Hur gör man?

När jag hade skrivit blogginlägget Den största utmaningen skrev en vän till mig. Hon citerade en del ur blogginlägget:

   ”Det som ofta händer i vardagen är att vi antingen agerar ut eller undertrycker den här sortens känslor gör sig påminda. Vi noterar dem, gör motstånd mot dem och försöker få dem att försvinna genom att förändra den yttre verklighet som de tycks peka mot. Om vi lyssnade på dem och undersökte dem skulle vi antagligen upptäcka något annat, men eftersom vi helst inte vill befatta oss med dem upptäcker vi inte det. Så när stoltheten, snålheten, avundsjukan, offermentaliteten eller något annat gör sig påmint inom dig, lyssna. Lyssna på ditt inre som om det var ett litet barn som behöver din vägledning.” Hon avslutade mailet: ”Precis vad jag behöver just nu, men hur gör man??”

 

Ja, hur gör man? För mig handlar det mycket om att erkänna känslan. Som exempel (banalt och enkelt, kan tyckas, men det kanske illustrerar lite vad jag menar) kan jag berätta om en kursdeltagare vi hade. Vi skulle göra en övning i små grupper, och när vi kollade runt hur det gick i de olika grupperna hade hon kört fast. Vi forskade lite i det, och rätt som det var sa hon: ”Det känns så barnsligt, men jag saknar min hund.” Det var ju en känsla som inte ”hörde dit”, tyckte hon, helt irrelevant för övningen — men när hon väl sagt det, ”ägt” känslan och liksom gett den plats i stället för att avfärda den som irrelevant, barnslig etc, då löste hennes energi upp sig och hon kunde vara här och nu igen, i övningen. Plötsligt var det som om någonting slappnade av inom henne och hon kunde delta i världen där hon just nu befann sig — inte trots, utan för att hon tillåtit sig att känna att hon försökte vara någon annanstans.

En del händelser kan ge mig en känsla som jag bara kan beskriva som ”obehag”. Vill-inte-vara-där, liksom. (Det kan handlar normalt om sådant som får mig att känna skam eller som om jag blivit ”påkommen” med något; känslor som jag absolut inte vill känna och som hela kroppen liksom drar ihop sig för att stänga ute.) Om jag då viftar bort alltihop och låtsas som ingenting kommer jag naturligtvis ingenstans. Men då är det lätt att tro att lösningen är att liksom ”terapeuta” mig själv för att bearbeta mina intryck av själva situationen (förstå mer av den, se om känslan är berättigad eller inte, etc). Men grejen är att det inte heller leder någonvart, och det blir ganska snart rätt så frustrerande. Det jag insett är att jag först måste ”äga” är känslan i magen, själva motståndet (om det nu är motstånd jag känner; det kan vara sårad stolthet, ”egotankar”, småsinta åsikter eller vilka ”icke-okej” saker som helst). Jag måste bli medveten om den fysiska känslan av att försöka stänga någonting ute, hur det känns i kroppen, vilka tankar eller minnen det väcker, etc. Det är det jag menar med att ge plats åt hela spektrumet, inte bara de känslor eller reaktioner som vi bedömer som mogna, vuxna, relevanta eller godkända och även dem som vi tror inte borde finnas där.

   När vi gör det — när vi tillåter reaktionen/känslan att vara precis som den är, ger den plats och möter den utan fördömanden — förändras någonting automatiskt. Det kan inte inte förändras; det är omöjligt. Hur det förändras blir en överraskning, så det krävs lite mod för att våga stanna upp. Men det är oändligt mycket bättre än alternativet.

Jultiden och de helger som är knutna till den bjuder på strålande möjligheter att träna på att tillåta och iaktta det inre flödet. Vi behöver inte kasta ur oss irritationen på mormor, sucka desillusionerat och tragiskt inför barnen eller skaffa oss magsår för att passa in på julmiddag hos svärföräldrarna. Det är det som är så härligt: vi kan fortfarande välja att antingen säga vad vi tycker eller inte säga vad vi tycker, ställa krav eller inte, precis som förut. Men om vi inte samtidigt måste redigera tankar och känslor inför oss själva — och, om vi har tur, någon invigd närstående — frigörs oändligt mycket energi. God jul!

      

Egot och Gud

Häromdagen frågade Per mig vad det var för skillnad på den bild jag haft av Gud som katolsk tonåring och den bild jag hade av Gud idag. Jag funderade. Det har hänt så mycket sedan jag var en entusiastisk, tonårig ungdomsledare i katolska kyrkan. Min bild av Gud på den tiden var inte så olik den jag har idag: den handlade inte om någon farbror med långt, vitt skägg, utan redan som femtonåring hade jag ganska klart för mig att ”Gud” för min del måste vara något vagare, mer diffust och ickepersonligt.

   Jag växte upp som katolik, och som tonåring var jag under ett par år ganska engagerad som konfirmand- och ungdomsledare. (För att ge lite perspektiv på mitt engagemang kan jag citera en av prästerna när han skrev referenser till mig en gång: ”Hennes katolska övertygelse är kompletteras av personliga idéer.” Nåja, vi hade roligt ihop i alla fall.) Prästerna i ”min” kyrka tillhörde Jesuitorden, och lite kuriosa om jesuiterna är att de är ett ganska akademiskt sällskap som läser filosofi i två år och teologi i fyra innan de prästvigs. (Efter prästvigningen fortsätter de vanligtvis med att doktorera — om jag inte missminner mig hade min favoritpräst doktorerat fyra gånger, bland annat i matematisk logik. Man anade det när man diskuterade med honom.) På grund av den här inriktningen diskuterade vi en hel del, och en sak som återkom var det så kallade Teodicéproblemet, eller allsmäktighetsparadoxen: frågan om huruvida en allsmäktig Gud kan skapa en sten så stor att han sedan inte kan lyfta den — eller en värld som han sedan inte kan hantera. Lactantius, en kristen författare från 300-talet, formulerade saken så här: 

Antingen vill Gud utplåna det onda, men kan det inte. Eller så kan han det, men vill inte. Eller så varken kan eller vill han. Om han vill men inte kan är han maktlös, vilket går emot hans natur. Om han kan men inte vill är han ond, vilket också går emot hans natur. Om han varken vill eller kan är han både ond och svag och är alltså inte Gud. Men om han vill och kan, vilket är det enda som stämmer överens med vad han är, varifrån kommer då det onda och varför gör han inte slut på det? 

Som tonåring tror jag att jag hade en tydlig bild av att Gud dels hade en åsikt om världen, dels en plan för den; att han kunde hantera den. (Han var ju trots allt allsmäktig, och då var det väl det som var poängen?) Jag vet inte vad min förklaring var till att han inte ”gjorde slut på det” — kanske att Gud ville peta mig i en viss riktning och utsätta mig för lämpliga prövningar ”för mitt eget bästa”, jag är inte säker. Men någon form av förklaring hade jag säkert, och den var antagligen lika otillfredsställande som alla de andra förklaringar människor kommit fram till i alla tider. Men det besvärade mig förmodligen inte så mycket, för det här var ju en Filosofisk Paradox. Det var helt normalt att inte ha något bra svar på den.

Nu, när jag funderade över Pers fråga och mindes diskussionerna om allsmäktighetsparadoxen, stod det plötsligt klart för mig vad skillnaden är mellan nu och då: Då trodde jag att det fanns något som behövde hanteras; att ondska, eller ens ”problem”, existerade. Och som många andra paradoxer bygger den här på en förutsättning som kanske inte är sann. För om det inte existerar någon ondska, då löses ju paradoxen upp i tomma intet. Lactantius missade ett alternativ: att det inte är Guds kompetens eller mentala hälsa vi ska ifrågasätta, utan vår egen: ”Antingen vill Gud utplåna det onda, men kan det inte. Eller så kan han det, men vill inte. Eller också har vi missförstått någonting.” 

   Tanken att ondskan inte existerar, trots att vi tycker oss se bevis för dess existens till både höger och vänster, är inte bekväm för egot. Det gillar inte när det inte förstår (och eftersom det per definition inte kan förstå existentiella saker överhuvudtaget sätter det sig generellt till motvärn). Att ändå stanna där, i möjligheten att ”ondskan” ytterst faktiskt inte finns — att inte falla till föga och döma antingen oss själva, Gud eller båda delarna för att det är bekvämare att tro att vi har svaren än att stanna i ovissheten — är en av våra allra största utmaningar. Men en som skänker mig ro ♥