En resa med många vägar

När folk frågar vad jag jobbar med och tydligt förväntar sig en kort rubrik är det svårt att ge dem ett bra svar. Personlig utveckling? Dans? Meditation? Andningsterapi? Kroppsmedvetenhet? Stresslindring? Självkänsla? Närvaro? Förändring? Känslomässig medvetenhet?

   Och svaret är ja, allt det. För vi har själva behövt allt det på vår egen resa. För mig känns det som om det blir obalans om jag enbart fokuserar på en del av livet. Vi är ju mångfacetterade varelser; vi behöver ge näring åt och utforska alla facetterna. 

   Vilka facetterna i fråga är beror naturligtvis på vilket perspektiv man anlägger. För våra kurser blir det ofta tacksamt att dela upp dem i det som har med kroppens energi och vårt fysiska varande att göra, det som rör känslorna, sådant som gäller tankar och intellektets processer och till sist den inre stillheten, närvaron och medvetenheten om medvetenheten. 
   Ett annat sätt att dela upp det inre arbetet handlar om valet att utveckla egot å ena sidan och att bli medveten om medvetenheten å den andra. Traditionen i väst är ju att utveckla egot – att bli duktig på något, att övervinna rädsla, att få bättre självkänsla, att lära sig kommunicera – eller vad som helst som syftar till att göra vår existens i det format vi har lättare, mer friktionsfri och kanske mer kreativ eller tillfredsställande. I öst har man däremot traditionellt fokuserat på ”medvetenheten om medvetenheten”, det vill säga det vi är utanför eller bortom egot. 
   Väldigt länge verkade de här två vägarna oförenliga. Skulle man bli upplyst och meditera gick det ju inte an att samtidigt gå kurser i konflikthantering eller lägga upp en strategi för att möta en partner. (Under de första årtusendena av meditation och strävan efter upplysning är det väl oklart om det ens fanns sådana kurser!) Och på samma sätt verkar det som bortkastad tid att sitta och blunda och iaktta sitt inre när det man vill ha är ett direkt fokus på vissa praktiska frågor. 

För dansa gör vi ju. Bland annat. Det är i själva mötet mellan stillhet och
rörelse, mellan kropp och själ, mellan samtal och tystnad, som vi kan börja
upptäcka oss själva på ett nytt sätt. Välkommen till en regnbåge av upplevelser!

Men precis som kakmonstret säger vi: ”Alla kakor!” Ibland, i databaser och webbforum, måste vi välja vad vi vill kalla det vi gör – om det är ”personlig utveckling” ”dans” eller ”meditation”. Men vad vi än väljer blir det inte riktigt sant. Vårt arbete är all-inclusive i ordets sanna bemärkelse :-)

PS! Nästa introduktionskurs är i juli, och du kan läsa mer om den här!

En kraftretreat ♥

Oj, vad tiden går! Här flyger dagarna fram och den — senaste helgen flög extra fort, eftersom, vi hade en introduktionsworkshop i enneagrammet på lördagen och en påfyllningsdag för våra tidigare Levande kraft-deltagare på söndagen. Båda dagarna var så härliga, och enneagramdagen — som jag satt ihop särskilt för den här gången — blev så lyckad. Jag älskar att ha det här jobbet! ♥

   Nu kommer ett par veckor av lugn (åtminstone på jobbfronten; vi ska visst ha byggare hemma i veckan kom jag just ihåg), och sedan är det dags för årets första introduktionskurs Levande kraft — upptäck kraften. Just den i mars är lite speciell för oss, eftersom vi bara två dagar efter den håller årets steg III (The Power of Love) också. Det innebär en och en halv vecka av meditation, rörelse, andning, övningar, LIV och härliga upptäcktsresande i den inre världen, både nya bekantskaper och kära återseenden. 

En kraftretreat. Det är vad man skulle kunna kalla introduktionskursen i Levande kraft. Varje deltagare har förstås sina egna skäl att åka på kursen, och de kommer också från vitt skilda livssituationer — egenföretagare, sjukskrivna, anställda, höginkomsttagare, låginkomsttagare och studenter — men det finns ändå vissa teman som återkommer hela tiden. Det handlar om att hitta tillbaka till livsglädjen, få kontakt med kraften som man anar finns där inne någonstans, skymd bakom måsten, självkritik och vanan att sätta oss själva längst ner på prioriteringslistan. Kanske handlar det om att ge plats åt sin inre längtan efter ett liv som vi har glömt bort att vi ville leva och börja ge mer plats åt den. 
   Variationen är en stor del av tjusningen. Människor som aldrig annars skulle ha träffats kommer samman under gemensamma förtecken — sin längtan efter ökad medvetenhet, självkännedom, kraft och livsglädje — och berikar varandras liv på ett sätt som ingen av oss hade kunnat tänka ut eller planera med avsikt. Det är fantastiskt att få vara med om det, gång på gång ... och det är häpnadsväckande hur unika kurserna blir, även i de fall då det är ”samma” kurs, dvs steg I eller II. Steg III är ju ny varje år, även till sitt innehåll och fokus, och den är en magisk liten saga i sig. Men även våra I:or och II:or blir unika tack vare er kursdeltagare. 

   Det tackar vi för. Vi får så många uppskattande ord, utvärderingar, mejl och annat som visar hur tacksamma ni är — men jag vet inte om ni som deltar i kurserna riktigt kan förstå hur tacksamma vi är för att ni kommer till kurserna och gör det möjligt och meningsfullt för oss att göra det vi gör. Så här kommer ett hjärta till alla er som hittills deltagit i kurserna och till dig som kommer att göra det i framtiden — kanske redan nu i mars? Vi väntar med öppna armar, och kanske ses vi någon gång i framtiden ♥

Vägen från katastrof till gåva

Häromdagen skrev Meditationsguiden om att vara tacksam för motgångarna i livet — ett ämne som brukar väcka många varierade reflektioner och diskussioner. Jag skrev om samma sak i boken Din personliga energi, och eftersom ämnet är lika aktuellt nu som det var då vill jag dela med mig av ett urklipp ur boken här ♥. Så här skrev jag:

Hur vi uppfattar det som händer och vilka etiketter vi sätter på det påverkar naturligtvis vår upplevelse av det — och, i förlängningen, hur det påverkar oss. Titt som tätt hör vi talas om att någon ”betraktar glaset som halvtomt eller halvfullt”. Hur vi väljer att betrakta en händelse eller ett sakförhållande kan vara fullständigt avgörande för vilka alternativ som står oss till buds, och det är förstås den distinktionen som ligger bakom uttrycket. Optimisten sägs vara den som tycker att ett glas är halvfullt, medan pessimisten är den som betraktar det som halvtomt. (Som barn tyckte jag visserligen att uttrycket var fånigt eftersom det måste bero på vad som finns i glaset, men frånsett den lilla tankevurpan ligger det en del i det.) 

   Samma händelse kan vara antingen ett problem eller en möjlighet, beroende på hur snäva ramar vi håller oss inom i vår bedömning av situationen. Det finns åtminstone fem tydligt urskiljbara ”etiketter” som vi kan sätta på det som sker och som påverkar våra möjligheter att svara an på ett konstruktivt sätt. Genom att bli nyfiken på hur du betraktar en situation, vilka ord du använder för att beskriva den och hur ordvalet i sin tur påverkar din syn på den kan du bana väg för fler möjligheter och gåvor i ditt liv. Om nu närmar dig frågan med genuin nyfikenhet kan du nämligen inte undgå att förr eller senare börja flytta dig steg för steg uppåt! Låt oss titta på de fem etiketterna i tur och ordning.

KATASTROF

Lyssna på ordet: katastrof. Om du bara helt kort blundar kan du antagligen omedelbart känna vad den här etiketten väcker inombords. När vi uppfattar det som händer som en katastrof försätter det oss i ett maktlöst sinnestillstånd där vi är försvarslösa offer för en smärtsam händelse. Resultatet brukar bli en känsla av hjälplöshet, förlamning och/eller desperation, och inget av de tillstånden gör det lätt att påverka situationen konstruktivt. Katastrofetiketten mobiliserar våra mest primitiva försvarsreaktioner men lämnar inget utrymme för att ta ett steg tillbaka och få distans till det som händer.

   Under ett skeende som vi uppfattar som katastrof har vi inte tillgång till våra inre resurser annat än på den mest primitiva nivån där de enda alternativen är att fly, slåss eller — vanligast när katastrofstämpeln väl är ett faktum — att spela död. Den stress som uppstår som resultat av katastrofetiketten är destruktiv för såväl kropp som själ, och vår personliga energi blir helt blockerad.

   Men vi behöver inte känna någon press att byta ut den mot något annat så fort som möjligt. Om vi stressar upp oss över destruktiva mönster som vi iakttar hos oss själva klistrar vi ju bara dit en ny katastrofetikett, den här gången på våra tankar, och snärjer in oss ännu mer. Det behövs inte. Stressen bryts redan när vi ser att det är en etikett vi satt dit , och sedan kan vi i lugn och ro utforska situationen vidare.

PROBLEM

En del situationer och sakförhållanden kanske inte känns katastrofala men ändå som något vi vill sätta etiketten problem på. Känn efter i kroppen igen. Jämfört med känslan av ordet katastrof öppnar problemetiketten dörrar som var totalt förbommade under katastrofen. Hjälplösheten övergår i något annat, och även om den nya etiketten kan framkalla frustration, klagomål och motstånd (som kan vara en blandning av kamp, flykt eller trots) är det inte lika troligt att vi reagerar med handlingsförlamning. Själva ordet problem antyder att det står en lösning att finna någonstans.

   Men de flesta av oss tycker förstås att livet vore skönare utan problem och trivs bättre när det flyter på smidigt. När vi ser problem i tillvaron är vår personliga energi inte i balans, för konflikten med verkligheten väcker motstånd och spänningar. Etiketten antyder ju en krock mellan den verklighet vi skulle ha föredragit och den version av verkligheten som faktiskt råder — en version där det finns någonting att åtgärda — och det är få människor som betraktar problem som ett perfekt inslag i en perfekt tillvaro.

UTMANING

När det som händer oss varken är en katastrof eller ett problem utan får etiketten utmaning sker en radikal förändring i vårt perspektiv och vårt sätt att förhålla oss till händelsen. Undersök vad som händer i kroppen när du betraktar någonting som tidigare kändes som ett problem — eller kanske till och med som en katastrof — som en utmaning i stället. En utmaning är ju till sin natur positiv, även om den kanske ställer krav på både uppfinningsrikedom och utveckling.

   När vi möter utmaningar är risken mindre att vi reagerar med enbart frustration och stress. I stället vaknar nya resurser till liv inom oss: nyfikenhet, kreativitet, beslutsamhet, uthållighet. Händelsen eller situationen kanske fortfarande utgör ett obekvämt inslag i tillvaron — och om vi blir otåliga återspeglas det i vår personliga energi — men så snart vi uppfattar en situation som en utmaning blir den automatiskt någonting som kan berika livet och som sannolikt kommer att göra oss starkare, modigare eller mer kreativa.

   Med det här utgångsläget har vi naturligtvis mycket bättre förutsättningar för att hantera situationen än vi har när vi använder etiketterna katastrof eller problem. (Ibland använder vi ordet problem för att beskriva något som vi egentligen betraktar som en utmaning; ”problem” som sporrar oss och som vi ser fram emot att sätta tänderna i. Likaså kanske du känner att vissa ”utmaningar” suger musten ur dig fullständigt, men då kan det vara så att det egentligen är ett problem du ser.) Vår närvaro växer, och den personliga energin blir mer välbalanserad när själva hanteringen av situationen blir viktigare än att den undanröjs så snart som möjligt. Visst uppskattar vi känslan av att ha neutraliserat en utmaning — men inte sällan saknar vi snart den stimulerande känslan och börjar se oss om efter nya utmaningar, eftersom vi tycker om att använda vår kreativitet.

MÖJLIGHET

När etiketten möjlighet kommer fram öppnar vi på allvar för expansion och utveckling. När vi möter utmaningar märker vi att de kan vara berikande så tillvida att de lär oss nya saker och slipar vår kreativitet. Men möjligheter antyder en chans att livet kommer att bli bättre, inte bara för att vi lärt oss något nytt medan vi tacklat situationen utan för att nya vägar öppnat sig med alternativ som vi inte sett förut eller som kanske inte ens existerade tidigare. Möjligheter inbjuder till lätthet och en chans att följa livets flöde till mer expansion och utveckling.

   När vi står inför en ny möjlighet — hur känns det då? Redan själva ordet antyder öppenhet, lätthet och rymd, och när vi sätter den här etiketten på någonting som händer blir det mycket lättare att fortsätta framåt. Möjligheter väcker lust, glädje och entusiasm och sätter igång kreativiteten på ett mer avslappnat sätt än utmaningarna. Vår personliga energi är lättare och ofta mer harmonisk; medan utmaningar engagerar vår kraft på ett intensivt sätt erbjuder möjligheter ofta större överblick och ett vidare perspektiv.

   Inte sällan kommer nya möjligheter i skymundan om situationen också innebär obekväma nyheter, men när vi växlar fokus och riktar in oss på möjligheterna (om inte i stället så åtminstone samtidigt) kan livet börja flöda med större lätthet igen.

GÅVA

Det kan kännas ospontant att sätta etiketten gåva på någonting som vi kanske först uppfattat som ett hinder på den väg vi ville gå, men ofta finns det en gåva dold längst inne i både problem och katastrofer. Gåvor är vad vi får när vi stannar upp och accepterar att vi inte ser hela bilden utan att det finns en dold hand som leder oss — och kanske ibland knuffar oss — högre och högre i vår inre utveckling.

   Smaka på ordet. Gåva. Steget från katastrof är så stort att klyftan kanske känns omöjlig att överbrygga, men via problem, utmaning och möjlighet går det att följa spåret ända fram. Medan etiketten katastrof stänger av flödet och gör oss slutna och oemottagliga gör etiketten gåva raka motsatsen: det skapar avslappning, mottaglighet, öppenhet och en villighet att följa livet dit det bär oss. När du står inför en gåva ser du att du är omhändertagen och känner tillit till att det som sker gör det för att optimera dina möjligheter att utvecklas som människa, som potential och som kraft i världen. Här är frustrationen ett minne blott, kreativiteten väl använd, glädjen påtaglig och öppenheten total.

   När du ser gåvor runtomkring dig är din personliga energi mjuk, mottaglig och samtidigt kraftfull. Det är inte det att gåvor gör dig passiv och viljelös — du är en aktiv kraft som verkar i världen, men du använder din vilja i samklang med det större flödet och inte i motstånd mot det, och du ser att det som sker i världen inte är till för att begränsa dig utan tvärtom för att främja din utveckling och göra ditt liv rikare.

Kom ihåg att det här är etiketter, subjektiva klassificeringar som varierar med vår inre stabilitet. Det är ju inte så att vissa händelser per definition är gåvor medan andra är problem, och så vidare. Det är din tolkning av situationen som avgör om den blir en katastrof, en gåva eller något däremellan.

   Jag hade en gång en bekant som kategoriskt vägrade att kalla händelser eller situationer för problem och tvångsmässigt bytte ut ordet mot något annat som han uppfattade som mer positivt, men den bakomliggande energin är mycket viktigare än vilka ord vi använder. De här fem etiketterna är ”energisyndrom” snarare än något annat, och bara att byta ut termen problem mot möjlighet gör inte särskilt stor skillnad. Däremot kan vi öppna oss för nya möjligheter och experimentera med vad vi kan förändra i vårt eget synsätt och vår attityd till det som händer. Att kommendera vår inre energi fungerar aldrig, men vi kan lirka med det perspektiv vi valt och pröva oss fram.

   

En spännande tid

Det kanske känns som en klyscha, men det är verkligen en spännande tid vi lever i. Murar raseras; gamla, stela system smulas sönder och någonting håller på att förändras på djupet. Förändringen har varit på gång länge, med större och mindre katastrofer i naturen, politiken och socialt — men vi missar en stor bit om vi bara ser katastroferna. Det sker också en utveckling. Korrupta system faller, fler och fler upplever större klarhet och kraft och alltfler människor blir medvetna om förmågor, kunskap och möjligheter som de aldrig tidigare lagt märke till eller kanske ens haft. Vad är det som händer?

När jag var liten var medialitet och paranormala förmågor något som några i flera bemärkelser udda individer ägnade sig åt eller förstod. Idag tycks var och varannan person i bekantskapskretsen upptäcka paranormala förmågor, kontakt med något osynligt och outforskat eller ”bara” en plötslig insikt om att livets magi är tillgänglig för dem och att de själva påverkar sitt liv och sina möjligheter med sin personliga energi i form av tankar, känslor och mer eller mindre medvetna antaganden om världen. 

   Evolution sker både som en smygande förändring och i (relativt) plötsliga språng, och ju mer jag förstår om den evolution som hittills har ägt rum på jorden, desto mer övertygad blir jag om att vi befinner oss mycket nära, eller mitt i, ett sådant språng just nu. Någonting håller på att förändras i själva förutsättningarna för vår existens — och som all förändring innebär det både fröjder och turbulens och väcker både upprymdhet och rädsla. 

   För mig är det härligaste vetskapen om att vad jag gör ändå aldrig kan stoppa utvecklingen. Jag har inte en chans — så det är inget alternativ. Däremot kan jag vara med och påverka förändringens riktning. Jag kan inte ens vara helt säker på att det inte är jag själv som bestämmer den riktningen; att det inte är jag som bär det totala ansvaret för den värld jag lever i. Inte helt säker. Egot blir skakigt i knäna vid tanken, eftersom det tror att det i så fall skulle vara ansvarigt för att göra allting av egen kraft, vilket naturligtvis vore en enorm belastning om det ens vore möjligt. Men jag kan ju också vara helt säker på att om det faktiskt är jag som bär det totala ansvaret är ”jag” något oerhört mycket större och mer omfattande än den del av mig som går att se, ta på eller interagera med i den fysiska verkligheten. Och vad är jag då? Vad är möjligt? 

Snart är det dags igen, och jag ser så fram emot att möta
de nya, modiga, härliga kursdeltagare som kommer till
Piperska i mars. Blir du en av dem?

För mig är en av de härligaste möjligheterna att samla grupper av andra upptäcktsresande i den nya yttre och inre värld vi är på väg in i och tillsammans med dem utforska den här personliga energin, vår inre kraft och den livsglädje som inte uppstår i relation till händelserna i vardagen utan som en obändig, obetvinglig kraft från djupet av vår varelse. 

   Formen för det här utforskandet är introduktionskursen i Levande kraft. Man skulle kunan kalla den en ”kraftretreat”. Varje deltagare har förstås sina egna specifika skäl att åka på kursen, och de kommer också från vitt skilda livssituationer — egenföretagare, sjukskrivna, anställda, studenter — men det finns ändå vissa teman som återkommer hela tiden. Det handlar om att hitta tillbaka till livsglädjen, få kontakt med kraften som man anar finns där inne någonstans, skymd bakom måste och den inre kritikerns babbel. Det handlar om att hitta en helt ny frihet ♥

  

Kompromissar du bort dig själv?

Häromdagen kommenterade en vän, sedan Meditationsguiden hade skrivit om att sätta gränser, att det var svårt att låta bli att kompromissa med sin inre sanning. Och det är det väl för alla ibland. 

   Men jag tror att vi gärna gräver oss djupare ner i det svåra med vårt sätt att tackla fenomenet. Vi vet (eller upptäcker med ökad medvetenhet) att vi kompromissar bort oss själva. Vi vet att det ställer till det för oss, och förstår kanske åtminstone intellektuellt att vi faktiskt gör omgivningen en björntjänst på det här sättet. Och den inre kritikern har rena festen med all den här informationen. Det är ju så dåligt, outvecklat och omoget. Varför kan vi inte ändra oss? Det är här principen Älska egot verkligen kommer till sin rätt — naturligtvis, som normalt är fallet när det handlar om inre utveckling, i den situation där det är som svårast att använda den. 

   När vi vill närma oss egot och vår trassliga, inre dynamik med kärlek är ett av de bästa verktygen nyfikenhet. Gör ett experiment:

• Prova att tänka på ett mönster hos dig själv som du tycker är omogent och pinsamt. Känn hur det inre fördömandet tar form och hur du liksom krymper. 
• Försök känna dig nyfiken. 

Det går sådär, eller hur? Prova nu att göra tvärtom:

• Tänk på en konkret situation där det här mönstret visade sig. Var uppriktigt nyfiken på dina motiv. Utgå ifrån att det finns en positiv avsikt någonstans bakom mönstret, och känn din nyfikenhet inför att utforska vad det kan vara för avsikt.
• Försök att känna dig fördömande.

Om du är van att umgås med den inre kritikern hela dagarna kan det naturligtvis hända att du inte behöver så lång tid för att ramla tillbaka i fördömandet — men förhoppningsvis hann du ändå känna hur oförenliga de två förhållningssätten är. Det går inte att vara fördömande och nyfiken samtidigt, för fördömandet är en lufttät, sluten hållning medan nyfikenhet per definition innebär öppenhet för någonting vi inte känner till (men känner förväntan inför att få reda på). Man kan också kalla det kärlek. Vad kan vara mer kärleksfullt än att vara öppen inför någonting med en känsla av förväntan?

Det här är att älska egot: att möta de inre processerna med nyfikenhet och ett genuint intresse för de bakomliggande mekanismerna. Släpp taget om din besatthet av att förändra dem — den inställningen är också oemottaglig för nya intryck (märkligt nog, eftersom den påstår sig söka förändring!). Och hur ska någonting kunna förändras utan öppenhet? 

Nyckeln är insikten att du inte behöver förändra något. Men när du ser hela bilden upphör dina mönster att vara en gåta som du sliter ditt hår inför, och i stället får du möjlighet att välja. Kanske känner du redan hur avslappnande det är ♥

   

Är det tungt? Undersök vad du går omkring och bär på.

Det är knepigt det där med Hur Man Mår. För när vi är som längst ner i tratten tänker vi ju lätt negativt (det vill säga, vi funderar över alla våra problem och hur de ska lösas – eller snarare och oftare, känner hopplösheten över att vi inte kan lösa dem). Och det ger ju bara upphov till mer av samma vara.
    Samtidigt känns det ju som ett hån att bli uppmanad ”vara positiv” när man inte tycker att det finns något som är positivt i livet. Å andra sidan gör det ju alltid det, bara vi tittar lite mer noga. Men just att titta noga är också haken – när vi är i det gråa molnet (tack, Lena! :-)) ser vi bara problem och svårigheter om vi inte aktivt söker efter något annat. Och det ironiska är att vi då ofta tror att vi inte har tid att söka efter något annat eftersom vi måste lösa alla problem först ...
   Det blir en ond cirkel – och som om det inte räckte med vår egen negativitet är hela samhället, med nyhetsrapportering etc, ganska negativt fokuserat det också. Det enda som per definition är uttalat positivt är ofta reklamen – det är lite äckligt när man tänker på det. (Fast även den får ju lätt en negativ baksida, eftersom vi inte har lika många fina saker eller är lika snygga/lyckliga/framgångsrika som den där mannen eller kvinnan i reklamfilmen. Så då får vår hopplöshet lite extra näring även där.)

Det är kanske tjatigt, men det tål att sägas många gånger – var uppmärksam på var du lägger din uppmärksamhet. Jag menar inte att vi ska ignorera problemen eller blunda för att vi inte har pengar till hyran och vänta tills värden kastar ut oss på gatan. Men när vi står inför insikten om att det är skralt om pengar den här månaden, att vårt barn har problem eller vilket annat problem som helst kan vi möta situationen på två olika sätt: ett konstruktivt och ett destruktivt sätt.

Destruktiva tankar när det händer ”dåliga saker”
Varför ska det här alltid hända mig? 

Händer det verkligen alltid? Var försiktig med dina generaliseringar. Våra inre övertygelser blir gärna verklighet, och vi upprätthåller dem ofta omedvetet med vårt ordval i både det vi säger till andra och det vi tänker för oss själva.

Åh – inte nu, när jag redan har problem med X, Y och Z!
Den här tanken förstärker bilden av dig själv som en otursförföljd person. Dessutom intalar du dig på det här sättet att de andra utmaningar du står inför automatiskt kommer att göra dig mindre rustad inför just den här, och du vet inte ens om det är sant.

Hur ska jag nånsin kunna reda ut det här??  

Lyssna på hur du ställer den här frågan. Ofta är den retorisk och betyder faktiskt: ”Det här är omöjligt för mig att reda ut.” Och återigen — kom ihåg att livet lyssnar på dina övertygelser och gör sitt bästa för att uppfylla dem.

 

Vad tror du att råbocken tänker när han blir påkommen med att äta ur rabatterna? Ja, sannolikt tänker han förstås inget av våra mänskliga alternativ — men hur absurda just de destruktiva tankarna är (trots att de känns så rimliga när vi själva tänker dem) blir extra tydligt när man föreställer sig dem hos ett vilt djur. 

 

Konstruktiva tankar när det händer ”dåliga saker”
Vilken tur att jag är så kreativ/har så bra vänner/hade möjlighet att ta mig den här tiden/har gott om pengar, så att jag kan betala extrautgiften.
Du är ju faktiskt kreativ — du har ju löst alla andra problem som du haft i livet, eller hur? Och du kanske inte upplever det som att du har gott om pengar när du får en extrautgift på några tusen kronor en månad — men om du kan betala pengarna (vilket ju är vanligt att vi kan, samtidigt som vi säger att vi inte har råd) har du ju faktiskt det. Eller också kanske du har snälla vänner som lånar dig pengarna. Och så vidare. 

Hur många bra sätt kan jag hitta att lösa det här problemet/reda ut den här situationen?

Den här frågan liknar den tredje frågan ovan, men den är ställd med en helt annan energi och en uppriktig nyfikenhet, vilket genererar en sinnesstämning som är a) roligare och b) mer lämpad att faktiskt lösa problem.

I början känns det kanske lite fånigt att styra om tankarna på det här viset — men det är en vanesak, och det blir lättare och lättare. Du som använder facebook kanske också vill använda övningen ”Träna om hjärnan” som vi delade i en anteckning på Levande kraft-sidan. Välkommen dit!

  

Hur gör man?

När jag hade skrivit blogginlägget Den största utmaningen skrev en vän till mig. Hon citerade en del ur blogginlägget:

   ”Det som ofta händer i vardagen är att vi antingen agerar ut eller undertrycker den här sortens känslor gör sig påminda. Vi noterar dem, gör motstånd mot dem och försöker få dem att försvinna genom att förändra den yttre verklighet som de tycks peka mot. Om vi lyssnade på dem och undersökte dem skulle vi antagligen upptäcka något annat, men eftersom vi helst inte vill befatta oss med dem upptäcker vi inte det. Så när stoltheten, snålheten, avundsjukan, offermentaliteten eller något annat gör sig påmint inom dig, lyssna. Lyssna på ditt inre som om det var ett litet barn som behöver din vägledning.” Hon avslutade mailet: ”Precis vad jag behöver just nu, men hur gör man??”

 

Ja, hur gör man? För mig handlar det mycket om att erkänna känslan. Som exempel (banalt och enkelt, kan tyckas, men det kanske illustrerar lite vad jag menar) kan jag berätta om en kursdeltagare vi hade. Vi skulle göra en övning i små grupper, och när vi kollade runt hur det gick i de olika grupperna hade hon kört fast. Vi forskade lite i det, och rätt som det var sa hon: ”Det känns så barnsligt, men jag saknar min hund.” Det var ju en känsla som inte ”hörde dit”, tyckte hon, helt irrelevant för övningen — men när hon väl sagt det, ”ägt” känslan och liksom gett den plats i stället för att avfärda den som irrelevant, barnslig etc, då löste hennes energi upp sig och hon kunde vara här och nu igen, i övningen. Plötsligt var det som om någonting slappnade av inom henne och hon kunde delta i världen där hon just nu befann sig — inte trots, utan för att hon tillåtit sig att känna att hon försökte vara någon annanstans.

En del händelser kan ge mig en känsla som jag bara kan beskriva som ”obehag”. Vill-inte-vara-där, liksom. (Det kan handlar normalt om sådant som får mig att känna skam eller som om jag blivit ”påkommen” med något; känslor som jag absolut inte vill känna och som hela kroppen liksom drar ihop sig för att stänga ute.) Om jag då viftar bort alltihop och låtsas som ingenting kommer jag naturligtvis ingenstans. Men då är det lätt att tro att lösningen är att liksom ”terapeuta” mig själv för att bearbeta mina intryck av själva situationen (förstå mer av den, se om känslan är berättigad eller inte, etc). Men grejen är att det inte heller leder någonvart, och det blir ganska snart rätt så frustrerande. Det jag insett är att jag först måste ”äga” är känslan i magen, själva motståndet (om det nu är motstånd jag känner; det kan vara sårad stolthet, ”egotankar”, småsinta åsikter eller vilka ”icke-okej” saker som helst). Jag måste bli medveten om den fysiska känslan av att försöka stänga någonting ute, hur det känns i kroppen, vilka tankar eller minnen det väcker, etc. Det är det jag menar med att ge plats åt hela spektrumet, inte bara de känslor eller reaktioner som vi bedömer som mogna, vuxna, relevanta eller godkända och även dem som vi tror inte borde finnas där.

   När vi gör det — när vi tillåter reaktionen/känslan att vara precis som den är, ger den plats och möter den utan fördömanden — förändras någonting automatiskt. Det kan inte inte förändras; det är omöjligt. Hur det förändras blir en överraskning, så det krävs lite mod för att våga stanna upp. Men det är oändligt mycket bättre än alternativet.

Jultiden och de helger som är knutna till den bjuder på strålande möjligheter att träna på att tillåta och iaktta det inre flödet. Vi behöver inte kasta ur oss irritationen på mormor, sucka desillusionerat och tragiskt inför barnen eller skaffa oss magsår för att passa in på julmiddag hos svärföräldrarna. Det är det som är så härligt: vi kan fortfarande välja att antingen säga vad vi tycker eller inte säga vad vi tycker, ställa krav eller inte, precis som förut. Men om vi inte samtidigt måste redigera tankar och känslor inför oss själva — och, om vi har tur, någon invigd närstående — frigörs oändligt mycket energi. God jul!