”Intet mänskligt är mig främmande.”

Hur är din relation till det vi kallar ”ditt ego”?

   Egot inte bara är intresserat av status och pengar — det är intresserat av allt som ger det strategiska extrapoäng i den tävling som det uppfattar livet som. Om andlighet ger extrapoäng och om det finns något att vinna (till exempel gott anseende eller förstärkt övertygelse om sin egen förträfflighet) på sådant som osjälviskhet, meditation, teoretisk kunskap och andliga eller terapeutiska aktiviteter, då väljer vi dem utifrån egots perspektiv. Till och med, eller kanske särskilt, när vår strävan är att göra oss kvitt egot, är egot synnerligen inblandat. För, som Eckhart Tolle säger: ’”Jag måste göra mig fri från egot.” Vem är det som talar? Egot.’

   Det finns ingen annan aspekt av oss än egot som ser någon mening med det svartvita perspektivet: gott/ont, ljus/mörker, ego/upplysning och så vidare. För mig kan det ha varit till stor teoretisk nytta att definiera vad egot är, eftersom det hjälper mig att få lite perspektiv på mina önskningar, åsikter och infallsvinklar. ”Men vänta nu, den här tanken … är inte det en sån där typisk egotanke?” Och om tanken ifråga skapar stress eller smärta har jag genom den här reflektionen redan lite mer distans till den, och risken att jag tvångsmässigt tror på och agerar i enlighet med den minskar. Så långt kan definitionen av egot tillföra något. ’

   Problemen kommer om jag (dvs intellektet och egot) använder definitionen och de slutsatser den leder till som ett recept: ”Ah, titta, den där tanken kommer från Egot. Då ska jag sluta ha den tanken, för den är inte bra.” Om jag försöker regissera mitt beteende och mina tankar genom att inte låtsas om att de finns där eller genom att måla över dem med finare, ”rätt” färg är det bara egot som är i farten igen, fast med annan overall.

   Egot är en förutsättning för att vi ska kunna leva här på jorden. Vi ägnar de första åren av livet åt att bygga upp det och låta det kristalliseras. Innan egot utvecklas lever vi i en symbios med våra vårdnadshavare, utan faktisk förmåga att skilja oss från dem. Det separata jaget är vad egot är. Det är en naturlig utveckling i livet; det är omöjligt att växa upp som upplyst. Utvecklingen av det separata jaget behövs. Det är helt enkelt … ja, utveckling. En del av vår studieplan här på jorden.

   Men sedan, när vi lärt oss att klara oss själva och utvecklat vårt ego eller vår jagkänsla, kanske vi börjar se att det slagit över lite på vissa områden. Vi överanvänder det där ”jaget” (liksom vi tenderar att överanvända allt möjligt som skänker någon form av tillfredsställelse). Och precis om vi ofta överdriver fysisk tillfredsställelse tills den inte innebär någon tillfredsställelse längre, gör vi likadant med egot. Då blir det dags att börja Resan Tillbaka — en resa som till skillnad från vad många tror inte handlar om att göra sig av med egot utan snarare att få en sund distans till det. Låt det tänka vad det nu vill tänka, och avskaffa den inre censuren. Så fort vi censurerar tankarna är det som att lägga dem på jäsning i källaren; vi kanske inte längre kan se eller höra dem, men de ligger där och bildar gifter som rätt som det är pyser ut någon annanstans, kanske utan att vi är medvetna om det.

Jag har aldrig mött någon människa som blivit balanserad eller nått insikt och andlig mognad genom att sudda ut någon del av sig själv. Det förefaller snarare skapa obalans att hela tiden vara tvungen att undertrycka något som ju ändå finns där. Det är här jag tycker att Byron Katies The Work är så fantastiskt — i stället för att identifiera det som känns ”fel” och försöka förändra det så att det blir ”rätt” får egot en härlig stund. Jag får skriva ner de där tankarna som känns så sanna och specificera i detalj hur det egentligen känns och varför. Sedan kan jag med stor respekt och kärlek — till och med för mina egotankar och -beteenden — undersöka hur de påverkar mig och vad jag faktiskt vill.

   Utan censur kan vi möta det som uppstår inom oss och se att det inte är särskilt unikt. Den romerske komediförfattaren uttryckte det så väl: Homo sum, humani nihil a me alienum puto — "Jag är människa, intet mänskligt är mig främmande.” Varför skulle det vara det? Genom att tillåta oss att vara människor, med allt vad det innebär av ”fula” impulser, tankar och önskningar, kan vi sluta döma oss själva och andra så hårt. Dessutom är det vår enda möjlighet att bli medvetna om vad som pågår inom oss — och den medvetenheten skapar en distans till tankarna som ger oss chansen att välja, inte vad vi ska tänka utan om vi okritiskt ska tro på det tankarna säger.Vad tror du på idag?

Vill du utforska dig på djupet? Välkommen på kurs i mars! 

"Finns a egentligen?"

”Vad skulle du föredra om du kunde välja”, frågade Per på Levande kraft-sidan på Facebook, ”a) En lycklig och perfekt barndom, eller b) Förmågan att möta och hantera de bekymmer, problem och besvikelser du stöter på i livet?” När två personer hade valt alternativ b frågade en tredje, ”Finns a överhuvudtaget?” Och ja, det kan man verkligen fråga sig. Om du idag, som vuxen, fick diktera hur en ”perfekt barndom” ser ut, tror du att du hade gillat den barndomen när du faktiskt var barn? Visst finns det åtskilliga saker som du gör med dina egna barn, i bästa välmening och för att du är övertygad om att deras uppväxt på så sätt blir mer perfekt, men som de gärna skulle slippa?

   När vi som vuxna ser tillbaka och jämför vår egen uppväxt med en perfekt fantasi ser vi alltid brister — åtminstone om vi faktiskt minns hur det var. Jag tror inte att det är meningen att vi ska ha en ”perfekt barndom”, åtminstone inte i den meningen att alla våra psykologiska behov ska uppfyllas enligt skolboken. Som jag skrev i boken Din personliga energi: ”Vem vet — det kanske till och med är meningen att vi ska få chansen att verkligen gå till botten med våra känslor som vuxna och därför behöver utmaningar i form av otillräckligt stöd i barndomen? Om vi faktiskt lever i en perfekt värld förefaller det onekligen synnerligen troligt.”

När man läser om barns behov är det lätt att börja upprätta ett facit: ”Okej, om man som barn behöver a, b och c och jag inte (alltid) fick det, då fanns det alltid brister i min barndom som förklarar varför jag inte kan bli lycklig/framgångsrik etc. Problemet är ordet ”behöver”. Forskning visar att barn behöver a, b och c för att få det vi uppfattar som en optimal upplevelse av kärlek, tillhörighet, bekräftelse, insikter om hur man hanterar sina egna känslor, etc. Det är inte liktydligt med att man ”borde” få det. För vilken verklighet jämför vi med för att komma fram till ett sånt ”borde”? Jag känner ingen som haft en ”perfekt barndom” i den meningen att de aldrig fått några törnar att bearbeta. (Just de som faktiskt hävdar att de haft ”perfekt” barndom brukar vara människor vars personlighet visar prov på en hel karta av brister i barndomsupplevelsen. De har bara aldrig haft viljan att bli medvetna om vad som hände, kanske just för att de tror att bilden av den icke-perfekta barndomen skulle innebära en anklagelse mot deras föräldrar. Det är det inte.) Men här får jag naturligtvis snabbt flika in att jag inte menar att föräldrar ska ”förbereda sina barn för livet” genom att medvetet utsätta dem för trauman för att ”härda” dem. Det räcker så bra med naturlig otillräcklighet, själva livet och det som ändå händer.

   För om verkligheten är något att gå efter verkar det inte vara meningen att vi ska växa upp under ”perfekta” omständigheter. Eller snarare — det verkar som om alla faktiskt gör det, men vi inser inte att det vi upplever är perfektion. På samma sätt kan vi i vuxen ålder vara med om sådant som vi uppfattar som negativt — uppsägningar, sjukdomar eller andra obehagliga upplevelser — och först flera år senare se hur den upplevelsen faktiskt bidrog till vår utveckling på ett sätt som ingen mysfaktor hade kunnat göra. Kanske är det det som är verklig perfektion: att utsättas för precis det vi behöver för att bli den bästa version av oss själva som någonsin är möjligt. Vissa upplevelser känns det som om man inte är riktigt redo för att utvecklas av, men det som verkligen utvecklar kommer förmodligen alltid att kännas på gränsen. Eller som någon uttryckte det: The truth will set you free. But first, it will piss you off. Är du redo för utmaningen?

Du som vill utmana dig under tre dagar av respekt, kärlek, upptäckter, energi och stillhet är välkommen på kursen Levande kraft — upptäck kraften i mars ♥

Polera ytan eller verkligen städa?

Hur hanterar du din negativitet? Det är en väldigt aktuell fråga när man talar om personlig utveckling, och tycks så ha varit under de senaste trettio åren, under olika förtecken. På 1970-talet skulle man leva ut, gärna på ett smärtsamt sätt där man genomlevde sina trauman igen, och ”terapi” fick gärna ta lång tid och vara lite skitig. På 1980-talet skulle man i stället gå på charmkurs, vara positiv och utplåna all negativitet så snart den uppträdde. Sedan kom den kognitiva terapin där man å ena sidan minskade risken att retraumatisera systemet men å andra sidan ökade risken för att den djupa integrationen uteblev — och med jämna mellanrum dyker det upp nya former som normalt är varianter på dessa tre infallsvinklar, ibland med österländska inslag i form av mindfulness eller meditation.

   Det är lite kul att iaktta parallellen mellan terapi och inre arbete å ena sidan och kosttrender och bantning å den andra. Även när det gäller kost går det ju i vågor; man ska äta 6—8 skivor bröd om dagen (=kolhydrater är bra), man ska i stort sett bara äta protein (=kolhydrater är djävulens påfund), man ska ha ett högt fettintag (dito), man ska bara eller mest äta frukt (kolhydrater är bra, men bara om de är oraffinerade och innehåller mycket naturligt vatten) etc. Och det intressanta är att alla dessa extrema kosthållningar (alltså de som utgår från någon annan grundtanke än ”lagom är bäst”) efter en tid rapporteras ha negativa biverkningar. Alla. Utan undantag.

   I mitt och Pers arbete med oss själva och våra klienter och kursdeltagare har balans nästan alltid varit ett nyckeord. (Och nej, oavsett vad James Arthur Ray gör för utläggningar om ordet balans avser det naturligtvis inte ”stagnation och orörlighet” utan harmoni, kongruens och inre förankring.) I den blandning av västerländsk terapi och österländsk meditation som våra kurser bygger på är det just blandningen som är det centrala. Modern traumaforskning visar att man löser upp gamla trauman bäst varken genom att kasta sig in i minnet av det som hände eller att undertrycka det och ”låta det vara” så att man inte blir upprörd. Nej. Det man gör är att man återupplever det försiktigt, med ena foten kvar i den inre närvaron.

   Olika personlighetstyper har olika preferenser; en del tenderar att halka ner i ”återupplevningsdiket”, som om de var hemligt förälskade i sina smärtsamma känslor eller förvirrande frågeställningar. Andra föredrar att hålla allt sådant på behörigt avstånd, fokusera framåt och fly från den smärta eller förvirring som eventuellt gömmer sig där under ytan genom att ”fokusera på det positiva” eller planera för framtiden.

   Det läskiga är hur många terapier, självhjälpsverktyg och metoder för personlig utveckling som ger sken av att bearbeta det där gamla bagaget men i själva verket bara piffar upp det så att ryggsäcken blir snyggare. Hypnotisören och NLP:aren Paul McKenna — med många fler — pratar om att vi har tre olika ”jag”: ett autentiskt, sant jag (innerst inne), en skräckföreställning om hur hemska vi nog säkert är (som byggdes upp när vi blev kritiserade som barn) och ett käckt titta-på-mig-jag, den falska front som vi helst visar upp för världen. Många verktyg för personlig utveckling verkar ha som främsta mål att putsa på den senare versionen, skrytbilden som vi hoppas ska dölja den hemska (och lika falska) skräckbilden. Förhoppningen är att de kurser vi erbjuder ska stärka kontakten med det sanna, innersta, autentiska jaget — och att döma av kommentarerna vi får från våra kursdeltagare verkar det vara precis det som händer.

   Att försöka piffa upp skrytbilden är ungefär som att måla över dynga med nagellack — i stället för att tvätta bort skiten och hitta pärlan som legat dold där under. Eller som att hugga huvudet av en drake bara för att mötas av två nya huvuden. Det finns många analogier här, märker jag. Som att dra upp en maskros utan att få med rötterna: det ser fint ut i ett par dagar, men snart är det en ny maskros — eller fyra — där den förut stod. Du som vill få med rötterna, tämja draken och tvätta ren pärlan är välkommen på kurs!

Världens transformation ersätter inte din egen

Just nu kan vi på flera ställen än någonsin höra och läsa om vilken speciell tid på jorden vi lever i. Frekvenser höjs, medvetanden vidgas, perspektiv förändras, paradigm skiftar och nya healingformer dyker upp som svampar ur jorden och växer till sig ungefär lika fort. Det är en fantastisk och turbulent tid att leva i, och även för mig pekar det mesta på att någonting håller på att förändras radikalt. Världen går snabbare, förändringar sker snabbare, och det finns möjligheter som aldrig funnits tidigare — men världens utveckling gör inte din psykologiska balans överflödig. Världen kan inte utvecklas utan dig; evolutionen kan inte gå vidare om inte de individer som utgör vårt släkte är beredda att föra den vidare.

   I den växande medvetenhet och ”alternativitet” som sprider sig blir fler och fler intresserade av inre utveckling — och då menar jag praktisk, faktisk inre utveckling, det vill säga sådan som innebär att vi förstår oss själva bättre, blir mer och mer hela och integrerade och blir psykologiskt balanserade varelser. Vi är fortfarande emotionella och mentala varelser, likaväl som vi fortfarande har en kropp, och även om mer högstämda energier får er plats har vi fötterna kvar på jorden. Det är bra. Men det finns människor som föredrar att hänga upp sig på profetior, eteriska energier och universell kärlek på bekostnad av den mer vardagliga men ack så viktiga inre utvecklingen. Mina egna neurotiska drag, de spår från det förflutna som envist hänger mig i hasorna, påverkar mitt beteende idag och kanske gör livet surt för mig utan att jag kanske ens är medveten om det — de löses ju inte upp av sig själva, hur många rituella healingceremonier jag än deltar i.

   Det här är inget nytt. För några år sedan, när just den här explosionen av ny esoterik ännu låg framför oss, låg motsvarande fokus ofta på på medialitet (som dessutom ofta kallades ”andlighet”, som om andlighet enbart handlade om att kommunicera med döda eller ha andra översinnliga förmågor — men det må ju ha varit en ren termförbistring). Det är fantastiskt med medialitet, och med alla andra ovanliga (fast allt vanligare) talanger som försätter oss i kontakt med kunskap bortom våra fem sinnen. Och det är fantastiskt med healing, gamla visdomssystem, bejakandet av vår enhet med världsalltet och alla andra läror och budskap som talar om global transformation. Men det är inte detsamma som min egen inre utveckling. Det ersätter inte att jag själv blir mer mogen och balanserad som människa. Det finns gott om folk som är experter på vilket som helst av dessa system, tankeskolor, profetior eller synsätt och samtidigt sådär lagom balanserade i sig själva. Det finns också massor av folk som engagerar sig i och intresserar sig för dessa saker utan att låta det gå ut över sin egen utveckling; det ena säger inget om det andra. Men om du märker att du föredrar att hänvisa till andar, Mayakalendern eller ”nya energier” när du hamnar i en konflikt på jobbet eller hemma i familjen kan det vara dags att ta en funderare. Kanske är det så att det du just nu behöver är en dos hederlig, självkännedomsinriktad terapi?

   I viss mån har naturligtvis ”terapi” förändrats och utvecklats, och det var ganska länge sedan psykoanalys kändes riktigt aktuellt. Men själva det inre arbetet, eller resan mot upptäckten av oss själva, kan aldrig ersättas av någon kunskap om något annat, även om detta något annat är hela jordens utveckling. Vi lever i ett holografiskt universum, och ”hela jorden” är du. Det innebär att så länge du blundar för din gamla konflikt med din bror, granne eller arbetskollega blir du inte fri i dig själv, om du så blir internationell fredsmäklare. Det är din frid, din klarhet, som är avgörande.

   Som tur är måste vi inte göra det i tur och ordning. En vän till mig som för några år sedan blev sugen på att utbilda sig till coach höll på att avstå från det när hon upptäckte hur mycket oupplösta inre barn-issues hon själv gick och bar på. Som tur var gick hon sin utbildning ändå. Om man inte skulle kunna bli lärare förrän man själv var helt färdig och hade alla svaren skulle lärarna mycket snabbt bli en bristvara — eller, mer sannolikt, ett rätt urvattnat släkte fullt av fejkad mognad. Personligen vill jag inte helst ha en lärare som aldrig gör några egna misstag eller reagerar med negativitet, ilska eller besvikelse. Men jag vill ha en lärare som kan hantera dessa saker på ett konstruktivt sätt och inte ”lösa” problemen genom att projicera dem på andra medan han eller hon hänvisar till att kärleken genomsyrar allt och världen är en underbar plats.

   Så utveckla gärna healingen, nyfikenheten och de mediala förmågorna, och lev i medvetenheten om kärleken när den finns där — men inte på bekostnad din egen ökade medvetenhet om sanningen inom dig, här och nu: den konkreta, praktiska, vardagliga, grundläggande sanningen. Det andra är bonus.