Hej igen vänner! Nyligen tillbakakommen från två fantastiska kurser i Lundsbrunn (Levande kraft steg I och Levande kraft steg III) har jag funderat lite över ett annat eftertraktat fenomen i kretsar där man arbetar med andlig eller personlig utveckling: det vi kallar ”villkorslös kärlek” och ofta tror att man ska känna om man är (andligt) utvecklad. Termen används ibland som om det a) vore något man kunde välja och b) den som talar faktiskt visste vad det innebar. Och jag kan ju givetvis inte veta att han eller hon inte gör det, men väldigt ofta visar personen prov på motsatsen redan i samma andetag.
För ”älska villkorslöst” — vad innebär det egentligen? ”Jag älskar mina barn villkorslöst.” ”Jag älskar min man villkorslöst.” Redan själva formuleringen är ju paradoxal. Villkorslös kärlek borde ju vara utan föremål (dvs att älska snarare än att älska någon), för så fort jag reserverar kärleken ifråga för en viss person har jag ju ställt ett villkor: Jag älskar villkorslöst, men bara min man/mina barn/min hund (eller vad det nu är). Själva poängen med villkorslösheten är ju att den saknar förbehåll.
Sedan kommer vi till nästa aber, nämligen att de flesta förmodligen är — rätteligen — överens om att kärlek överhuvudtaget inte kan samexistera med rädsla, aggressivitet, fördömanden, förakt, försvarsbenägenhet, en kritisk inställning (där vi letar fel), manipulationer (där vi medvetet eller omedvetet försöker få någon annan att göra som vi vill utan att riktigt stå för det), projektioner (där vi tolkar in åsikter, egenskaper och känslor hos den andra som egentligen inte finns där) och så vidare. Och då blir ju den automatiska följdfrågan: Den där varelsen som du säger dig älska villkorslöst — väcker han eller hon aldrig någon av de ovanstående känslorna eller sinnesstämningarna hos dig? Jag känner väldigt få människor som kan svara nej på den frågan.
Att du inte kan svara nej på den frågan — eller att det inte är din övervägande vardagsupplevelse att allt är ett eller att egot är en illusion — betyder inte att det är något fel på dig. Det betyder bara att du är mänsklig och ännu inte fullt fri i relation till ditt eget bagage eller din känslomässiga reaktivitet. Välkommen i klubben.
Jag har under mitt liv träffat kanske ett par personer som faktiskt verkat veta vad villkorslös kärlek innebär i praktiken. Resten av oss kan bara använda vår föreställning om den som måttstock för den delen av vår ”kärlek” som snarare är villkorlig — och det är inte det sämsta. Vi kan ha mycket nytta av att undersöka just våra villkor; de är en veritabel verktygslåda för inre utveckling, särskilt om vi kan bli uppmärksamma på dem och inte identifiera oss blint med dem.
Sedan ”skapa ditt liv som du vill ha det”-principen (som jag for the record tycker har oerhört mycket positivt att förmedla) fick ny kraft för några år sedan spreds också rådet att man sak ”handla som om”. I stället för att tänka ”Vad trist det är att jag inte har råd med det jag vill” kan man fokusera på det man vill och som man har råd med. Det handlar om att tänka tankar — och framförallt känna känslor — som om man redan var där man vill vara.
Men rådet att ”handla som om” biter lätt sig själv i svansen när vi kommer in på området inre utveckling. Visst kan vi experimentera med tanken – ”Om jag älskade den här personen villkorslöst just nu, hur skulle jag betrakta den här situationen?” På det sättet blir tipset att ”agera som om” konstruktivt och något att reflektera över. Men när vi tror att vi kan klistra på ”som om”-beteenden och det i sig ska skapa utveckling är det ungefär som att ta på sig en läkarrock och gå fram till operationsbordet och skära upp patienten utan utbildning. Att ”agera som om” handlar alltid om hur det känns. Att bete sig som man tror att en vackrare person skulle bete sig gör inte att man blir vacker; om man däremot känner sig vacker avspeglas det högst sannolikt på utsidan också. På samma sätt är det meningslöst att intala sig att man ”inre är identifierad med egot längre” eller att man känner ”villkorslös kärlek” om man inte faktiskt är upplyst.
Vad tjänar du på att identifiera dig med vackra begrepp? Så ofta kan utvecklingen stanna eller sakta ner för att vi försöker ”vara färdiga redan” och härma oss till ”rätt” beteende i stället för att undersöka hur det faktiskt är för mig, just nu. Att reflektera över vad det vi uppfattar som ett ideal skulle innebära i praktiken och notera de eventuella skillnaderna jämfört med hur det faktiskt är för oss just nu — utan att anklaga eller döma — är så oändligt mycket mer konstruktivt än att fokusera på idealet och tro att det ska lösa upp knutarna. Det är måhända inte lika lockande och ”fint” — men resultatet blir så fantastiskt mycket vackrare ♥.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar