Världens transformation ersätter inte din egen

Just nu kan vi på flera ställen än någonsin höra och läsa om vilken speciell tid på jorden vi lever i. Frekvenser höjs, medvetanden vidgas, perspektiv förändras, paradigm skiftar och nya healingformer dyker upp som svampar ur jorden och växer till sig ungefär lika fort. Det är en fantastisk och turbulent tid att leva i, och även för mig pekar det mesta på att någonting håller på att förändras radikalt. Världen går snabbare, förändringar sker snabbare, och det finns möjligheter som aldrig funnits tidigare — men världens utveckling gör inte din psykologiska balans överflödig. Världen kan inte utvecklas utan dig; evolutionen kan inte gå vidare om inte de individer som utgör vårt släkte är beredda att föra den vidare.

   I den växande medvetenhet och ”alternativitet” som sprider sig blir fler och fler intresserade av inre utveckling — och då menar jag praktisk, faktisk inre utveckling, det vill säga sådan som innebär att vi förstår oss själva bättre, blir mer och mer hela och integrerade och blir psykologiskt balanserade varelser. Vi är fortfarande emotionella och mentala varelser, likaväl som vi fortfarande har en kropp, och även om mer högstämda energier får er plats har vi fötterna kvar på jorden. Det är bra. Men det finns människor som föredrar att hänga upp sig på profetior, eteriska energier och universell kärlek på bekostnad av den mer vardagliga men ack så viktiga inre utvecklingen. Mina egna neurotiska drag, de spår från det förflutna som envist hänger mig i hasorna, påverkar mitt beteende idag och kanske gör livet surt för mig utan att jag kanske ens är medveten om det — de löses ju inte upp av sig själva, hur många rituella healingceremonier jag än deltar i.

   Det här är inget nytt. För några år sedan, när just den här explosionen av ny esoterik ännu låg framför oss, låg motsvarande fokus ofta på på medialitet (som dessutom ofta kallades ”andlighet”, som om andlighet enbart handlade om att kommunicera med döda eller ha andra översinnliga förmågor — men det må ju ha varit en ren termförbistring). Det är fantastiskt med medialitet, och med alla andra ovanliga (fast allt vanligare) talanger som försätter oss i kontakt med kunskap bortom våra fem sinnen. Och det är fantastiskt med healing, gamla visdomssystem, bejakandet av vår enhet med världsalltet och alla andra läror och budskap som talar om global transformation. Men det är inte detsamma som min egen inre utveckling. Det ersätter inte att jag själv blir mer mogen och balanserad som människa. Det finns gott om folk som är experter på vilket som helst av dessa system, tankeskolor, profetior eller synsätt och samtidigt sådär lagom balanserade i sig själva. Det finns också massor av folk som engagerar sig i och intresserar sig för dessa saker utan att låta det gå ut över sin egen utveckling; det ena säger inget om det andra. Men om du märker att du föredrar att hänvisa till andar, Mayakalendern eller ”nya energier” när du hamnar i en konflikt på jobbet eller hemma i familjen kan det vara dags att ta en funderare. Kanske är det så att det du just nu behöver är en dos hederlig, självkännedomsinriktad terapi?

   I viss mån har naturligtvis ”terapi” förändrats och utvecklats, och det var ganska länge sedan psykoanalys kändes riktigt aktuellt. Men själva det inre arbetet, eller resan mot upptäckten av oss själva, kan aldrig ersättas av någon kunskap om något annat, även om detta något annat är hela jordens utveckling. Vi lever i ett holografiskt universum, och ”hela jorden” är du. Det innebär att så länge du blundar för din gamla konflikt med din bror, granne eller arbetskollega blir du inte fri i dig själv, om du så blir internationell fredsmäklare. Det är din frid, din klarhet, som är avgörande.

   Som tur är måste vi inte göra det i tur och ordning. En vän till mig som för några år sedan blev sugen på att utbilda sig till coach höll på att avstå från det när hon upptäckte hur mycket oupplösta inre barn-issues hon själv gick och bar på. Som tur var gick hon sin utbildning ändå. Om man inte skulle kunna bli lärare förrän man själv var helt färdig och hade alla svaren skulle lärarna mycket snabbt bli en bristvara — eller, mer sannolikt, ett rätt urvattnat släkte fullt av fejkad mognad. Personligen vill jag inte helst ha en lärare som aldrig gör några egna misstag eller reagerar med negativitet, ilska eller besvikelse. Men jag vill ha en lärare som kan hantera dessa saker på ett konstruktivt sätt och inte ”lösa” problemen genom att projicera dem på andra medan han eller hon hänvisar till att kärleken genomsyrar allt och världen är en underbar plats.

   Så utveckla gärna healingen, nyfikenheten och de mediala förmågorna, och lev i medvetenheten om kärleken när den finns där — men inte på bekostnad din egen ökade medvetenhet om sanningen inom dig, här och nu: den konkreta, praktiska, vardagliga, grundläggande sanningen. Det andra är bonus.