... eller vill du kanske INTE ALLS?

Det senaste blogginlägget om vilja väckte vissa kommentarer i bloggen och på facebook, så jag funderade vidare på ämnet vilja och kom till ett annat välkänt område — när vi inte vill. Det händer titt som sätt att vi gör saker och ting och sedan hävdar att vi inte ville göra dem. Det är väldigt sällan sant — vi är ju inga marionetter utan kan, med mycket få undantag, välja vad vi ska göra. Jag tog upp det här med vilja i boken Din personliga energi — om vägen till balanserad kraft, där jag skrev bland annat så här:

Kan du komma på någonting i ditt liv som du är tvungen att göra? Jag har aldrig träffat någon som kan det. Däremot kan det vara så att alternativen som står oss till buds är mindre tilltalande och gör att vi väljer att handla på ett visst sätt. Även om vi står under pistolhot har vi ju fortfarande rent teoretiskt alternativet att ignorera den som hotar oss, men eftersom det skulle innebär livsfara föredrar vi sannolikt att göra som vi blir tillsagda. Poängen är att när vi gör något, oavsett vad det är, är det alltid för att vi vill göra det; för att det är det mest tilltalande av alternativen.

Men när vi tror att vi gör sådant vi inte vill lämnar vi ifrån oss vår kraft. Just när det händer känns det förstås som om vi lämnar ifrån oss andra saker i stället — skuldbörda eller ansvar, till exempel — men i själva verket lämnar vi ifrån oss våra anspråk på friheten att välja. (Själva friheten kan vi ju inte lämna ifrån oss, men vi kan sluta använda den — och det är vad som händer när vi inte äger våra egna beslut.) Vi kan inte ta ansvar för alla våra yttre omständigheter, men vi kan äga och ta ansvar för vad vi själva väljer utifrån de omständigheter som råder.

   (Det här med frågan om att ta ansvar för omständigheterna eller inte räcker nästan till ett alldeles eget blogg­inlägg, men jag vill ändå kommentera det här eftersom man så lätt hamnar i den diskussionen i det här sammanhanget. För min del sträcker sig ”vad vi väljer” bara till det jag faktiskt väljer att tänka, känna, göra eller låta bli att göra. Jag är inte en av dem som hävdar att vi måste ta ansvar för att vi ”drog till oss” att det regnade på vår bröllopsdag, att chefen är obalanserad eller att vi fått cancer. Om du kan se och känna att du faktiskt bidragit till sådana omständigheter — att du på något sätt ”skapat” en sjukdom eller andra omständigheter — genom dina val, utmärkt. Då kan dessa saker räknas in i det som du uppriktigt kan ta [visst] ansvar för, och det kan göra dig starkare. Men det är viktigt att förstå att du inte kan ”tvinga på dig” ansvaret för saker som du inte uppriktigt känner hur du aktivt bidragit till. Om du är sjuk eller blir uppsagt på jobbet på grund av nedskärningar och det inte känns helt spontant att ”äga” det — lämna orsakerna till dessa omständigheter därhän och fokusera i stället på det du faktiskt aktivt valt och fortsätter att välja.)

   Men även om vi lägger omständigheterna åt sidan och fokuserar på sådant som vi faktiskt aktivt väljer kan det kännas lite läskigt att börja stå för att man faktiskt valt det ena eller det andra. Om vi väl kommer över rädslan för att det ska ge oss ansvaret för inte bara våra egna val utan också annat (till exempel omständigheterna eller kanske andras reaktioner på det vi gjorde), inser vi dock snart att det innebär en frihet att säga ”jag valde det här”. Om jag inte har valt att göra det jag gjorde är jag maktlös, men i samma stund som det blir sant för mig att jag har valt någonting får jag ju möjligheten att välja någonting annat.

   När vi börjar se vinsterna med att ta det här ansvaret kan prestigekänslorna och försvaret sakta monteras ner. Vi ser alltmer av den oskuldsfullhet som ligger bakom våra val — vi väljer ju det vi väljer av en anledning. Om vi valt något som på ytan ser elakt eller ohjälpsamt ut (och som vi därför till en början kanske gör motstånd mot att stå för att vi faktiskt valde) kan vi, när vi väl accepterar att det var vi som valde, börja se den oskuldsfullhet som ligger under våra val. Ofta är det ”det inre barnet” (vår omedvetna reaktivitet) som suttit vid spakarna när vi gjort val som vi i efterhand kanske inte känner oss så stolta över. Vi kanske var rädda att lämnas utanför, att förlora ansiktet (eller något annat) eller att bli utan kärlek — enkla rädslor, men nog så skrämmande för den tre-, fem- eller kanske åttaåring vars medvetenhet vi just då befunnit oss i. Att vårt inre barn styr oss (eller våra programmeringar eller vad vi nu väljer att kalla det här paketet av bagage och reaktioner) ursäktar naturligtvis inte beteenden som kanske skadar andra eller oss själva — då vore vi ju tillbaka på ruta ett igen, där vi hävdar att det inte är vi själva som väljer. Vad det dock kan göra är att förklara, och ofta avdramatisera, de ”dåliga” val vi gör. Genom att se på vad vi väljer och följa valen till sitt ursprung (vilket vi ju bara kan göra om vi först accepterar att det är vi själva som valt) kan vi börja se vilka föreställningar och rädslor som kanske ligger till grund för val som vi skulle vilja sluta med.

   Att se att vissa val som vi kanske ångrar kommer från rädsla, pliktkänsla eller automatiska reaktionsmönster är en sak som kan hända när vi börjar undersöka allt det där som vi ”inte vill”. Men ibland märker vi i stället att det vi säger att vi ”gör fast vi inte vill” — kanske åker till hemmet och hälsar på en äldre släkting eller familjemedlem — är sådant som vi faktiskt visst vill. Vi kanske tycker att besöken på hemmet är tråkiga, deprimerande eller onödigt tidskrävande och spontant känner att vi skulle ha velat göra något annat i stället (”Ja, för det där gör jag ju bara för att göra henne lite gladare”). Men när vi undersöker den saken närmare upptäcker vi inte sällan att vi faktiskt visst vill åka till det deprimerande hemmet, för vi vill ju göra släktingen eller familjemedlemmen glad. Om vi säger ”Ja, jag vill ju göra henne glad, men jag vill inte åka till hemmet” (om besöket på hemmet nu är enda sättet att göra henne glad) glider vi tillbaka i den ringhörna där vi vill ändra på omständigheterna (”Jag vill att hon ska bo någon annanstans”), och det leder ingen vart. Att i stället se att ”Ja, jag väljer att besöka henne, på det deprimerande hemmet, eftersom jag vill göra henne glad”, gör det sannolikt roligare och mindre deprimerande att åka dit. (För det är väl inte bara jag som tycker att det är roligare att göra sånt som jag vill?)

   

Det kan behövas ofta både silkesvantar och försiktiga steg för att reda ut de här frågorna med sig själv, för både Jante och Kritiker sitter inte sällan på axlarna och skriker i öronen på oss. Det krävs en viss finess för att faktiskt ärligt kunna komma fram till om man vill besöka personen på hemmet (eller vad det nu rör sig om) eller inte. För jag kanske ”vill göra henne glad” — men vill jag det också till den kostnad det kommer att innebära för mig just idag? Det som är viktigt att inse är att vi återigen inte kan bestämma oss en gång för alla — även om intellektet SÅ gärna vill göra det — utan att det gäller att kolla från gång till gång. Då blir det mer och mer självklart för oss när vi vill något och inte, och den person som eventuellt är inblandad (till exempel den äldre släktingen på hemmet) upplever helt säkert skillnaden när du gör det du vill.

   ”Tricket” är ofta att inte låtsas om att vi inte kan förutse vissa konsekvenser. Om jag säger ”äh, jag vill inte betala hyran den här månaden” och sedan blir vräkt kan jag ju inte låtsas som den konsekvensen kom helt oväntat. För att kunna avgöra ”vad man vill” behöver man ju nämligen ibland sätta saker och ting i ett större sammanhang och ta med i beräkningen vad följden blir om man inte diskar, betalar räkningarna och så vidare. Att som vuxen betrakta sina handlingar isolerat, utan att räkna med konsekvenserna av dem, är obegåvat i bästa fall och hälsovådligt i sämsta. Om konsekvenserna av att ignorera den är ännu mindre lustfyllda än själva uppgiften du står inför sä­ger ju enkel matematik att du bör utföra den ändå.

Vägen till sinnesfrid när det handlar om att vilja och välja är helt enkelt — och inte helt överraskande — att vara så sann mot sig själv som man bara kan i varje stund. Ju mer medvetna och närvarande vi är när vi fattar ett beslut, desto bättre är det. Det betyder inte ”ju mer analytiska och logiska”; närvaro och medvetenhet har i det här sammanhanget mycket mer med magen än huvudet att göra. 

Kramar och namasté
Cicci
   

Vilja och välja

Är du en person som vill mycket saker? Och, viktigast, menar du med ”vill” att du vill att någonting ska hända, eller menar du att du vill göra något?

   När det gäller vilja är vi ofta grundligt förvirrade. Häromdagen skrev jag på facebook-sidan för Levande kraft: Minns du hur det känns att vilja någonting? Lyssna på frågan igen: Minns du hur det KÄNNS att vilja någonting? Inte vad du brukar tänka när du vill något, eller hur det är att vela fram och tillbaka för att till sist bestämma sig — utan bara att vilja. Det är en konkret känsla och kan gälla väldigt vardagliga saker. Vad vill du idag? Kommentarerna som kom in var ganska blandade till sin natur, men de visade tydligt att många tror att ”vilja” och ”önska” är samma sak. När man frågar vad någon vill just nu kan han eller hon ofta svara saker som: ”Jag vill bli frisk” [om personen är sjuk], ”Jag vill att det ska bli fint väder i helgen” eller ”Jag vill ha mer energi”. Det är mer sällan som personen svarar ”Jag vill gå en promenad” eller ”Jag vill äta tacos.”

   ”Vilja att” är förvisso ett vanligt (och fullt normalt) sätt att använda ordet på, men den vilja som försätter oss i kontakt med vår inre kraft är viljan att göra något; en dragning till något som i är praktiskt genomförbart just nu. Att veta vad jag vill just nu ger mig kraft — faktiskt även om jag inte ens kan välja det. Att däremot vilja att [någonting ska hända] eller vilja ha [någonting] är inte samma sorts vilja — det är önskningar. Det är inget fel på att önska, men det ger oss ingen kraft i sig självt. Att känna och erkänna vår vilja, däremot, gör det. (Önskningar kan bidra till att indirekt ge oss kraft — om vi använder dem för visualisering eller liknande — men när det handlar om att komma i direktkontakt med viljans kraft är önskningar irrelevanta och leder oss in i återvändsgränder.)

   Om jag frågar någon som är sjuk vad hon vill och hon svarar ”jag vill bli frisk” uttrycker det en önskning som oftast leder en känsla av maktlöshet, eftersom hon just nu inte är frisk. Viljan att någonting ska vara annorlunda än det är kan inte innebära någon rörelse framåt, utan den leder oss in i ett dödläge där energin inte kan fortsätta att röra sig. Att vilja att verkligheten ska se ut på ett annat sätt än den just nu gör kan aldrig ge oss någon kraft. Om vi å andra sidan är trötta och säger ”Jag vill gå ut och dansa” har vi i och för sig förstått vilken sorts vilja det handlar om (eftersom det är någonting som teoretiskt sett är genomförbart och står i vår makt) men samtidigt visar det att vi sökt svaret på fel ställe — för om man är trött vill man ju oftast vila. Det vi då menar är kanske att vi vill orka gå ut och dansa, eftersom vi tycker att det är roligt — men då handlar det ju återigen om att önska att någonting ska vara annorlunda än det är.

För mig känns viljan som en rörelse inom mig, som om den inre energin riktas åt ett visst håll. När jag följer den energin blir jag starkare, och ju mer jag följer den, desto tydligare blir den och desto mer har den att berätta för mig. Det kan handla om till synes obetydliga saker — vad jag vill äta till middag eller vilken väg jag vill gå på en promenad — men den här inre energin bryr sig inte om ifall jag klassar det den har att säga som ”betydelsefullt” eller inte. Den bryr sig bara om att jag lyssnar. 
   När vi lyssnar inåt och känner vad vi vill, här och nu och utifrån de alternativ som står oss till buds, får vi kraft. Med den kraften kan vi sedan fortsätta att vilja — och välja — mer och mer kraftfulla saker. Vad väljer du idag? 

Kommentera gärna!  
Berätta hur din vilja känns och vad som händer när du lyssnar på den ♥

   

Sätter du andra före dig själv?

Beroende på vilka kanaler vi lyssnar till när det handlar om inre utveckling kan vi tyckas få rakt motsatta instruktioner. ”Lyssna på dig själv, prioritera dig och skit i vad andra tycker!” uppmanas det från ena hållet, medan ”Vägen till inre frid [eller frihet eller sanning eller insikt eller lycka] går genom tjänandet; sätt alltid andra främst och var osjälvisk”, kommer från motsatt läger. Och mitt emellan dem skulle Thomas Di Leva kunna stå och sjunga sin gamla slagdänga ”Vem ska jag tro på?”

   För är det inte väldigt förvirrande? Särskilt när båda buden kommer från källor som förefaller vara välgrundade; personer som vi kanske läst flera böcker av eller sett framträdanden eller filmer med, och som verkligen verkar veta vad de talar om. Allihop. För närvarande känns det som om det är mest i ropet att tala om att fokusera på andra; att fokusera på sig själv känns lite passé och ställs i kontrast till prat om ”medkänsla” och att det högsta skulle vara att sätta andra före sig själv.

   Just nu översätter jag en bok av Wayne W Dyer med titeln Stop the Excuses! (en tänkvärd och intressant bok), där han i ett betonar vikten av att fokusera på tjänande och ”ta bort dina tankar från dig själv”, från Vad får jag ut av det här? till Hur kan jag tjäna andra? Naturligtvis är det en sund förändring att sluta tänka stressande tankar, oavsett om de handlar om mig själv eller någon annan — och naturligtvis är ”vad får jag ut av det här?” en potentiellt mycket stressande och anti-levnadsglad tanke. Dyer vet säkert vad han talar om. Det jag fäster mig lite vid är hur han talar om det. Ivern att få folk att ”ta bort sina tankar från sig själva” och i stället fokusera på andra riskerar att kasta ut det legendariska barnet med badvattnet. Om jag tar bort mina tankar från mig själv är det ju lätt hänt att det också innebär att jag slutar vara (eller aldrig blir) medveten om mig själv — mina uppriktiga tankar, impulser och känslor. Och det är lika illa det.

   Känner vi inte alla någon som kan bocka i alla rutorna: osjälvisk, hjälpsam, generös, fokuserad på andra — och som samtidigt är en tämligen outhärdlig varelse att ha i sitt liv? Någon som är osjälvisk för att man ska, och som sedan utstrålar ”efter allt jag gjort för dig” om man inte ger det gensvar som personen hade tänkt sig i form av uppskattning eller annan återbetalning, fysisk eller inte. Precis om vi också känner ”moraliska” människor som bara tänker på sig själva, och så vidare. Det är inte alltid vad vi faktiskt gör som gör skillnad; ofta är det varför. Vi kan ”tjäna andra” utan ett uns altruism, och vi kan ”tänka på oss själva” på ett sätt som gör gott för både oss själva och omvärlden.

   Att önska och göra positiva saker för andra är gott och väl — men som mest meningsfullt är det om jag gör det för att jag ser att det är samma sak som att ”tjäna mig själv”. Att sätta mina egna önskningar i väntrummet och prioritera andra i tron att det är ”det rätta” gör mig bara till en energilös martyr som undrar varför det inte blev någon kärlek över till mig. Om jag däremot tjänar andra på grund av en genuin upplevelse av enhet, av att det faktiskt är mig jag tjänar, då uppstår balans.

När jag verkligen, genuint, vill ge någon något, utan någon tanke på att få något tillbaka, är det fantastiskt. Det känns fantastiskt, på ett helt annat sätt än den präktiga känslan av att ”minsann vara en god människa som gör saker för andra”. Det är knivigt, det här med ord — samma ord kan betyda väldigt olika saker, vilket också givetvis skapar en bördig grogrund för missförstånd, inte minst när det handlar om inre utveckling.

Som jag ser det finns det många olika steg i både psykologisk och andlig mognad:

1)  Innan man verkligen har börjat resan tror man att den intellektuella förståelsen skapar förändring inombords.

2)  Den som påbörjat resan förstår att det inte räcker, försöker förändra det han uppfattar som negativt hos sig själv och ge näring åt det han uppfattar som positivt. Målet är att bli en mer lyckad och lycklig människa.

3)  Den som hunnit lite längre på resan undersöker vilka följder hans eget beteende — även sådant han kanske trott det var positivt — får för honom, och det gör honom motiverad att förändra sig själv. Målet är att må bättre.

4)  Den som rest lång väg förstår hur hans beteende påverkar andra och motiveras att förändra sitt beteende för deras skull. Målet är att både han och omgivningen ska må bättre.

5)  Den som verkligen på djupet har förstått hur livet fungerar känner inom sig hur beteendet påverkar honom själv, och därmed världen, på energinivå. Han behöver ingen motivation för att förändras; det sker av sig självt när tiden är mogen eftersom han inte kan fortsätta handla på ett sätt inte är kärleksfullt. Den förändringen är djup, radikal och genomgripande, och den har inget mål.

     Vi reser långt för att upptäcka att allt som någonsin
     behövts är öppenhet och medvetenhet ♥