När vi börjat leva med större medvetenhet och kanske röjt ur vägen de mest påtagliga hindren för en behaglig existens kan vi använda vår nyvunna observationsförmåga till att nosa upp de största, djupast liggande hindren för vår personliga frihet. Det är nu vi har möjlighet att börja utforska vår inre energi utan förbehåll och fördömanden. Eller har vi det? Ibland tycks det som om självkritiken växer sig allt starkare när sökarljuset börjar lysa upp alla de maktspel vi fortfarande spelar. Det händer ofta vid en punkt som vi alla kommer till förr eller senare — och inte sällan om och om igen på olika etapper av den inre resan: den punkt där vi måste sluta resonera, argumentera, analysera, förstå, leva ut, skylla ifrån oss och säga ”ja, men”.
Men det är inte alltid så lätt att se när vi är påverkade av det förflutna — av smärtkroppen* eller vårt inre barn — allra minst när vi är mitt i det. Dessutom kanske vi frågar oss varför vi alls ska ifrågasätta det inre barnets energi när vi nu äntligen hittat den och lärt oss bejaka våra känslor. Var det inte meningen att vi skulle lära oss att uttrycka våra behov? Var det inte meningen att vi skulle ta det metaforiska barnet i handen och ta honom eller henne i försvar? Eller — vad var egentligen meningen? Varför blir det så många fnurror i våra relationer när vi bejakar våra inre barn?
När vi var barn klarade vi inte att integrera våra upplevelser på egen hand, utan vi var beroende av en vuxen ”spegel” som kunde möta oss i det vi kände eller upplevde, bekräfta det och hjälpa oss att bearbeta det. En utmaning för oss när vi som vuxna börjar arbeta med inre utveckling är att hitta kontakten med det inre barnet och våga uppleva sårbarheten igen — och ibland tror vi att resan är slut där. Men om vi då faktiskt hittar sårbarheten är risken stor att vi kliver in i den enbart från barnets perspektiv, och det är då problemen börjar.
En av mina klienter berättade om en situation där hon haft en fantastisk upplevelse när hon var på kurs. Hon höll på att spricka innan hon fick dela med sig av den till sina kurskamrater — men kurskamraterna reagerade inte alls som hon trott eller hoppats utan bemötte henne i stället mycket negativt. Hon blev frustrerad, ledsen och arg, och hon förstod inte varför det inte var en bra sak att hon ville (och vågade) dela med sig till andra av det hon upplevde och kände.
För mig belyste den här händelsen tidigare upplevelser i mitt liv som jag inte funderat över på flera år och såhär i efterhand inte riktigt kan svara på när jag egentligen hade förstått — men förstått hade jag, någonstans på vägen. Men när jag var i hennes situation själv kunde jag inte begripa varför det just jag ville säga, berätta eller ta upp inte fick sådana där behagliga och bekräftande följder som jag hade tänkt mig. Jag har till och med skrivit om det sedan dess, i boken Din personliga energi, men jag har aldrig fått det så tydligt illustrerat som under den här sessionen eller så klart sett vad det är som händer.
När vi går in i det vi upplevelser med barnets förbehållslöshet kan vi verkligen uppleva fantastiska saker — men det är viktigt att komma ihåg att vi är vuxna nu, och som vuxna har vi ansvaret att bearbeta och integrera våra egna upplevelser. Min klient hade gjort den första delen — gått in helhjärtat i sin upplevelse — men hon hade inte gjort den andra, nämligen integrerat upplevelsen inom sig. Det finns många sätt att göra det, och exakt hur hon skulle ha gjort förtäljer inte historien. Kanske hade hon behövt bära den med sig inombords under den kommande dagen och se vart den förde henne, kanske hade det passat att sitta i tyst meditation, kanske hade hon kunnat ge upplevelsen ett kreativt uttryck i någon form. Hur är inte det viktiga; det viktiga är att vi gör våra upplevelser till våra egna och integrerar dem på att djupare plan än bara som en berättelse i huvudet som vi inte kan hantera eller få nytta av förrän någon annan tuggat den åt oss.
När integrationen saknas blir vår energi den hos ett litet barn, och vi försöker omedvetet utnyttja vår omgivning som ”vuxen spegel”. Det är inte att dela med sig — det är ett övergrepp. Vi ”kräks” vår upplevelse eller känsla över andra i förhoppningen att vi ska få tillbaka en prydligt integrerad upplevelse i retur. Naturligtvis är det här helt omedvetet — för det mesta tror vi uppriktigt att vi ”bara vill dela med oss” — något som dessutom kanske varit mycket positivt — så ofta landar vi ganska så hårt och obekvämt när omgivningen avvisar vårt ”delande”.
Lite av det här dilemmat tog jag upp i Din personliga energi:
*****************************************************************
”Jag vill ta det ansvaret”, försäkrade Alice när vi talade om saken. ”Jag vill verkligen ta det ansvaret, men jag vet inte hur jag ska göra.” Jag förstod alltför väl vad hon menade. Jag ställde mig själv länge samma fråga. ”Hur gör man? Varför är det ingen som kan tala om för mig hur man gör?” Det tog tid innan jag insåg att själva frågan höll mig kvar i hjälplösheten, och det tog ännu längre tid innan jag förstod att vi själva upprätthåller den för att slippa bli vuxna; att det faktiskt på sätt och vis fanns en del inom mig som inte ville förstå hur man ”gör”. Genom att klamra mig fast vid frågan ”hur gör man” slapp jag ju ta ansvar, eftersom den förutsätter att lösningen — helst en lätt och smidig som inte ställer några krav på mig — ska komma från någon annan. I samma stund som jag förstod skulle jag ju bli ansvarig för mig själv och mitt liv, utan att kunna skylla på någon annan när det inte blev som jag ville. Om någon hade förklarat det här för mig då — och det är sannolikt att det fanns de som försökte, men eftersom jag var så oemottaglig har jag inga tydliga minnen av hur det i så fall gick till — hade jag med största säkerhet känt mig påhoppad och anklagad: Vad då, jag ville ju visst, det var bara det att ingen kunde förklara för mig.
När vi reagerar så betyder det inte att vi är dumma, bortskämda eller att det är något annat fel på oss — vi har bara inte kommit till den punkt då vi ser att självkritik bara är ännu ett försvar och väljer att öppna oss för möjligheten att se, utan värderingar. Till dess fortsätter vi att söka svar på olika sätt, och det gjorde jag också. Men de svar jag fick var aldrig vad jag förväntade mig; i själva verket var det omöjligt att tala om ”hur man gjorde” på det intellektuella plan som frågan utgick ifrån. Mina lärare gjorde antagligen sitt bästa för att visa mig vägen dit genom mina egna upplevelser, men eftersom jag letade efter en lösning som jag kunde förstå — snarare än en som jag kunde uppleva — tyckte jag inte att jag fick ut något av deras instruktioner. Tvärtom kändes de ofta helt irrelevanta: ”känn på fötterna”, ”se mig i ögonen” eller ”undersök om du verkligen kan veta att det är sant”. Hur skulle det någonsin kunna leda fram till det jag sökte? Men det jag inte förstod var att det inte blir uppenbart förrän man faktiskt följer instruktionerna, eftersom svaret ligger i själva upplevelsen.
Det hela blev ett slags moment 22. För att kunna komma fram till upplevelsen måste jag ju först släppa taget om mina personliga teorier om vad det var jag behövde: ett tydligt, intellektuellt gripbart svar. Samtidigt var det min omedvetna övertygelse att jag i så fall också skulle släppa taget om chansen att någonsin få det, så jag stannade kvar i mina frågor och blev alltmer frustrerad. Det som i efterhand fascinerar mig är att jag ändå fortsatte att ställa dem, trots att det inte hade fungerat dittills — hade det fungerat hade jag ju inte behövt fortstätta. Men när vi står inför utmaningen att släppa taget om något vi tror är viktigt bortser vi oftast från bristen på resultat. Det mänskliga egot är en märkligt stabil struktur.
*****************************************************************
I efterhand blir det så tydligt att jag behövde de där upplevelserna och till och med frustrationen för att faktiskt förstå. Men vi sätter så ofta krokben för oss själva genom att definiera upplevelser som väcker smärta eller annat obehag som ”dåliga”. ”Den där situationen slutade med att jag var ledsen eller arg eller kände mig missförstådd, alltså gjorde jag något fel.” Och så försöker vi sortera bort ”fel” ur livet med tusentals strategier. Min förhoppning är att jag ska kunna förmedla till åtminstone någon att hela den här resan — inklusive undringarna, frustrationen, ilskan och vilsenheten — är vägen till det mål vi ser framför oss och önskar att vi redan var framme.
Så nu sitter jag där själv — en terapeut och kursledare som ser vissa saker så tydligt men ibland inte kan hitta något sätt att förmedla dem. Jag tror inte att det finns något sätt att förmedla dem från person till person, i stunden, innan en människa är redo, innan hon gjort de erfarenheter hon behöver göra. Men jag kan gå sida vid sida med andra som ska ungefär samma väg som jag gått; som jag fortfarande går. Och även om det känns frustrerande för dem att få höra att ”knepet” är att leva, så medvetet och ärligt som möjligt, kanske det åtminstone är någon tröst att höra att vi alla är på väg, hela tiden, mot större och större medvetenhet, insikt och integration. Allt vi gör, alla ”misstag”, alla ”fel”; till och med ”ondskan” vi tror att vi visar upp ibland ... det är den rätta vägen. Det finns ett enda facit: det har hänt ♥.
*) Uttrycket smärtkroppen myntades av Eckhart Tolle i boken Lev livet fullt ut och avser det bagage av obearbetad smärta som vi alla bär med oss. Termen det inre barnet användes först inom transaktionsanalysen men har sedermera blivit en allmänt vedertagen metafor för obearbetade barndomsmönster som vi omedvetet agerar ut som vuxna.
