En väg till mjukheten, välkommen till friheten ♥

Då och då händer det saker som får ordet ”ond” och etiketten ”ondska” att dyka upp oftare än vanligt. I maj, när etiketten dök upp i diskussioner kring mordet på Usama bin Laden, skrev jag inlägget ”Ondska?”, och i dagarna har fler tankar vaknat.

   Precis som jag skrev redan förrän gången är det någonting inom mig som hajar till inför ordet ondska. Etiketten brukar få innefatta diverse olika aspekter av det mänskliga psyket som vi vill slippa se inom oss själva. Ja, för jag tror aldrig att jag hört någon använda ordet om sig själv; det handlar alltid om någon annan. Men ... måste man inte börja undra lite över en egenskap som bara verkar existera hos andra? Är ondska helt subjektivt — eller kanske något som blir sant när tillräckligt många människor använder samma etikett? Och är det alltså jag (eller vi) som avgör om du är ond eller inte? Så praktiskt — och så ohållbart.

Oändliga mängder avslappning, kärlek och mjukhet väntar när vi försiktigt börjar utforska vad är det vi vill uppnå genom att använda etiketten ”ondska”. Och även om vi inte använder just det ordet kan vi vara uppmärksamma på den inre energin av rädsla, fördömande, upprördhet eller hårdnackad ovillighet att titta närmare på oss själva. Under den finns det alltid en del självkännedom att hämta.

   Hela bilden blir lite bakvänd för intellektet. Det tror, helt begripligt, att vi bidrar till att göra världen bättre när vi identifierar ”ondskan” och motarbetar den aktivt. Men ironiskt nog blir effekten den rakt motsatta: vi bidrar i själva verket till att upprätthålla den genom att motverka ökad medvetenhet. Hur då? Jo, eftersom jag måste hålla ett tydligt avstånd mellan ”mig” och ”det onda” har jag inte råd att öka min medvetenhet; vem vet vad jag skulle upptäcka inom mig då? Det som den här logiken missar är att den medvetenheten — och den upplevelse av kärlek och sanning som medvetenheten visar vägen till — faktiskt är det enda botemedlet mot det som ser ut som ondska.

   Vi lever i ett ständigt balansspel mellan medvetenhet och ältande, mellan att undertrycka och att släppa taget, och vi blandar ofta ihop begreppen. Vi ältar en gammal oförrätt och tror att vi därmed bearbetar och medvetandegör den. Vi undertrycker det vi inte vill se hos oss själva med motiveringen att vi ”inte vill ge det energi”. Och vi hittar inte riktigt ut ur förvirringen.

Klarheten och skuggorna motsäger inte varan-
dra. Skuggorna faller bara över ytan, och de
förändras hela tiden. Dessutom avspeglar sig
saker och ting i vattnet och kan lura oss att klar-
heten inte finns kvar. Men klarheten består, och
även om vattnet grumlar sig ibland återvänder
klarheten så snart stillheten infinner sig igen.

Inget av det här är brottsligt, dåligt eller fel; det är bara resultatet av en missuppfattning. (Så pass på — ibland kan projektionen vrida sig 180 grader så att vi börjar anklaga oss själva för att vi inte är mer utvecklade än vi är. Men det är bara mer av samma vara, och det är väldigt smärtsamt.) Det var ingen som lärde oss hur balansen ser ut, och jag tror att det är en grundläggande mening med vår existens att vi trots detta hittar den; hittar kärleken. När vi börjar reda ut trådarna i härvan mjuknar vi. Det betyder inte att vi blir släpphänta och mer benägna att tillåta övergrepp. Tvärtom: vi slappnar av, och vi kan börja använda hela vår varelse för att främja livet och den sanning vi känner inom oss. Så länge vi är arga, rädda, spända eller på andra sätt stressade kan vi inte skilja den sanningen från åsikter, idéer eller fördomar, men när vi mjuknar ser vi en helt ny värld.

 

Ge dig själv tillåtelse att vara som du är, med allt det du uppfattar som fel, brister och fula tankar. Och om du viftar bort den uppmaningen och fortfarande har fokus helt och hållet på någon annans beteende eller åsikter kanske du vill pröva att försiktigt undersöka: vad är det jag tar avstånd från hos mig själv genom att se det hos den här personen? Intellektet kommer att hävda att det är helt ovidkommande i situationen, men om du faktiskt stannar upp med frågan fattar hjärtat snart galoppen. Det är så vi löser upp ”ondskan” ♥

   

Energi, förvirring och stress

Efter förra helgens Stora Händelser i Norge dök det snabbt upp olika uttalanden med fördömanden av gärningsmannen. Det kopierades statusar på facebook, det cirkulerades bilder som symboliserade vårt stöd till grannlandet, det tändes ljus för offren och det hölls en officiell tyst minut på måndagen. En SD-medlem citeras i en svensk dagstidning och idiotförklaras av läsare. Gärningsmannen uppges ha uttalat att han hellre blir hatad än glömd, varpå det raskt uppstår en kollektiv rörelse för att aktivt glömma honom; utesluta honom ur medvetenheten. Den kollektiva reaktionen har varit enormt stark.

   Bombardemanget av reaktioner väckte en märklig motvilja hos mig, och den gjorde mig i sin tur förvirrad. Sådana reaktioner ska man ju delta i? Sluta upp bakom? Och ändå var det någonting inom mig som kändes så obehagligt skevt. 

"Skogen är mitt kokain" sa en vän
nyligen, och jag förstår henne
precis. Naturen hjälper mig att
hitta min inre förankring igen.

Det tog ett par dagar innan jag kände igen energin som låg bakom de flesta (om än inte alla) sympatiyttringarna. Det är en energi som förmedlar ungefär: ”Jag är upprörd/arg/förtvivlad [etc] över det här, och det erbjuder jag som stöd”. Den är oerhört obalanserad — och därmed uteblir stödet, hur mycket vi än känner med våra drabbade medmänniskor. För hur skulle obalans kunna ge stöd?

   Givetvis påverkar det inte den fysiska världen på samma sätt om jag idiotförklarar någon som om jag mejar ner åttio personer med ett skjutvapen. Givetvis behöver samhället göra sitt bästa för att undvika att sådant händer. Det juridiska samhället kan försöka göra det genom att stifta lagar och i möjligaste mån se till att de följs. Men det personliga samhället försöker ofta göra samma sak genom ”fredliga” aktioner — som i själva verket bygger på ilska/rädsla — och det här här någonstans vi kommer ur kurs.

   Att konfronteras med händelserna i Norge och reagera med sorg tycks mig som en annan sak. Och sorgen kan innefatta hela skeendet och alltså inkludera det faktum att en någon överhuvudtaget kommer på idén att göra en sådan här sak; att världen på något sätt föder den här sortens kompakta negativitet. Den sortens uppriktiga sorg — en aspekt av kärleken som vi ibland inte känner igen — tror jag inte bidrar till mer negativitet, och om vi tillåter den och känner den börjar kärleken lysa igenom. Hos en del ser den ut som kärlek redan från början. Min vän Premleena skrev: 

In times like this, being grounded in my inner nature ...
without story and judgments ... 

moment by moment ... 

Letting my heart send out all love possible 

like a web around the globe ... 

That is where I have my focus. 

Den energi som den texten förmedlade var som en en ljummen fläkt av frisk sommar. En annan sommarfläkt kom från blogginlägget En högfrekvens av jämmer och klagan av JennyAnn, som min äskade tipsade mig om och där jag tyckte att en mening lyste extra starkt i sin klarhet: ”Behovet att tolka en händelse för att göra den begriplig är starkare än viljan att uppleva intentionen.” Så tydliga ord, och så sanna.

***

Ilskan och rädslan (som i det här fallet bara är två sidor av samma mynt och reaktioner på varandra) kan inte bidra till kärlek, fred eller sanning. Det betyder inte att vi ska undertrycka eller förneka ilskan eller rädslan; det gör bara våra insatser ännu skevare. Men vi kan bearbeta de här känslorna först. När vi gjort det, när vi hittat balansen igen, kan vi bidra till kärleken i världen. Eller nej, det stämmer inte riktigt. Sanningen är att vi bidrar till kärleken i världen så snart vi börjar tillåta, uppleva och lösa upp känslorna utan att använda dem som drivmedel för negativiteten ♥

   

Förändring

Hur fort ska ”förändring” gå? Vill du att allting ska hända nu i eftermiddag — eller ännu hellre att det skulle ha hänt redan igår? Vill du helt inte att saker och ting ska förändras alls, eller i så fall ytterst långsamt, så att det knappt märks? ”Förändringen är det enda konstanta i världen” heter det, och det verkar onekligen ligga något i det. För känner du till någonting som aldrig förändras?

    Ibland tror vi att vi själva är ansvariga för all förändring vi vill se i livet (och kanske också i andras liv!), och då blir det ofta jobbigt för oss. För vad skulle kunna vara mer stressande än att sitta och stirra på en rosenknopp och försöka förmå den att slå utan innan den är mogen för det? Vissa saker tar helt enkelt sin tid. (Det vill säga, alla saker tar naturligtvis ”sin tid”, men ibland är den tiden väldigt kort.)

Det är självklart för de flesta att ro-
sorna själva vet när de är mogna att
slå ut — och att de inte skjuter upp
sin blomstring. Men hur villig är du att
vänta in rätt ögonblick i livet — eller
att ta steget ut i det okända när du
inom dig vet att tiden är mogen.

Det är en balansgång att navigera mellan att skapa förändring och att följa flödet. Och som vanligt finns det två diken att ramla i — om jag tror att allt hänger på mig blir jag lätt stressad och överaktiv när jag försöker se till att allt sker som det ska. (Fullständigt onödigt, naturligtvis. Allt sker ju redan precis som det ska; något annat är inte möjligt.) Men då och då ramlar vi förstås i stället ner i ”que sera sera”-diket där vi mentalt gör det bekvämt för oss, sätter händerna för öronen och säger la-la-la i väntan på att kunna Följa Flödet. När inget händer suckar vi kanske och beklagar att det inte Flödar lite mer, men accepterar sedan att det (vad det nu var) ”inte var meningen”.   

   Märkligt nog kan vi bli bekväma och oproduktiva i båda dikena. Om man som jag sällan ramlar i passiv-diket utan gärna får saker och ting att hända ser det ofta ut som om man är väldigt produktiv — men ofta står inte den faktiska ”produktiviteten” i relation till hur mycket energi vi gör av med i vårt görande och fixande. Rosorna slår ju inte ut fortare för att vi hjälper till.

   När vi inte känner oss helt tillfreds med vårt liv är det ofta för att vi antingen halkat helt och hållet ner i det ena diket — att vi antingen Gör och Gör och Gör utan att någonsin stanna upp eller sitter och väntar utan att inse att vi behöver bidra till vår egen existens — eller att vi försöker Göra där vi skulle må bättre av att Vänta och i stället är passiva i de sammanhang där vi skulle behöva ta ställning. Det är vår tids specialitet: att byta plats på aktivitet och stillhet; på tanke och känsla. Det skapar stor förvirring och en hel del stress.

 

Vad är din relation till förändring? Vad vill du åstadkomma? Stanna i den energin en liten stund. Föreställ dig sedan att du redan hade åstadkommit allt du ville, att livet ser ut som det liv du vill leva och att du hunnit göra allt du vill hinna med — vilka delar av dig skulle komma till uttryck då?

    Låt båda dessa aspekter komma till uttryck i ditt liv. De behövs båda två, och de balanserar varandra. 

   

  

Hemligheter och integritet

En av mina facebookvänner tog häromdagen upp frågan om personliga hemligheter, hur de påverkar oss och om mer mod innebär färre hemligheter. Hon nämnde också ordet "integritet" med hänvisning till att många tar till det som försvar för sina hemlighetsmakerier. Det fick mig att fundera lite över den här frågan. För ett antal år sedan översatte jag en bok av Brad Blanton, amerikanen som myntat begreppet radical honesty och som i princip rekommenderar att man alltid säger vad man tycker, oavsett om man är tillfrågad eller inte. (Han skrev boken — Gud bor i hjärtat — tillsammans med den något mer milt sinnade Neale Donald "Samtal med Gud" Walsch, vilket förmodligen tog udden av den värsta skärpan. Men större delen av boken utgörs ändå av ett transkriberat samtal mellan de två herrarna, och det är intressant att se deras olika infallsvinklar på ämnet ärlighet.) Dessutom har jag alltid intresserat mig för begreppet integritet, som för mig är en avledning från ordet integration och integrerad, det vill säga hel/odelad. För mig betyder integritet att stå för den man är, inte att hålla tyst om det.
  

Ämnet hemligheter är ofta ganska laddat — särskilt om man ger uttryck för åsikten att hemlighetsmakeri oftast är resultatet av rädsla och en oförmåga att "äga" det man tycker och upplever eller stå för den man är. Och det är klart att folk reagerar när de uppfattar det som att man kallar dem fega. Men kan du ha hemligheter utan att vara rädd?  

Som jag upplever det är hemligheter någonting som stjäl energi, har en negativ inverkan på min personliga energi och förmågan att vara mig själv och dessutom försämrar min kontakt med andra människor. Det är ju inte så konstigt, eftersom det "jag" som har kontakten ju måste lindas in och sminkas om innan det släpps ut i ljuset. Om man är mycket van vid att dölja delar av sig själv — eller ha hemligheter — är det inte säkert att man ens är medveten om energiförlusten och de andra negativa effekterna. Och även om man är medveten om dem kanske man bedömer dem som ett lågt pris att betala för att slippa offentliggöra det man vill hålla hemligt. Men är det verkligen det?

   Jag menar inte att man måste berätta om allt för alla. Vissa saker känns privata, och de är ingenting som jag diskuterar med kreti och pleti. Men det är stor skillnad i energi mellan "privat" och "hemligt". Om någonting som är privat blir känt för omgivningen och någon frågar om det kan jag vara öppen om det de redan vet, och jag behöver inte försvara någonting. Om de vill forska vidare i ämnet kan jag antingen känna att det är ok, eller också kanske jag säger att det känns privat och jag inte vill gå in på det. Det handlar inte om att alla ska veta allt — det handlar om att äga det man är och gör, inklusive det faktum att någonting kanske känns privat. Då har jag ingenting att dölja.

   Häromdagen läste jag att facebookinlägg från sångerskan Pink, som bad journalister och paparazzi hålla sig ifrån hennes nyfödda dotter. Det var ju inte frågan om att dottern var "hemlig" — det handlade om att hon tillhör den privata sfären, som omvärlden inte är välkommen att klampa omkring i hur som helst. Det är ett utmärkt och lite annorlunda exempel på skillnaden mellan privat och hemligt. 

Om du funderar över om saker i ditt liv är privata eller hemliga, undersök om du blir stressad vid tanken på att de skulle komma i offentlighetens ljus. Om tanken skapar stress är det nog en indikation på att det är en hemlighet du bär på.

   Och det borde väl vara självklart, men jag tycker förstås att "hemligheter" som är avsedda som glada överraskningar är helt ok — även om de också kan tära lite på energin hos hemlighetsmakarna innan överraskningen är i hamn! :-)

   

Friheten i nuet

En författare, jag har för mig att det var Wayne Dyer, har berättat om en sak han såg på en safari. Det var en zebra som stod och betade på savannen ihop med några andra zebror. Det såg ut som en helt vanlig dag, med den lilla skillnaden att just den här zebran såg ut att ha fått halva rumpan avsliten av ett rovdjur under natten. Ett stort, färskt sår gapade på djurets bakdel — men zebran betade på i godan ro, precis som sina flockkamrater.

   Om det handlat om en människa hade hon eller han antagligen varit traumatiserad av händelsen och fortfarande ältat det som hände. ”Åh, det där lejonet, han kom emot mig så plötsligt, och jag hade ingen aning om vad som hände. Och sedan bet han mig, och det gjorde så ont. Jag var så rädd.” Så upprätthåller vi våra trauman, vi människor. Men zebran bara stod där och åt, med total närvaro i nuet. Jag menar inte att vi inte ska bearbeta det vi varit med om — vi behöver göra det på ett annat sätt än djuren, på grund av de mer komplicerade mentala finesser som också gjort att vi kan flyga till månen, skriva poesi och bygga datorer. Men zebran kom ändå att symbolisera — både för författaren när han såg den och för mig när jag läste berättelsen — den frihet som finns tillgänglig för oss alla här och nu om vi låter det förflutna vara det förflutna.

   Jag undrade länge hur man hittar balansen. Hur undviker man att älta gammal skit utan att riskera att sätta händerna för öronen och säga la-la-la om saker som man skulle behöva titta närmare på? Hur avgör man vilka känslor som behöver upplevas och uttryckas och vilka som bara är reaktioner på envisa tankeloopar som inte leder någonstans?

   Det lustiga är att jag inte tror att jag någonsin fått något svar på de frågorna. Eller, kanske jag har fått tjugo svar. Ändå vet jag idag. Jag vet vad som är relevant och behöver plats och vad som bara är en återvändsgränd. Frustrationen blev ibland stor när någon sa åt mig att ”nej, nej, lägg inte energi på det där, ser du inte hur destruktivt/meningslöst/onödigt det är, det du håller på med?” eller, andra gånger, ”stanna i den där känslan, fly inte undan den” — men ändå inte kunde specificera varför det ena var destruktivt och det andra konstruktivt. 

Idag, när jag hör mig själv säga ungefär samma saker till mina klienter och kursdeltagare, förstår jag att det kan vara så att jag faktiskt fick de tydligare instruktioner jag sökte, men att de inte kändes tydliga för mig. Jag ser nu att jag var tvungen att vara frustrerad ett tag, för det var under perioden av ”försök och misstag” som jag sakta kom att själv känna skillnad mellan det destruktiva och det konstruktiva. Jag ser att jag faktiskt hade nytta av den ”otillräckliga” input jag fick av terapeuten eller kursledaren. I retrospekt var den tillräcklig, och den har högst sannolikt bidragit till att jag förstår vad jag har förstått.

    Men, tillbaks igen — till nuet. När du känner att du stressar upp dig, eller håller långa monologer i huvudet om någonting som hände igår (eller kanske kommer att hända i morgon), mana fram en inre bild av den soldränkta savannen och det svartvitrandiga djuret som står och äter, fullt närvarande i den aktiviteten, helt enkelt för att det är dags att äta. Vad är det dags för just nu i ditt liv? Återvänd till det innevarande ögonblicket, till din egen upplevelse, och undersök vad det är. Älta och oroa dig kommer förmodligen ganska långt ner på listan ♥.