Andliga floskler, livsfilosofi eller sanningen här och nu?

Ibland när jag lägger ut frågor eller reflektioner (på facebook eller i blogg, nyhetsbrev eller motsvarande) lämnar människor respons och kommentarer som högst påtagligt kommer från en ”livsfilosofi” snarare än deras verklighet här och nu. När jag skrev om hur och i vilken utsträckning vi påverkas av andras åsikter fick jag mycket respons som handlade om människors filosofi om hur man borde vara. Men det är ju en sak att ha en livsfilosofi och citera den när man blir tillfrågad — det som intresserar mig är hur det faktiskt ser ut.

   På samma sätt dyker det när jag skriver om magkänsla och sedan frågar ”Vad väljer du idag?” ofta upp svar som ”Jag väljer kärleken”, ”Jag väljer att vara positiv”, och så vidare. Många gånger — och det här märker vi på kurserna också — använder människor sådana här ”andliga floskler” för att stärka sin tro på att det är så (snarare än att redogöra för hur det faktiskt känns just nu). Väldigt sällan kommer det svar som ”Jag väljer att gå hem tidigare från jobbet/jobba över/tacka nej (eller ja) till si eller så” eller motsvarande, mer konkreta saker. Naturligtvis är det ju möjligt att personen faktiskt aktivt väljer kärleken just den här dagen, genom att reda ut ett problem, överse med något som han eller hon normalt hade retat sig på, och så vidare, men trenden ”snacka går ju” är tyvärr ganska utbredd.

   De här generella beskrivningarna — och andra svepande påståenden som att ”allt är ett” eller att ”egot är en illusion” — gör ofta mer skada än nytta om vi stannar där. Hur skulle de kunna svara på hur det är för dig, just nu? Om du just då plågas av vad ditt ego har för sig (kanske för att du är avundsjuk eller arg eller gör motstånd mot verkligheten på något annat sätt) är du ju inte hjälpt av att upprepa att ”egot är en illusion” — snarare förhindrar det dig att undersöka vad som pågår (eftersom det ju ”egentligen inte finns”).

Byron Katie har, som vanligt, uttryckt det här mycket bra. Don’t pretend yourself beyond your own revolution, säger hon. Och naturligtvis kan det vara knivigt med formuleringar i skrift, så att även något vi verkligen upplever ändå ser ut som en floskel ibland, men det förundrar mig ändå ofta hur svårt vi många gånger har att vända oss inåt, mot sanningen om hur det är just nu. Vi är så hårdtränade att lyfta alla spörsmål till den intellektuella nivån och leverera färdiga, genomtänkta svar.

   Många av oss behöver lära oss att skilja på filosofi och faktiska upplevelser och sluta tro att filosofin ska göra oss mer utvecklade inombords eller andligt. Vad filosofi handlar om är, om inte alltid färdiga och genomtänkta svar, så åtminstone alltid generaliseringar och teori. Fraser som ”man bör”, ”man kan alltid”, ”om x så y” och andra allmängiltiga påståenden kan vara aldrig så användbara och intressanta i många andra sammanhang, men när det handlar om självkännedom leder de ingenstans. De kan ju inte besvara frågan om hur det är för mig, idag. Hur ofta ägnar du dig åt filosofiska diskussioner under rubriken ”min inre utveckling”? Det är inget fel på diskussioner — men kom ihåg att de inte innebär att utforska ditt eget inre. (Intressant nog finns det en fråga som jag gillar att ställa till och från och som alltid får ”äkta” och icke-filosofiska svar: Vad har gjort dig glad idag? Det är lika härligt att läsa kommentarerna, för de handlar alltid om verkliga upplevelser ur människors liv.)

   Böcker, teorier och meningsutbyten har alla en plats i livet, men det slutar inte där. Genom att fixera oss vid filosofierna och intala oss att de faktiskt representerar hur vi verkligen agerar (och alltid faktiskt tycker) i livet missar vi chansen att lära oss någonting genom det som faktiskt pågår inom oss hela tiden. Så kom ihåg att göra regelbundna utflykter till din egen inre, faktiska upplevelse. Det finns så fantastiskt mycket kärlek, sanning och klarhet där ♥

Hur är det för dig? Kommentera gärna här i bloggen!

  

Det har varit ...

... lite mycket nu ett tag, men håll ut, nya inlägg kommer ... Om du väljer att följa bloggen (via länken här t hö) får du automatiskt en uppdatering när det kommer ett nytt inlägg. 
Tills vidare vill jag bjuda in dig till en webbenkät där jag samlar in åsikter om vad du som läser böcker om personlig utveckling vill läsa om. Min nya bok börjar ta form, och jag är nyfiken på vad du vill läsa om!

Du hittar undersökningen här.

Du kan delta anonymt, men om du vill vara med i utlottningen av valfri bok eller cd behöver du ange namn och adress/e-post. Välkommen att tycka!

Ha det så skönt i vårsolen! ♥
  
   

Energtitjuvar, finns det såna?

Den där personen i föräldragenerationen som är så negativ, kompisen som det alltid är synd om, arbetskamraten som gnäller hela tiden ... Är de ”energitjuvar”? Ja, i den meningen att det kan vara tröttande att umgås med dem och lätt kännas som om ens egen (kanske omsorgsfullt upprätthållna) positivitet blir mer än lite naggad i kanterna av att befinna sig i deras närvaro. Men det finns förstås ingen ”energitjuv” som kan stjäla din energi om du inte tillåter det. Tillåtelsen kan se ut på flera olika sätt — från att du aktivt engagerar dig i personens negativa attityd (antingen genom att hålla med eller genom att försöka förändra den) till att du överhuvudtaget väljer att umgås med personen. 

   Det viktigaste att inse är att det är du som ”stjäl” din energi, dvs låter den rinna ur dig till ingen nytta. Många säger att de inte förstår varför det händer, för de intalar sig gång på gång att de inte ska låta sig duperas av den negativa vännen eller anhöriga, men rätt som de är står de där ändå. Och då är det givetvis den inre kraften som saknas — förmågan att sätta gränser, säga nej (eller jo!) och inte ”sälja” sig till negativiteten för förhoppningen om bekräftelse. 

   När vi inte låter vårt behov av bekräftelse och uppskattning locka in oss i den negativa energin finns det (minst) två andra sätt att hantera negativiteten som vi kanske uppfattar som bättre än det men som vi ändå inte mår bra av. Det ena är att helt enkelt tackla den negativa personen med hurtfrisk och klämkäck positivitet. Det tär vanligtvis på krafterna (om man inte verkligen känner sig positiv och faktiskt inte påverkas av negativiteten, naturligtvis) eftersom det innebär att försöka göra om verkligheten till någonting som den just då inte är. Det andra är att aktivt ta avstånd från negativiteten och tala om vad man tycker för den negativa personen — men problemet är att det ofta blir med ilska, frustration och anklagelser (eftersom man kanske fortfarande uppfattar det som att det är den andra som "stjäl" ens energi och man själv är ett hjälplöst offer), och det leder sällan till något positivt. 

   Det bästa vi kan göra när vi stöter på energitjuvar — negativa individer som tycks vilja "dra ner" omgivningen i negativiteten — är att ta ett steg tillbaka, rannsaka oss själva och fråga oss vad vi egentligen får ut av kontakten med den här personen. Inte sällan är det vårt sökande efter bekräftelse och uppskattning, tydligt eller aldrig så subtilt, som ligger i bakgrunden och gör oss obalanserade i situationen. Vi kan inte stå för vad vi känner med klarhet och utan krumbukter, för vi har själva en dold agenda och bakomliggande, ibland undermedvetna, motiv till att umgås med den negativa personen. 

   Ibland handlar det förstås om en människa som vi till exempel arbetar tillsammans med eller på annat sätt "måste" träffa — men även i sådana situationer går det ju att sätta tydliga gränser. Om vi inte kan sätta gränser för vad som är okej för oss och inte (och här pratar jag om balanserade gränser som inte lägger över ansvaret för dina egna känslor och val på den andra) beror det nästan alltid på outforskade mer eller mindre dolda motiv. Om du känner igen det här kan jag varmt rekommendera boken Behöver jag din kärlek? av Byron Katie. Den tar upp precis på vilka sätt vi säljer oss själva för kärlek, uppskattning och bekräftelse, och den innehåller praktiska övningar som hjälper dig att utforska hur det ligger till i ditt eget liv.

   Och kom ihåg — du behöver inte ändra på allting NU, direkt. Det viktiga är att se de mönster som vi lever med, för när vi upptäckt hur vi faktiskt fungerar förändras vårt beteende inifrån, utan att vi behöver krysta fram nya beteenden med hjälp av bara viljestyrkan.

PS - Är du sugen på att göra dig av med några av dina egna energitjuvar — antingen de är beteenden, tankemönster eller personer i din omgivning? Välkommen till kursen Levande kraft — upptäck kraften!♥

 

Paradoxer och återvändsgränder i den inre världen

För några dagar sedan uppstod det en diskussion om jämlikhet och diskriminering/nedvärdering av grupper på en väns profil på facebook, utlöst av ett kopierat skämt om män (av kvinnor). Diskussionen utmynnade i mycket prat om att den typen av skämt var ett uttryck för ”ego” och att det ”skapade separation” — och det fick mig att fundera över just fenomenen ego och separation. Båda två är ju uttryck som har tämligen dåligt rykte i de kretsar där man ägnar sig åt personlig utveckling, och jag tycker att människor ofta verkar ha fått saken om bakfoten.

   Jag minns för många år sedan när jag och Per gick en utbildning i gränslandet mellan kroppsterapi och inre utveckling, och med på kursen fanns en man som talade mycket om Egot. (Jag vill spontant stava det med stort E när det handlar om den här mannen; det lät så när han pratade om saken.) Han berättade att han nyligen genomgått en process där han ”fått sitt Ego under kontroll”. På den tiden fanns inte Eckhart Tolle (eller det vill säga, det gjorde han ju naturligtvis, men han hade inte skrivit The Power of Now än och var inte den andliga lärare han är idag), så det var ännu för tidigt att citera hans fantastiska uttalande: ”Who wants to get rid of the ego? The ego.” Men om han redan hade sagt det hade citatet suttit som en smäck. Det var så tydligt att det ju var hans ego som plockade poäng på att vara så fin, medveten och utvecklad att han ”inte hade något ego”.

Det har varit på tal förut i den här bloggen, men det tål att nämnas igen — egot är inte dåligt. Egot är, precis som min facebookvän argumenterade där på sin profil för några dagar sedan, den aspekt inom oss som skapar separation, det vill säga, ”Det här är jag” och ”det här är inte jag”; ”det här är bra”, ”det där är dåligt”, och så vidare. Separation i sin tur är inte heller någonting dåligt i sig självt. Vi lever i en dualistisk värld med både snö och eld, både kranvatten och vodka och bensin — och om vi inte kunde skilja mellan dem (det vill säga, separera eller diskriminera) vore vi illa ute, eller åtminstone i riskzonen för en och annan oförtjänt spännande fredagskväll.

   Det som är så intressant är att egot och den separation som det skapar ofta kommer upp till diskussion i samtal som handlar om exempelvis fördömanden. ”Det är egot som fördömer”, menar man. ”Det där rasistiska uttalandet du just gjorde skapar separation.” Och det är sant att det är egot som fördömer, att rasistiska uttalanden (till exempel) skapar separation — men det gör du också när du gör skillnad på det rasistiska och det icke-rasistiska. Om du lider av upplevelsen av separation är det den separation som du själv skapar som gör ont, inte den du bevittnar utanför dig själv. Ett meningsutbyte eller en diskussion, det vill säga saker som vi¨ ägnar oss åt frivilligt och ofta har stort utbyte av, skapar definitionsmässigt separation. Du kan ju inte diskutera utan att ha (minst) två sidor att välja mellan — det vill säga, hela diskussionen utgår från en separation mellan ”det som jag favoriserar” och ”det som någon annan favoriserar”.

   Det här är förstås en ganska subtil nivå, och rent praktiskt, i samhället, föredrar vi givetvis den som pratar skit om någon bakom låsta dörrar framför den som i stället går fram till personen och slår ner honom på gatan. Öppet hån uppfattas om mer skadligt än undertryckt förakt. Rent praktiskt alltså. Men när vi drar in begrepp som ”ego” och ”separation” i ekvationen är det inte längre ”rent praktiskt” vi talar om. Då talar vi om andlig utveckling och medvetenhet, och på den nivån spelar det ingen roll om du ger uttryck för ditt separerande ego genom skämt på andras bekostnad eller genom att reagera negativt på någon annans skämt.

   Som jag skrivit förut är egot inte heller något problem förrän vi identifierar oss med det — men det är ofta det vi gör när någon annan(s ego) gör något vi inte gillar. Vi lägger vår energi på det vi motsätter oss (till exempel någon annans skämt, som vi själva uppfattar som opassande), och på det viset förpassar vi oss snabbt till just den nivå av medvetenhet som vi kritiserar. Hur vi förklär vår kritik eller vårt ogillande spelar ingen roll; det ”ego” eller den ”separation” vi upplever, analyserar eller gör motstånd emot är vårt eget ego och den separation vi själva skapar. ”Men”, som Byron Katie tröstande skulle tillägga, ”bara varje gång.”