle han förena det med den nya, ganska envisa frågan ”Är det sant?” i huvudet. Om han började tvivla på det han kände var rätt, vad skulle det tillföra?

   När jag pratade med honom insåg jag plötsligt hur gärna intellektet syltar ihop saker och ting åt oss. Saker som i själva verket är ganska enkla att skilja åt blir till en gröt som gör det svårt att klart se vad som pågår. Intellektet hävdade att hans uppgift som nämndeman var att argumentera för ett visst resultat så att det blev så. Men det är ju inte sant — det han kan göra är ju bara att argumentera för det som han upplever som rätt. Vilket resultat det sedan får ligger inte inom hans kontroll. Själva framförandet av sin åsikt kan han påverka, och det skapar antagligen inte särskilt mycket stress — men när han köpte intellektets resonemang att den slutgiltiga utgången också var hans ansvar blev det naturligtvis stressande. Så länge vi håller oss till vår del av avtalet (det vill säga, i det här fallet, att göra och framföra det vi själva känner är rätt) kan vi behålla den inre balansen.

   Orsaken till den här tankegröten är att intellektet har svårt att stanna i det Byron Katie kallar ”sina egna angelägenheter” och låta andra människor (och verkligheten) sköta sina. Det kan inte skilja mellan den delen av ekvationen som jag själv råder över — i det här fallet argumentationen och framförandet av min åsikt — och resultatet (det vill säga det beslut rätten till sist fattar). Att lära sig se skillnaden är märkligt befriande. Egot försöker ofta intala mig att jag måste styra och ställa med sådant som inte är mina angelägenheter, men de gånger jag inser vad som håller på att hända och drar mig tillbaka till mina egna angelägenheter kan jag slappna av på ett sätt som är omöjligt när jag försöker styra sådant som jag ändå inte har kontroll över.

   Även det här kommer jag ihåg att jag skrev om i boken Levande kraft. Där skrev jag:

Det är som om var och en av oss bodde i en egen liten cirkel. Det finns bara plats för en person i varje cirkel, och bara den som hör hemma i cirkeln kan komma in i den. Inuti din egen cirkel kan du övervaka, påverka och leva ditt eget liv i nuet. Men de flesta av oss ägnar alltför mycket tid åt att springa runt mellan cirklarna och försöka komma in i andras cirklar och leva deras liv i stället. Ibland tar vi en paus från det och ägnar oss åt att försöka påverka vårt eget förflutna eller framtiden i stället — med samma bristande framgång, för cirkeln innehåller bara nuet. Inget av detta fungerar, och medan vi springer omkring och försöker kontrollera omgivningen, det förflutna eller framtiden gapar vår egen cirkel tom och övergiven.

   Vi måste kliva in i cirkeln, i vårt eget nu, och börja städa upp där. Vi måste ta ansvar för vad vi kan påverka och försöka lämna resten därhän. Dessutom är det bara i vår egen cirkel som vi kan slappna av på djupet, vila och återhämta oss så att vi får ny energi att ta med oss ut i livet.

När jag läser det nu känner jag att jag faktiskt klivit in i min cirkel och uppehåller mig där en stor del av tiden — och jag märker att det faktiskt blivit mer trivsamt där inne, lite som i en lägenhet som man faktiskt vistas i i stället för att bara övernatta någon gång emellanåt. Det är en skön insikt, och den inspirerar mig att fortsätta göra det trivsamt härinne.

Ifrågasättanden — gödningsmedel eller gift för inre utveckling?

Att ifrågasätta — är det något som väcker positiva eller negativa associationer hos dig? Jag själv har alltid varit ganska förtjust i att argumentera och diskutera saker, och innan livet kastade mig huvudstupa nerför den terapeutiska rutschbana som förändrade hela mitt liv hade jag ägnat många år åt meningsutbyten av olika slag, med varierande resultat. Jag tyckte helt enkelt att det var väldigt roligt att diskutera (till mina föräldrars tvivelaktiga glädje), och många gånger — till exempel som ungdomsledare i katolska kyrkan där vår konfirmationspräst var doktor i matematisk logik flera gånger om — var det både roligt, konstruktivt och utvecklande.
   Men så småningom upptäckte jag att ifrågasättande, diskussioner och teoretiska spekulationer kan vara både konstruktivt och destruktivt, särskilt när det handlar om personlig utveckling. Givetvis är det sunt att inte ”gå på vad som helst” – men samtidigt är det meningslöst med analyser och spekulationer om det övergripande målet är att lära känna mig själv. Egot och intellektet vill naturligtvis gärna krångla sig ur en besvärlig sits genom att fokusera på en abstrakt princip (till exempel frågan huruvida negativa känslor alltid måste vara en projektion, i stället för att utforska hur det förhåller sig i den aktuella situationen), men det för oss bara upp till analyskontoret i huvudet. Och en sak är klar: där sker ingen inre utveckling.
 
Så vad är ett konstruktivt ifrågasättande? Man skulle kunna definiera det som någonting som för oss närmare själva frågan, närmare oss själva och det vi vill undersöka; något som bjuder in. Destruktivt blir ifrågasättandet när vi använder det för att slå ifrån oss och lägga ett avstånd mellan oss själva och sanningen. Du har säkert känt det själv: skillnaden mellan å ena sidan någon som ifrågasätter det du säger för att han eller hon är uppriktigt intresserad och vill höra ditt svar och å andra sidan någon som sätter upp sina invändningar som murar och försvar. Människor som ”ifrågasätter” oss på det förra sättet är en gåva på den inre resan, och deras frågor får oss att gå djupare inom oss själva när vi undersöker svaren. Men när man ifrågasätter på det senare sättet drar man bara upp all energi till huvudet och gräver sig djupare ner i den mentala kvicksanden.
 
Tendensen att hålla saker och ting på armlängds avstånd lägger hinder i vägen för oss om det är sanningen vi är intresserade av. Jag hörde en gång en berättelse om just det, och den gjorde djupt intryck på mig eftersom jag kände igen mig så väl. Den handlar om Buddhas farbror (med reservation för det exakta släktskapet; jag har en känsla av att åtskilliga översättningar kan ha fördunklat det dramatiskt – men det rörde sig i alla falk om en släkting i generationen ovanför Buddha själv), som hade hört talas om Buddhas lära och blivit nyfiken på den. Han sökte upp Buddha och sa: ”Jag vill bli din lärjunge, men på ett villkor. Jag vill arbeta nära dig och ha tillgång till dig hela tiden. Jag vill ha ditt ord på att du inte får visa bort mig.” Buddha såg på honom under tystnad, och till sist svarade han: ”Du får som du vill. Men du ska veta att du inte kommer att bli upplyst så länge jag lever.”
 
Jag minns inte om Buddha enligt berättelsen förklarade orsaken för sin farbror, men för mig stod det klart hur behovet av att förstå, kontrollera och reservera mig förhindrade min egen ”upplysning” i direkt proportion till sin intensitet. Vi kan inte ställa upp villkor för sanningen, och vi kan inte diktera hur vår egen inre resa ska gestalta sig. Vi måste underkasta oss både sanningen och resan; kapitulera inför flödet och överlämna oss till någonting större än oss själva. Det går rakt emot det västerländska psyket att göra det, och att hitta balansen mellan kapitulationen och ett sunt, ifrågasättande tvivel är en av våra största — och mest spännande — utmaningar. För intellektet är en fantastisk följeslagare på den inre resan, men dess plats är ganska tydlig: Upplev först, och sortera begreppen efteråt. Att göra det i omvänd ordning fungerar inte.

Hur ser det ut i ditt liv? Drar du åt att argumentera och analysera för mycket, eller ”köper” du allt du får höra med hull och hår? Kommentera gärna! Hur har dina ifrågasättanden — eller bristen på sådana — påverkat din inre utveckling?