Välkommen till anti-andligheten

När jag senast träffade min härliga vän Gita Ljunggren och skulle hänvisa till det på facebook kom det för mig att beskriva henne som medförespråkare för något som kanske bäst kan kallas för ”anti-andlighet”. Men då började min inre andlighetsivrare muttra; det kunde man väl ändå inte kalla en person som arbetar för ökad medvetenhet?  Det var väl klart att man skulle vara andlig!

   Men ärligt talat blir jag lite less på andlighet ibland — åtminstone när den serveras som en trygg bubbla att gömma sig i och upprätthålla sina projektioner och vanföreställningar om livet. För det jag kallar ”anti-andlighet” här handlar ju inte om att äta snabbmat, ragga på krogen, titta på dokusåpor (eller vad nu mer människor skulle kunna uppfatta som ”oandligt”). Den ”andlighet” som innefattar meditation, närvaro och inre utveckling — och som kan möta hela livet, inte bara valda delar av det — är fantastisk. Det som jag blir ”anti” mot är den sortens andlighet som folk gömmer sig eller söker svar i.

Efter mitt senaste blogginlägg Den största utmaningen fick jag ett mail från en vän som läst det med titeln ”Hur tänkte du här?” Hon skrev: ”Precis vad jag behöver just nu men hur GÖR man??”

   Det var en nyttig fråga, för den tvingade mig att gå djupare. Hur hade jag tänkt? Hur gör man faktiskt?

   Svaret på de frågorna och några till finns i de här funderingarna om anti-andlighet. Ibland kan man upptäcka att man har kommit ur kurs och förirrat sig in i den sortens andlighet från den verklighetsnära vardagsandligheten. Om man vill göra stickprov på det man kallar andlighet kan man kolla om den välkomnar och integrerar mer och mer av världen, fler och fler av ens egna olika aspekter, både de mörka och de ljusa sidorna — eller mindre. Om svaret är ”mindre” har man hamnat i en sorts pseudo-andlighet som det kan vara bra att ta semester från. Det bästa semestermålet då är Egoland, som jag kommer att lägga ut några blogginlägg om framöver. Välkommen tillbaka till dem!

PS - Om du vill vara säker på att inte missa när de kommer, anmäl dig som följare av bloggen eller ange din e-post överst till höger!

    

Den största utmaningen

Jag läser just nu boken The Slap av Christos Tsiolkas och har konstaterat att det är en alldeles utmärkt bok om egot. Handlingen börjar hos en grekisk-australiensisk familj i förorten där man träffas en eftermiddag för att grilla. En av de närvarande männen ger en liten pojke en örfil sedan det uppstått ett bråk mellan barnen, och eftersom pojken inte är hans son väcker handlingen många känslor. Boken följer åtta av dem som var närvarande vid tillfället och presenterar tillvaron ur deras perspektiv.

En dag slog det mig vad som saknades i den vardagssolkiga presentationen av otrohet, stolthet, maktspel, avundsjuka och fördomar. Det som saknades var vänlighet. Väldigt få av karaktärerna uppvisar någon djupare vänlighet, varken mot sig själva eller mot andra. Givetvis finns det vissa av dem som är vänliga mot varandra eller utomstående vid enstaka tillfällen, men det går ändå en ton av hänsynslöshet, vårdslöshet och desillusion genom hela den lilla kretsen. Det finns ingen tillit; det är som om de tar för självklart att livet ska vara skitigt, matt och fullt av besvikelser. Och det blir så tydligt att roten till den här stämningen — en tillvaro där ”glädje” innebär att vinna över någon annan och ”framgång” alltid är surt förvärvad och svartsjukt bevakad — är egots oinskränkta styre.

   Det är lätt att gissa vad den rekommenderade åtgärden blir (om jag nu lämnar bokens karaktärer åt sitt öde och tänker mig mänskligheten i stort, eller åtminstone de läsare av den här bloggen som vill undvika att få en sådan tillvaro själva). Naturligtvis ska vi idka vänlighet, känna tillit och meditera och vara fina. Eller hur? Ge egot så lite utrymme som möjligt — är inte det den spontana lösningen? Nej, jag tror faktiskt inte att det är det effektivaste sättet.

   Lösningen är att omfamna våra skitiga sidor, välkomna egot när det ändå vill göra sig hört, dansa med de små plågoandar av illvilja, surhet, avund eller förakt som kommer över oss då och då. Det handlar om att våga vara äkta, med och för och inom sig själv. Där finns lösningen, och vägen till den där friheten som vi söker. 

Det här är vår nästa utmaning — inte att träna bort (eller ännu värre, undertrycka eller måla över) det småfula och kanske pinsamma, utan att inse att det är en del av livet att ha negativa känslor. (Inte? Jamen det är ju fantastiskt! Jag menar inte att det måste vara en del av livet — men om det ändå är det är det mer meningsfullt att arbeta med det som är än att försöka börja någonstans där vi inte befinner oss.)

    Det som ofta händer i vardagen är att vi antingen agerar ut eller undertrycker den här sortens känslor gör sig påminda. Vi noterar dem, gör motstånd mot dem och försöker få dem att försvinna genom att förändra den yttre verklighet som de tycks peka mot. Om vi lyssnade på dem och undersökte dem skulle vi antagligen upptäcka något annat, men eftersom vi helst inte vill befatta oss med dem upptäcker vi inte det. 

Så när stoltheten, snålheten, avundsjukan, offermentaliteten eller något annat gör sig påmint inom dig, lyssna. Lyssna på ditt inre som om det var ett litet barn som behöver din vägledning. Men, du vet — barn kan inte ta emot vägledning från dig om de inte först fått uttrycka hur det är för dem. (Strängt taget kan du inte ge dem någon meningsfull vägledning då heller, för du har ju inte tagit del av vad det är de behöver vägledning för.) Nej, först måste vi lyssna, och det gäller också oss själva. När vi lyssnat kan vi ta emot vägledningen, och den kommer av sig själv: förmodligen inte som någon röst eller tecken utifrån, utan bara som en drivkraft att handla på ett visst sätt. När vi är beredda att visa oss själva respekt, även i vår ”fulhet”, upptäcker vi den oskuldsfullhet och förmåga att älska som väntar där under ♥
    

Dags att repa upp offerkoftan?

Det är rent fascinerande hur utbredd offermentaliteten är i vår kultur — och hur villiga vi ofta är att bekräfta och underhålla andras offerroller. Och nej, jag själv är säkert inget undantag (även om offerkoftan nog åker på betydligt mer sällan nuförtiden än den gjorde tidigare) — men om jag nu skulle falla ner i offerrollen hoppas jag att mina vänner, och inte minst Per, min älskade medresenär i livet, påpekar det för mig, så att jag kan snäppa ur det.

En blomma frågar inte om lov eller
om andras åsikter innan den slår ut.
Och nyponrosen jämför sig inte med
andra rosor och säger: ”Det går väl
an för er.” Den är sig själv, och den
blommar för att  den kan — utan
att bry sig om vilken respons den får.

En del människor i min bekantskapskrets blir offer när de varit med om nya, spännande och upplyftande upplevelser som deras omgivning inte vill bekräfta eller uppmuntra utan kanske rentav ifrågasätter eller dissar rent ut. ”Det är så trist när man inte får berätta för folk vad man varit med om utan att de ska ifrågasätta det”, sa en vän nyligen. Men om du nu tycker att deras reaktioner är jobbiga, berätta inte då. Det är väl du själv som väljer vem du vill prata med om vad? Och å andra sidan: varför är det jobbigt för dig att andra inte håller med om/är nyfikna på/själva dras till dina upplevelser?

   Naturligtvis tycker inte jag heller att det är roligt att glad och entusiastisk berätta om någonting jag gjort för att mötas av ifrågasättanden eller invändningar — men om det händer får jag ju en fantastisk lektion i att strunta i kommenterar, information eller energier som inte tillför mig något. Jag kan fortsätta att uppskatta min upplevelse — och prata om den med dem som är intresserade — även om det står en surpuppa i ena hörnet av rummet och känner ett behov av att dissa den på grund av sin egen rädsla eller helt enkelt annorlunda läggning. 

    En annan vän pratar ofta om vad ”samhället” tillåter, accepterar eller tycker. Men bortsett från det — vad tycker du?  Om du är helt okej med något kan andras åsikter på sin höjd bli något att neutralt ta ställning till för att se om man håller med eller inte, utan några upprörda känslor. Om du blir upprörd är det alltid för att det finns ett oläkt sår inom dig — konstigare än så är det inte. Och då hjälper det inte med några andra åtgärder än att läka det såret. Smärtan finns inte utanför dig, den finns inuti. 

   Men samhället eller ”andra” är förstås en utmärkt papperskorg för intellektet att projicera sina egna tolkningar och åsikter på. En gång läste jag en rolig insändare i lokaltidningen Mitt i Lidingö. (Jag kanske har skrivit om den förut; den var så påfallande i sin oskuldsfullhet att den fastnade i minnet.) En kvinna frågade sig varför det var så okej att kommentera att människor var långa, men inte att de var korta; varför det var så okej att kommentera att någon pratar mycket när det inte är okej att påpeka att någon annan är tystlåten och varför det var okej att kommentera att någon är smal men helt förkastligt att säga att någon är tjock. (När det gäller de två första ”konventionerna” är jag inte säker på att jag personligen hänger med riktigt, men det har ju mindre betydelse.) Hon fortsatte med att skriva att folk faktiskt borde tänka sig för innan man sa sådana saker, för sådana kommentarer kunde minsann såra djupt! Sedan avslutade hon sin insändare med signaturen "Lång, smal och tacksam — och stolt över det!” Jag började nästan skratta när jag läste den insändaren, för den kändes nästan som ett skämt. Hörde hon inte att hon inte alls var stolt över de här sakerna? Det stod ju skrivet över hela insändaren, i hela dess ”djupt sårade” härlighet, att hon tog åt sig av folks kommentarer. 

Och nu kommer mitt mantra — ibland är det någon som snappar upp det :) — det här är inget brott eller något fel i sig. Men så länge vi förnekar våra egna fördömanden om oss själva och hävdar att vi är stolta över sådant som vi i själva verket skäms för kan vi inte läka såren vi kanske går och bär på, de som fått kommentarerna att göra ont från början. Vi kan ju inte läka ett sår om vi påstår att det inte existerar. Men många tror att det är fel att ha några sår överhuvudtaget och försöker låtsas som om de inte fanns, medan de projicerar dem på omvärlden och blir ... ja, guess what — offer. 

Vi människor har en kollektiv överförtjusning i intellektet och dess kognitiva förmågor, så till den grad att vi ibland tror att något blir sant för att vi säger det. Om jag säger att jag är stolt över x, y eller z ska det vara det som räknas sedan. Om vi säger att någonting ligger utanför oss själva när det i själva verket kommer inifrån kan vi aldrig bli fria från det utan är dömda att leva med det, inlåsta i ett fängelse som vi envist hävdar att Någon Annan har nyckeln till. Det är bara det att hjärtat och känslorna skiter fullständigt i vad vi säger, tänker eller intalar oss; det reagerar på vad vi känner. Intellektet tror ofta att vi läker våra känslomässiga sår genom att intala oss att de är ogrundade, men tyvärr tillför det ingenting. Det som tillför något är att vi börjar stå för våra egna inre processer, äga våra egna fördömanden och ärligt kunna möta oss själva.

   Ta kontakt med ditt inre offer — annars kan det härja ohejdat. Vilken slags röst talar han eller hon med? Är det en röst du känner igen från din barndom? Bli nyfiken! Du kanske kan träffa en kompis och låta era offer gnälla riktigt ordentligt för varandra ibland. Det handlar om att skapa distans till — och framförallt medvetenhet kring — det som ändå pågår inom de flesta i varierande grad. Då kan kärleken börja växa, inifrån ♥.

Vill din kärlek växa? Välkommen på kurs! ♥