Närvaro och reaktivitet

Häromdagen fick jag personligen smaka på den gamla österländska visdomen ”detta kommer också att passera”. Så är det ju, allt går över, och det förstår vi intellektuellt — men det känns ju inte alltid så, inte när vi är mitt i obehaget, sorgen, besvikelsen, ilskan, förtvivlan, ångesten eller vad det nu är.

   Nu fick jag, senast i torsdags, uppleva med kombinationen av sådana negativa känslor och insikten att det var något som skulle passera genom systemet; oundvikligt men också övergående. Min dag slirade mer och mer, saker och ting klaffade inte, och jag kände mig mer och mer besviken, irriterad, vilsen, ledsen, frustrerad och i största allmänhet negativ. Men som allt oftare händer mig utspelade sig alla de känslorna parallellt med en inre tillit. Det kändes ungefär som när man mår illa på grund av matförgiftning eller något liknande: det är väldigt obehagligt med själva illamåendet och man vet att det kommer att bli värre innan det blir bättre, men bara det faktum att man vet att det är övergående, att det är någonting som måste få ha sitt förlopp och sedan kommer att lämna kroppen, gör det hela lättare.

   Det här emotionella ”illamåendet” kändes på samma sätt. Byron Katie leker med det engelska språket och säger ”it comes to pass [=det sker], not to stay”, och det var så det kändes. Trots att intellektet hade alla möjliga omdömen om den konkreta situationen — och trots att det hade åtskilliga förslag på praktiska åtgärder och reaktioner — visste jag att det skulle gå över. På något vis kändes det inte personligt, samtidigt som det kändes hur personligt som helst.

   När sådant här händer vet jag att det ligger i luften, att det är någonting i den övergripande energin som är inblandat i det jag känner. Visst, det som sker i min privata sfär händer ju faktiskt där, det är ingen inbillning — men samtidigt verkar det som om en mycket mer övergripande energi vissa dagar är mer trasslig, knölig eller reaktiv. När dagen väl var över (och den dag jag talar om var förresten torsdagen den 23 juni) fick jag veta att flera vänner och bekanta hade haft liknande upplevelser. En del av dem var kopplade till samma projekt som min, men de flesta hade ingenting med min verklighet att göra. Jag betvivlar inte att många av er hade en fantastisk dag i torsdags och inte alls håller med om att det skulle ha legat någonting visst i luften eller att energin skulle ha varit avig på något sätt, och det verkar inte heller som om sådana här ”vågor” påverkar alla. Kanske är vi sammanlänkade i energikluster där de inblandade påverkas på ett likartat sätt, oavsett om de känner till varandra eller inte. Kanske finns det astrologiska eller biorytmiska förklaringar. Jag har ingen aning, och det spelar ingen större roll heller. Det viktiga för mig är att känslan av iakttagande och närvaro kan finnas där parallellt med reaktiviteten.

   Parallella upplevelser av den här sorten känns märkliga, men de blir allt vanligare i mitt liv: upplevelsen av att ha ena foten i en neutral, betraktande roll, medan den andra foten står fast rotad i min egen högst subjektiva och reaktiva verklighet. Det känns skönt, för på något sätt gör det känslornas berg-och-dalbana — när den ändå gör sig påmind — mindre dramatisk. Det är ju ändå bara en film, känns det som, ett skeende som ska spelas upp, och när halvtimmen eller dagen eller veckan gått är det dags att lämna salongen (det vill säga den hypnos som tankarnas alla tolkningar, spekulationer och värderingar skapar) och gå ut i verkligheten igen (det vill säga uppleva livet och det som sker mer direkt, utan någon mental berättelse).

Nu kanske några av er tycker att jag känns förvirrad, eftersom det bara var några dagar sedan jag skrev i ett facebookinlägg på sidan för Levande kraft att neutral varseblivning och känslomässig reaktivitet inte kan existera samtidigt. Ja, det vill säga, jag skrev något annat, men det var det här som var den generella andemeningen. Jag skrev att vi inte kan avgöra andras motiv när vi är känslomässigt reaktiva, och det är fortfarande sant. Så länge ena foten är kvar i reaktiviteten skulle jag inte rekommendera någon att vidta några åtgärder eller dra några slutsatser. Det som den andra ”foten”, den neutrala iakttagaren, kan bidra med är att hjälpa oss att släppa taget om reaktiviteten snabbare och — framförallt — undvika att göra något som resultat av den. Då blir den lättare att uthärda, samtidigt som vi inte riskerar att skapa mer negativitet. Vi kan använda stunden av reaktivitet till att iaktta, stanna upp och lära oss mer om oss själva. Välkommen till skolan! ♥

   

Andlighet i halvfabrikat

Det finns så många fina, härliga och utvecklade synsätt — nya som gamla — att ta till sig av i vår värld av andlighet och terapi. Det skrivs och talas om att leva i glädje, att lidande är en illusion, att vi just nu genomgår en kollektiv frekvenshöjning, att vi skapar genom våra egna känslostämningar och tankemönster, att det finns en gåva i allt som händer, att vi inte är våra tankar (eller känslor eller ägodelar eller bedrifter). Till exempel.

Då och då möter jag människor som verkligen upptäckt en av de här sanningarna; som uttrycker den i sitt sätt att leva och vara, som tillämpar den på sig själv först (när det är konstruktivt) i stället för att ha den som ett filter att betrakta (och försvara sig mot) världen med. Det är befriande. Men hur ofta försöker vi hoppa över det steget och öppna munnen (och intellektet) för någons färdigstekta sparvar? Problemet är att ”sparvarna” ifråga lätt får en avslagen och påklistrad ton när de är just halvfabrikat; när det inte är en upptäckt som jag själv integrerat inom mig. Att hitta en gåva i allt betyder inte att man slår bort smärtsamma känslor och går omkring och skrattat jämt — men det är lätt hänt om man läst det i en bok, tagit det till sig och bestämt sig för att leva så. 

”Don’t pretend yourself beyond your own evolution”, säger Byron Katie — och det är svaret. Det betyder inte att jag inte får använda, pröva och smaka på någon annans anrättning bara för att jag inte har tillagat den själv. Det är ju det böcker, filmer och kurser för personlig utveckling är till för — att vi ska få möjlighet att själva provsmaka och se vad någon annans insikter, övningar och förslag kan tillföra. Vi får bara inte glömma att integrera insikterna, göra dem till våra egna. Hur ser ”allt i mitt liv är en gåva” ut för mig? På vilket vis kan jag uppfatta kärlek i något som först framstår som en förlust? Hur illusoriskt känns mitt lidande, just nu? Hur tar sig den kollektiva frekvenshöjningen uttryck för mig, i mitt liv?

Trots allt fokus på känslor och upplevelser under senare år är det vanligt att vi slår in på den intellektuella banan och vill ”integrera” enbart i huvudet. Det är inte så svårt att känna igen den som gör så — eller känna igen de gånger då jag själv gör så, av gammal vana, bekvämlighet eller för att jag inte tagit mig tid att stanna upp. Det finns två tydliga kännetecken som avslöjar att vi sprungit in i den här mentala återvändsgränden. Det ena är att vi gärna tillämpar våra ”insikter” på omvärlden. Kanske uppmanar vi hurtfriskt en vän att söka efter gåvan i den olycka de just varit med om eller att gå på en kurs och äntligen fatta något så att vi slipper dras med deras trångsynthet. Kanske analyserar vi hur ”andra” lever och lägger misstänkt mycket tid på att rättfärdiga vår egen ståndpunkt och ogiltigförklara deras (även om det bara är i våra egna tankar), i stället för att se hur det vi just tänkte om dem går att tillämpa på oss själva i stället.

   Det andra tydliga kännetecknet är att vi gillar att prata högt och lågt om det vi fäst oss vid — frekvenshöjningen eller gåvorna eller den illusoriska naturen hos lidandet eller egot — och hålla det på en abstrakt, filosofisk nivå. Intellektet har störtkul och drar slutsatser — och det är inget fel på det, så länge vi inte tror att det är detsamma som ”inre (eller andlig eller personlig) utveckling”.

Jag ser fram emot att åka på kurs snart! Det ska bli så kul att träffa en omgång nya, experimentlystna deltagare och leka med energi, rörelse och stillhet i några dagar. Skriva och läsa i all ära — nu ska det bli härligt att också få göra. För även om man kan ”göra” hemma finns det för mig inte mycket som går upp emot att då och då få vara, andas, leva och upptäcka med en lagom stor grupp människor som alla längtar efter att gå djupare; som alla är mer intresserade av hur det faktiskt är än av teorier och principer. Välkomna, alla modiga. Jag ser fram emot att få träffa er ♥

  

Omedvetet motstånd – baksidan med kontroll

Många gånger när vi känner att vi inte går framåt i livet beror det på att omedvetna föreställningar och antaganden påverkar oss, kanske utan att vi ens märker det. Vi vet att vi påverkar vår egen verklighet med tankar och känslor, att det inte är ”hur man har det utan hur man tar det”, att det ”inte finns något dåligt väder utan bara dåliga kläder”, och så vidare. Vi förstår att sårbarhet är nödvändigt för att kunna knyta an till andra. Och ändå finns det stunder då vi bara ”vet” alla dessa saker rent intellektuellt men inte känner dem i magen och än mindre handlar därefter.

   Jag hade en gång en tydlig upplevelse av just det här — att å ena sidan hålla med om något och vilja ha de fördelar som förståelsen och integrationen av det jag höll med om skulle innebära, men å andra sidan bära med mig subtila reservationer som skulle göra att jag inte riskerade något. Så här skrev jag om fenomenet i Din personliga energi:

Trots att reservationerna var nedtonade och min övergripande känsla inför ämnet var entusiasm och inspiration färgades min personliga energi av det subtila avståndstagandet, och jag såg att det på ett vis avhöll mig från att ta fullt ansvar för mitt eget liv och mina egna möjligheter. Under tiden som följde lade jag märke till att den knappt förnimbara reservationen fanns där i mycket av det jag gjorde. Jag såg hur effektivt den isolerade mig från gemenskap med andra människor och själva livet, och när jag utforskade avståndstagandet närmare kunde jag känna vilken veritabel bromskloss det utgjorde i mitt liv. Energin omkring det var konservativ, trög och kändes som om den vägde två ton.

   En tid efter det att jag upptäckt det subtila avståndstagandet blev jag påmind om ännu en aspekt av det och hur det stod i vägen för min inre utveckling. Jag arbetade med en bok där författaren berättade om en man som hade en nära döden-upplevelse: mannen fick se ett sammandrag av sitt liv, och han såg exempel på hur det hade kunnat bli om han haft modet att göra andra val, val som byggde på tillit i stället för rädsla. Den berättelsen — bara några rader i en bok som egentligen handlade om något annat — korsade min väg i precis rätt tid och berörde mig märkligt djupt. Under mitt arbete med boken skrev jag ibland kommentarer i marginalen till en vän som jag visste skulle läsa manuset, och när jag läste berättelsen om mannen med nära döden-upp­le­vel­sen insåg jag att mina kommentarer (som ofta handlade om hur jag ansåg att författaren i värsta fall miss­upp­fattat begreppen andlighet och självkännedom eller i annat fall åtminstone ris­ke­rade att vilseleda sina läsare) lade samma isoleringsfilt mellan mig och livet som räds­lan hade gjort för mannen i berättelsen. Dessutom var den bakom­liggande psy­ko­logiska mekanismen densamma som jag upptäckt när jag såg den inspirerande filmen.

Egot finner trygghet i separation och avstånd –

samma saker som fryser vår personliga energi

och skär av vår kontakt med livet.

För ett kort och tämligen odramatiskt ögonblick stod det klart för mig att nästa steg i min egen inre utveckling hängde på min förmåga att rannsaka och ifrågasätta den här vanan hos mig själv — vanan att fokusera på det som jag inte höll med om, att liksom svära mig fri från allting som inte stämde överens med den världsbild jag var beredd att acceptera. Det skapade ju bara separation, och jag insåg att den här vanan förmodligen låg till grund för en stor del av det som jag inte var nöjd med i mitt liv. Att öppna mig för det som kom i min väg och göra mig tillgänglig för vad det hade att ge mig — i stället för att fokusera på mina reservationer — blev min utmaning.

   Under det fortsatta arbetet med samma manus (som händelsevis erbjöd mig rikliga möjligheter att stå emot impulsen att skriva ironiska kommentarer) kunde jag se vad som hände när jag inte tog varje chans att göra mig lustig över de brister jag såg. Jag kunde uppfatta en känsla av större glädje inom mig, av mer balans. Den uppmärksamhet som tidigare gått åt till att ifrågasätta allt jag inte höll med om blev nu tillgänglig för andra saker.

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

Hur ser dina reservationer ut? Om du säger att du inte har några — att du är fullständigt öppen för hela existensen och allt som sker i den — titta en gång till. Det som utmärkt de verkligt utvecklade individer jag träffat i mitt liv har inte varit deras brist på reservationer utan deras förmåga att erkänna, ifrågasätta och lösa upp reservationerna.

   Men den viktigaste frågan är förstås den som kommer därnäst: Vad är det du tror att du förskonas från genom reservationerna, och är det sant? Eller kan det vara så att ditt försvar ”kastar ut barnet med badvattnet”; faktiskt försvarar dig mot just det du vill ha? Utforska, kärleksfullt och varsamt ♥

Vill du utforska dig själv på djupet?

Välkommen på kurs 7—10 juli!

 

♪♫ These legs are made for walkin’ ... ♫♪

Promenader ... Hela kroppen njuter. I den fantastiska sommaren, med fåglarna som sjunger i solen. Ibland kan jag fascineras över hur enkelt det är: jag är trött, och kroppen vill gå. Den längtar efter att få gå. ”These legs are made for walking ...”

Kroppen är en så märklig och underbar följeslagare. Den vet. Den vet så mycket som andra delar av mig har glömt bort. Några av mina egna ord ur boken Levande kraft påminner mig:

Lyckligtvis börjar allt fler få upp ögonen för kroppens visdom, och förhoppningsvis kan fler och fler människor börja återupprätta kontakten med kroppen innan omständigheterna tvingar dem till det av. När jag hittade tillbaka till kroppen igen kunde jag börja upptäcka vilken fantastisk vägvisare den är och vilka möjligheter som framträder om jag bara låter bli att försöka bestämma hur den ska fungera. Jag förstod att kroppen inte bara rapporterar om vårt fysiska tillstånd utan också om andra aspekter av vår upplevelse, och jag insåg att den alltid kan visa oss vägen till sanningen om vad vi upplever här och nu. Kroppen visade sig vara ett gratis redskap för ökad närvaro – så snart jag slutade begränsa den eller överbelasta den för att slippa vara närvarande.

Naturligtvis tror vi ofta att vi är just närvarande när vi tänker, analyserar och spekulerar. En klient jag hade såg förvånad ut när jag i ett samtal om medvetenhet tillade att det inte handlade om just tankar och analyser. Att vara närvarande och medveten är något helt annat. Hon tittade på mig som om jag — eller möjligtvis hon själv, hon var nog inte helt säker — behövde undersökas. ”Eh, va?” sa hon. ”Om medvetenhet inte är att tänka, vad är det då?”

   Vet du vad medvetenhet är? Hur upplever du den i din vardag? Och om du, som väldigt många av oss, inte upplever särskilt mycket av den just i vardagen, hittar du ändå något sammanhang där du kan vara närvarande i stunden och uppleva livet utan tankarnas filter? (Om inte — eller om du vill göra det mer intensivt — välkommen på kurs! ☺)

Det kan naturligtvis vara nedslående att se hur vi själva begränsar vår egen närvaro och livskraft, men när vi börjar må dåligt av själva vetskapen och kritisera oss själva för våra vanor är det bara ännu en självpåtagen begränsning. Whoops. Jag igen alltså. Ingen annan. Det kan vara en oaptitlig karamell att svälja, men det väntar en befrielse innanför det beska skalet. En snutt till ur Levande kraft:

 

Det som får oss att känna oss trötta, tappa orken och kollapsa är sällan att energin tar slut. Snarare är det en omedveten rädsla för att släppa fram energin i sin fulla kraft. Som små barn gjorde vi det – och det stod oss ofta dyrt, eftersom vårt sätt att uttrycka oss inte alltid passade i omgivningen utan gav upphov till bestraffningar eller arga blickar. Det minns kroppen, och nu lägger vi locket på för att inte sätta tillvaron i gungning.

   Påståendet att det är vi själva som kväver vår livsenergi, snarare än våra föräldrar, samhället eller alla krav vi tror oss behöva leva upp till, är i allmänhet ganska provocerande. Sanningen är givetvis att det var omvärlden som en gång lärde oss att dämpa oss och trycka ner vår livskraft, men så snart vi blivit vuxna nog att överleva på egen hand är det inte möjligt för någon annan att göra det längre. Vid det laget har vi tagit över uppgiften själva, och med hjälp av omedvetna föreställningar – föreställningar som vi inte sällan lägger över på omgivningen – undertrycker vi själva vår livsenergi.

Vi måste kliva ur den onda cirkeln — och här är just kroppen en fantastisk medhjälpare: dansa eller använd kroppen på något annat sätt och känn hur kritikern och de negativa tankarna dunstar bort! Det är nämligen väldigt uppfriskande att göra den här insikten också, när vi väl slipper kritikerns trams som egentligen inte är något annat än fler avledningsmanövrer i just den stil som den kritiserar oss för!

   När vi ser hur vi begränsar oss själva börjar någonting förändras inom oss, och vi märker att vi väljer andra saker än tidigare. Det går inte över natten — och det behöver inte göra det heller. Låt medvetenheten bana väg för förändringen i stället för att intellektet ska göra ett jobb som det ändå inte klarar av ♥