Dåligt samvete?

En fackbookvän och tidigare kursdeltagare hade en dag skrivit att hon tänkte införa en ”Dåligt samvete-fri dag”, det vill säga en dag då hon skulle lägga åt sidan alla krav, måsten och annat som ger upphov till just dåligt samvete. Det känns ju som en kreativ idé — men varför stanna där? När vi infört vår dag då vi är fria från dåligt samvete kanske det efter ett tag blir dags att införa en till, och en till. Så småningom kanske det blir dags att börja ha dåligt samvete-frihet som standard och i stället införa en särskild dag för dåligt samvete. Spara allt dåligt samvete till ett senare datum, och, när dagen kommer, riktigt vältra sig i det. När vi kommit så långt kommer vi antagligen att börja fundera över vad den dagen egentligen ska vara bra för, och så avskaffar vi den strax. Voilà, ett liv helt fritt från dåligt samvete!

   I en bok om hälsa som jag översatte tipsade författaren läsare som ville sluta med kaffe men tyckte att det var svårt om ett knep. Börja med att blanda en liten del koffeinfritt kaffe när du dricker ditt kaffe. Sedan ökar du efterhand andelen koffeinfritt, tills du dricker 100 % koffeinfritt kaffe. När du gjort det en tid kommer du att börja undra varför du egentligen dricker kaffe överhuvudtaget. Det här är en liknande tankegång, där man på ett mycket mjukt sätt lurar systemet att förändras. Även när det gäller kaffet handlar det ju om att ”utforska en annan möjlighet”, om än på ett helt annat område.

När det handlar om logiska resonemang och inte kemiska beroenden tror vi ibland att det går att göra hela resonemanget i huvudet och faktiskt implementera ”slutresultatet” direkt (det vill säga, sluta ha dåligt samvete över en natt eftersom vi ser att det inte behövs). Väldigt sällan fungerar det dock på det sättet när det handlar om just inre skeenden; vanebeteenden och delvis omedvetna mönster som surrar på inom oss. I sådana situationer kan det faktiskt vara meningsfullt att göra förändringen stegvis. Om vi börjar med en dag i månaden, en dag i veckan eller ens bara en timme då vi vänligt men bestämt ber allt dåligt samvete återkomma när timmen/dagen är slut är det förmodligen lättare för oss. Det är ju trots allt bara ett experiment och skapar ingen större turbulens i den inre strukturen. Och det är just det som är tricket. Men det fina i kråksången är att det är just genom experiment och upplevelser (snarare än resonemang och teorier) som vi skapar verklig förändring. 

Det är vanligt att vi medvetet eller omedvetet rättfärdigar och nödvändigförklarar vårt dåliga samvete, precis som vi gör med oro. Det är som om vi trodde att det dåliga samvetet var en valuta som vi kunde använda att förhandlar med: ”Ja, jag hinner inte umgås med min vän så mycket som jag tycker att jag borde just nu, men jag har åtminstone dåligt samvete för det.” Problemet är ju att vännen inte blir gladare för det, och det finns nog ingen högre makt som tycker att det är ett godkänt byte heller. 

Det här lite skämtsamma förslaget om dagar fria från dåligt samvete innehåller givetvis en användbar kärna, men för att inte förvirra begreppen vill jag ändå, återigen, betona att det inte finns någon effektivare beteendeförändrare än medvetenhet. Du behöver inga ”dagar”, strategier eller särskilda föreskrifter; du behöver bara vara nyfiken på vad som händer inom dig och iaktta det med så stor uppriktighet och närvaro du kan, medan du lever ditt liv. 
   Vad handlar ditt dåliga samvete om? Hur rättfärdigar du det? Eller tror du bara att det inte går att göra något åt det? Titta efter en gång till … ♥

   

  

Energitjuveri eller förtroenden?

Efter mitt blogginlägg om energitjuvar kom det frågor och reaktioner. ”Att dryfta sina problem sinsemellan — är vi energitjuvar då också? Kvinnor vill ju lätta sina hjärtan med varandra. Man vill ju gärna stödja och hjälpa till på något sätt. Är vi energitjuvar då?” skrev någon.

   Kanske kan blogginlägget Kräks du upplevelser? ha varit lite av ett svar på den frågan — för givetvis finns det inget enkelt ja- eller nejsvar. Vad som blir ”energitjuvande” och inte går inte att sätta upp några yttre kriterier för. Men det vi kan märka är ibland att vi, när vi närmat oss någon annan med ett problem eller — som i exemplet i ovanstående blogginlägg — en fantastisk upplevelse, känner oss otillfredsställda med resultatet. Den vi berättade för kanske inte gav oss den respons vi önskade, antingen genom att avfärda det vi sa eller genom att bara lämna oss med en känsla av att vi inte fått ut det vi ville av samtalet. 

När vi känner oss otillfredsställda efter ett möte är det ett tecken på att vi gick in i mötet med en (ibland dold) agenda — som kanske eller kanske inte var att ”stjäla energi” eller vilja att den andra personen skulle bekräfta upplevelsen eller oss som personer. Vad agendan var är det bara vi själva som kan undersöka, men otillfredsställelsen visar alltid att vi ville ha något som vi inte fick. Ibland är vi förstås medvetna om det — när vi går in till chefen för att be om löneförhöjning och inte får det är det ju tydligt vad vi ville ha och varför vi blivit besvikna eller frustrerade. Men andra gånger är vi inte lika medvetna. Och det är ju faktiskt bara det som ligger till grund för ”energitjuvande” — att vi är omedvetna om att vi söker bekräftelse, kärlek, uppmärksamhet eller något annat och inte riktigt står för det. Det vill säga, det är den ena grunden. En annan är förstås att den andra människan tillåter oss att ”tjuva”.

   När du uppfattar någon som energitjuv i ditt liv är det dig själv du behöver undersöka närmare. Har du någon dold agenda när du lyssnar på eller interagerar med den här personen som gör dig så urlakad på energi? Vad är det du hoppas på att uppnå? Om det inte vore någonting skulle du ju antagligen lämna situationen, och ”tjuvandet” skulle inte kunna äga rum. Ofta är det faktiskt två tjuvar som står och försöker stjäla bekräftelse, kärlek eller uppmärksamhet av varandra (fast den ena kanske lyckas bättre än den andra eller har ett sätt att göra det som sticker ut och märks mer). 

Som alltid är naturligtvis det bästa sättet att få klarhet i saken — om det nu finns en aktuell situation bakom frågan — att faktiskt prata med den det berör, antingen du upplever dig själv eller den andra som den potentiella ”tjuven”. Om du själv är rädd att tjuva kan du fråga rakt ut hur den andra personen upplever det. Om du tycker att den andra känns tjuvaktig kanske det inte känns lika spontant att fråga ”Tycker du inte att du är lite av en energitjuv nu?”, men kanske kan du fråga vad han eller hon söker — bara ett lyssnande öra, feedback eller goda råd.

   Även om personen har omedvetna motiv bakom era samtal är det ju inte säkert att hon eller han är medveten om det, och dina frågor kan skapa större klarhet och medvetenhet i vad som pågår och vad personen egentligen vill ha. Det är inte osannolikt att ni kommer varandra närmare som resultat av det ♥.

SUGEN PÅ EN KRAFTRETREAT I SOMMAR?

Välkommen till kursen
Levande kraft steg I — upptäck kraften!

           

Funderingar en söndagskväll: Negativitet som drivkraft

När jag lagt ut blogginlägget om oro igår kom kommentarer som ”Oro kan ge energi till förändring”, ”Oro är frö till nya idéer” och ”Oro är väl att bry sig om?”, och det fick mig att fundera lite över de mentala föreställningar som så många av oss lever med.

   Vi har så många föreställningar som vi lever efter men som vi aldrig undersökt riktigt — till exempel att oro är konstruktivt. Andra föreställningar i samma stil är att det är nödvändigt med ilska för att åstadkomma bra förändringar (eller åtminstone att ilskan tillför något positivt) och att det är sunt och bra att gå och må dåligt länge sedan man till exempel behandlat någon orättvist eller gjort något annat som man ångrar — som om ens ”må dåligt” utgör ett slags valuta som man kan betala för sina misstag med.

   Det är märkligt hur stabila och fast inrotade de här övertygelserna är, trots att de ju inte tillför något. Vi tror att de gör det, och kanske beror det på vårt lutherska arv som får oss att tro att det vi måste lida för att uppnå något. Men är oro verkligen ”att bry sig om”? Om någon jag känner ska göra någonting som är lite riskabelt, kan jag inte bry mig om personen och önska att det ska gå bra utan att samtidigt få gnag i magen (eller vilka andra symtom på oro som nu kan vara aktuella)? Vad är det som får oss att blanda ihop ”bry mig” med ”känna obehag”?

   Vi ser det här i andra sammanhang också, till exempel när vi vill göra livet surt för oss själva och på så sätt tvinga oss att förändras. Sveriges första avslappningsguru Lars-Eric Uneståhl talade om ”att förändras utifrån lust” och ”att förändras utifrån olust”, och han menade att det är mycket lättare att börja med något som man vill än att sluta med något man inte vill. Om vi söker ett nytt jobb för att vi är missnöjda med det vi har blir det med en viss energi, och om vi söker ett nytt jobb för att vi verkligen vill jobba med det blir energin en annan. Båda sakerna handlar om förändring, så det är ju inte det att vi inte kan förändras ”mot det positiva” snarare än ”från det negativa”.

För min del känns det produktivt att, när jag upplever att en negativ eller obehaglig känsla tillför något, undersöka vad det är jag tror att den tillför och om jag verkligen inte kan skapa motivationen, få idéerna eller uttrycka min kärlek på något annat sätt? Och med det menar jag inte att jag intellektuellt förstår att ”oron är onödig” och fattar ett lika intellektuellt beslut att sluta oroa mig. Det jag gör är att undersöka vad jag faktiskt tror att obehaget ska tillföra, undersöker om det är sant och utforskar vad det faktiskt kostar mig.

   Det ska också sägas att de här tankarna rör ”tärande” känslor, sådana som har en destruktiv komponent. De kanske lurar oss att tro att de stärker oss — eftersom de frisätter kortisol och adrenalin i systemet som är avsedda att göra oss tillräckligt starka för att kunna slåss eller fly — men stresshormoner hjälper inte när det som hotar oss är en tänkt utveckling snarare än en omedelbar och fysisk. De känslor jag tänker på här är de som bryter ner och förgiftar oss; som skapas av tolkningar och spekulationer snarare än av fysiska händelser och som är destruktiva för kroppen att gå och bära på dag ut och dag in. Det kan krävas lite efterforskningar för att man ska lära sig känna igen dem, men det är väl värt mödan ♥.

  

Orosmoln

Oro är ett märkligt fenomen. Någon har sagt att det är ”den ränta vi betalar när vi lånar bekymmer från framtiden”, och det är verkligen sant. Finns det något positivt med oro? Ibland låter det så, till exempel när vi läser i tidningarna om instabila politiska situationer, stigande räntor eller annat som vi upplever som hot mot vår trygghet. Ibland frågar journalisterna den ena eller andra experten: ”Bör vi vara oroliga?”

   Det är väl en märklig fråga. Jag minns en gång (tyvärr kommer jag inte ihåg vilken omständighet det gällde) när svaret blev: ”Ja, det bör vi nog.” Bör?? Vad då bör? För vems skull? Och vad skulle det någonsin kunna tillföra?

   Det är märkligt oproduktivt att oroa sig — åtminstone kan jag inte komma på några exempel på situationer där det förändrat någonting annat än blodtryck, matsmältning och sinnesfrid hos just den som gör det. Låt oss säga att jag oroar mig för någonting som faktiskt aldrig händer. Då har jag mått dåligt — svettats, haft dålig matsmältning, fått förhöjt blodtryck och nedsatt produktion av vita blodkroppar, bland annat — fullständigt i onödan. Och om det jag oroar mig för skulle hända har den stress jag utsatt kroppen för på förhand knappast förbättrat mina förutsättningar att handskas med utvecklingen. Dalai Lama, som var i Sverige nyligen, lär ha sagt ungefär: ”Om det du oroar dig för aldrig händer var din oro onödig. Om det händer var den meningslös.” Och det är väl, kort och snärtigt formulerat, ungefär min tanke också. 

   Det lustiga är att alla naturligtvis förstår det här. Och ÄNDÅ finns det någon del av intellektet som tror blint att ”insatsen” i form av oro (eller dålig matsmältning, högt blodtryck, nedsatt immunförsvar etc) faktiska kan förhindra att det oönskade händer. När vi oroat oss duktigt och det sedan visar sig att det vi oroade oss för aldrig hände sätter vi på något omedvetet plan upp det på listan över ”bevis” för att oro fungerar och är en konstruktiv preventivåtgärd. Men det låter inte så troligt, va?

Tyvärr är saken den att det är just omedvetet det här sker. Vi kan resonera och argumentera, förstå och skratta bort tusen gånger utan att det påverkar den omedvetna logiken. Så vad ska vi göra?

   Jag beklagar om jag börjar bli tjatig, men svaret är — som vanligt — medvetenhet. När vi blir medvetna om det här inre resonemanget, inte som en intellektuell teori som vi nickar och håller med om utan som ett djupt känt faktum som vi upplever inom oss, först då kan dynamiken börja förändras. Den kan inte inte förändras, eftersom den är resultatet av omedvetenhet, och omedvetenhet är som mörker: ett icke-tillstånd. Det saknas något, och detta något är medvetenhet. Tillsätt medvetenheten, och omedvetenheten försvinner — precis som mörkret försvinner när vi tänder ett ljus.

   Det är ofta här som intellektet tjänstvilligt hoppar in igen och säger: ”Ja, okej, nu är jag Medveten om det här. Men det händer ju inget? Jag oroar mig ju fortfarande lika mycket.” Men det beror på att vi förväxlar medvetenhet med information, teorier och föreställningar om medvetenhet. Och när intellektet får den informationen kommer den irriterade motfrågan: ”Ja men vad ska jag göra då?” Tyvärr är svaret, som det så ofta är: ingenting. Receptet heter uppleva och utforska.

    Upplev hur situationen känns. Vad tror du är den irrationella drivkraften bakom oron? Vad tror du att du riskerar genom att sluta oroa dig? Utforska sedan om det verkar sant? Är det troligt att du slipper få cancer, eller lyckas bra med presentationen på jobbet, eller att dina barn klarar sig oskadda hem från festen mitt i natten, för att du oroar dig? Här någonstans brukar försvaret komma igång. ”Nej, det är klart att det inte är — men jag är ju OROLIG, hur ska jag kunna sluta med det?”

Befrielsen finns i den enkla insikten att du behöver inte sluta. Du behöver bara bli medveten om hur det är, hur du fungerar. När du blir medveten — utan försvar och utan motstånd — förändras verkligheten. Varje gång. Som så ofta är Byron Katies The Work ett fantastiskt verktyg för det här ändamålet eftersom det med sin enkla struktur hjälper dig att hålla dig på banan och inte låta föreställningarna springa iväg med dig. Via länken hittar du mer information om The Work och några YouTube-snuttar där Byron Katie berättar om The Work och hjälper olika människor att ifrågasätta sina tankar.

   Om du bor i Stockholmsområdet och vill titta närmare på The Work med personlig vägledning är du välkommen att titta närmare på Peace of Mind-paketet! ♥

   

Den inre kvantvärlden

Det vi behöver upptäcka när det-måste-väl-finnas-något-mer-känslan dyker upp är vår inre ”kvantvärld”. Precis som newtonsk fysik och kvantmekanik är två vitt skilda saker är den intellektuella/kognitiva verkligheten och den upplevda, inre verkligheten — som är den aktuella när det handlar om personlig utveckling — två helt olika saker. Vår inre värld är verkligen som en kvantvärld i jämförelse, och av den förstår intellektet lika mycket som den newtonska fysiken kan förklara av den subatomära verkligheten. Vi måste rätta oss efter helt andra regler, möta oss själva utifrån andra förutsättningar än dem vi möter omvärlden och vår praktiska vardag utifrån.
   I början klarar vi oss långt med huvudet, och det är till hjälp genom hela vår inre resa, men om vi aldrig tar steget bortom intellektet och frågorna börjar vi till sist gå i cirklar. De där insikterna som så nyss kändes så fräscha, härliga och banbrytande känns plötsligt platta och liksom tomma — fina att se på, och de låter kanske fortfarande bra, men de känns inte längre. Det beror på att vi har tagit djupt kända insikter som vi gjort inom oss och formulerat dem till prydliga väggbonader. Sedan tror att det ska räcka att titta på väggbonaderna och återkalla minnet av känslan. I stället behöver vi i själva verket göra samma insikter gång på gång, eftersom insikt är färskvara. Det är förstås sannolikt att det går lättare och lättare att komma till samma insikt, och inte sällan har vi hjälp av minnet av hur det kändes förra gången — men vi måste fortfarande komma dit, varje gång. Det är på det viset utvecklingen fortsätter och aldrig tappar glansen. 

Vi tar djupt kända insikter och formulerar
dem till prydliga väggbonader.
Sedan tror att det ska räcka att titta på
väggbonaderna för att återkalla minnet av känslan.

Olika människor är förstås olika funtade. Vissa har en tendens att gärna ”vila på lagrarna” och tugga om gamla insikter tills de helt tappat smaken. Andra strävar ständigt efter att förstå mer, uppleva mer, ingen rast och ingen ro. Som alltid går det att överdriva båda ytterligheterna; falla i diket på båda sidor om vägen. Men du som ramlar i ”göra-mer-hela-tiden-och-öva-öva-öva”-diket — hinner du integrera det du upplever, eller rusar du från en upplevelse eller insikt till nästa utan att stanna upp tillräckligt länge för att hinna smälta dem?
   Det som ställer till det för oss ibland är att vi närmar oss den inre kvantvärlden med newtonsk infallsvinkel — eller Upplevelsernas och Den Inre Sanningens värld med psykologiskt orienterade verktyg. Ofta får vi hjälp att göra det av böcker eller kurser som erbjuder oss ”metoder” och strategier, och metoder och strategier kommer definitionsmässigt från den vänstra hjärnhalvans välordnade och logiska värld, även om själva metoderna tar hjälp av till exempel kreativitet eller sinnlighet som i sig själva hör höger hjärnhalva till.
   Det gäller förstås inte alla böcker och kurser; många av dem verkar i stället som katalysatorer och erbjuder systemet ett stycke kondenserat liv att lära av och reflektera över, antingen i lite mer abstrakt form (i böckerna) eller mera hands-on (på kurserna). Men många författare och kursledare hamnar i konceptfällan och vill paketera insikt och utveckling i pulverform, ungefär som en läkare som skriver ut piller A för en viss åkomma och piller B för en annan.
   Det här märker vi ofta när vi får frågor om av klienter eller kursdeltagare: ”Hur ska jag göra för att bli mer motiverad att förändras?” ”Hur vet jag vad som är min inre röst och vad som bara är egot eller rädslan som pratar?” ”Hur ska jag lära mig att läsa av chakrasystemet?” Det är inget fel på de här frågorna — men de mest meningsfulla svar man kan ge är oftast ganska otillfredsställande, eftersom den del av psyket som ställer frågorna förväntar sig svar i form av metoder och strategier.
   Men svaret är inte metoder och strategier; det är ökad medvetenhet. Ökad medvetenhet har två förutsättningar, och bara två: dels att man lever och det sker saker, dels att man tillåter medvetenheten om livet och det som sker. Låter enkelt, eller hur? Inte alls tillräckligt komplicerat, kanske, för att kvala in som värdigt svar på den fråga du ursprungligen ställde. Och ändå är det ett härligt svar, för det betyder att allt som sker leder oss vidare ♥.
  

Ondska?

Nu i dagarna har det ju talats en del om ”ondska”; om ”onda människor” och ”onda krafter”. Jag reagerar alltid lite på det ordet, eftersom jag tycker att det ofta verkar användas som en etikett på någonting man a) omöjligen kan veta hela sanningen om samt b) vill markera ett avstånd från. Det är lite av en slasktratt där vi sopar ner allehanda aspekter av människans psyke som vi inte vill titta närmare på inom oss själva.

   Jag blev nyfiken på vad ”ondska” egentligen anses betyda, eftersom jag nog aldrig hört någon definiera det. Enligt den ordbok som låg närmast just då (Norstedts Svenska Ordbok) är ondska ”önskan att orsaka sina medmänniskor [andligt] lidande”. Definitionen av ”ond” är enligt samma ordbok ”som är inriktad på att vålla [andlig] skada”. Och med de här definitionerna existerar ju ondska helt klart, eftersom det onekligen finns sammanhang där människor vill vålla andra skada, antingen bara i stunden eller i ett mer långsiktigt perspektiv. Men å andra sidan blir det lite skenheligt att döma vissa människor som ”onda” med den här definitionen och undanta sig själv; vem kan ärligt säga att han eller hon aldrig hyst någon önskan att vålla skada?

   Därför tror jag att det ligger mer i den här etiketten än så. När man hänvisar till människor som ”onda” brukar termen också antyda någon sorts varaktighet. Om det faktum att någon är ond gör det befogat att ta livet av honom, till exempel, kan det ju inte gärna vara för att han var inriktad på att vålla skada idag, eller den här veckan, månaden eller ens det här året. Eller … var går annars gränsen? Nej, jag tror att den etiketten ofta har permanent klister. På så sätt skiljer den ju också de ”onda” från mig själv eftersom jag ju vet att jag inte permanent önskar någon annan skada, även om det förekommit någon gång i stridens hetta. Är man ”ond” så Är Man Sån, helt enkelt.

   Den här definitionen har man tagit till i alla tider. Den har ursäktat utrotning av folkslag, underkuvande av samhällsgrupper, utökande av kungavälden och — inte minst — hämnd. När någon upplever sig ha blivit utsatt för ett övergrepp har man behändigt stämplat förövaren som ”ond” för att sedan kunna hämnas utan att behöva kalla det hämnd. Lusten att hämnas är jag inte sen att förstå — den känner vi väl alla av ibland, i varierande grad, även om vår benägenhet att efterkomma den varierar. Men det stora problemet tror jag uppstår när vi försöker friskriva oss från den ”fula” känslan av hämndlystnad och klä om den till något finare, som ”samhällsförbättrare” eller ”Guds sändebud”.

   Man hamnar på ganska hal is när man börjar svänga sig med begreppet ondska, åtminstone om man använder det för att rättfärdiga sina (eller någon annans) handlingar. Men visst är det ett behändigt begrepp att använda för just det syftet, så länge den som lyssnar köper argumentet. Då kan man få världen att tro att man agerar i ”det godas” namn och framhålla allehanda altruistiska skäl till sina egna hämndaktioner (då man för övrigt uttryckligen vill vålla skada). De etiska synpunkterna på mordet på Usama bin Laden är en sak — men det jag tycker är mest häpnadsväckande är hur en hel värld (eller ja, en halv då, eller valda delar av den halvan i alla fall) kan tro att detta är ett steg mot fred.

Så, i alla fall: ondska. I ett facebookmöte igår deklarerade en för mig obekant kvinna att naturkatastrofer, eller närmare bestämt jordskalv och översvämningar, kunde bero på ”onda krafter”. Detta ska i och för sig ställas i relation till att någon annan just berättat att dagispersonalen på ett visst dagis ”förklarade” för små barn att nämnda naturfenomen berodde på att Gud var arg på människan. Det var när jag uttryckte min åsikt — att dagispersonalens förklaring bara var marginellt mer förvirrande än den om de onda krafterna — som kvinnan som talat om onda krafter kommenterade att jag borde respektera hennes övertygelse — och (det är nu det blir intressant) hänvisade till ”sina erfarenheter”. Men hur skulle det ens vara möjligt för mig att genom min erfarenhet bekräfta att någonting utanför mig själv beror på ondska?

   Det här belyser ännu en aspekt av vår definition av ondska: det är alltså något som vi anser oss kunna uppfatta utifrån (hos andra eller, möjligen, som ren energi). Avgörandet att du är ond fälls alltså av mig, inte av dig. Det är absurt — inte bara för att det finns så många olika ”mig” som kan ha olika uppfattning utan också för att det faller på sin egen orimlighet. Om ondska har med avsiktlighet att göra, vad kan jag veta om någon annans avsiktlighet. AA:s gamla devis om att man jämför ”sin egen insida med andras utsida” tycks gälla även här. Särskilt när det gäller människor som säger att de vill arbeta för att sprida kärlek/ljus/medvetenhet blir jag alltid lite fundersam när de talar om ondska. Vad är det man projicerar med den praktiska etiketten?

   Nej, jag tror inte på ondska med den här (mycket luddiga) definitionen. Om det är viljan att vålla skada vi syftar på är det en sak, men det är ju inte den vi avser när vi använder ”ond” som definition av något för att rättfärdiga vårt eget beteende eller ens våra känslor. Jag är nog beredd att påstå att den sortens användning av ordet — när det stämplar någon permanent och när det är vi själv som definierar det från stund till stund — alltid skyler över en rädsla för någonting som vi är rädda att möta inom oss själva.

   Det här är ingen värdering av det människor gör eller känner eller säger som resultat av det här resonemanget om ondska, och jag är inte ute efter att döma någon annans handlingar, känslor eller resonemang. Men det sorgliga är att vi själva fortsätter att ge näring åt ”det onda” om vi inte är beredda att möta det inom oss själva.