”Jag vet hur man tar sig härifrån”

Det ligger onekligen något i Kay Pollaks gamla påstående att folk man inte uppskattar i livet är ”utsända” för att lära en något. Även om vi ofta tror att livet skulle vara mycket behagligare utan alla dessa jobbiga, dumma, otrevliga, [fyll i på den tomma raden] människor har jag på sista tiden fått påtagliga bevis för att man kan uppskatta det obehag som sådana människor utsätter en för bara för att man får chansen att aktivt lämna den sunkiga känslan bakom sig. Utan den manipulativa, barnsliga, snörpiga och överreagerande kvinna som de senaste dagarna har invaderat min uppmärksamhet — måhända inte med en frekvens men åtminstone med en intensitet som väckt starka obehagskänslor — skulle jag inte ha fått chansen att upptäcka att jag faktiskt kan välja hur mycket uppmärksamhet jag ska ge henne och i vilken utsträckning jag ska anpassa min energi och mitt perspektiv efter hennes. 
   Även om man vet att det är så, och även om man upplevt det tidigare, är det en fascinerande upplevelse: ett reaktionsmönster drar igång inombords, kommer tillräckligt långt för att man ska uppleva det som obehagligt, stressande och smärtsamt och ändå går att vända till en känsla av avslappning. Jag tycker fortfarande att det vore skönast om kvinnan ifråga försvann ur min tillvaro, men jag kan också se att jag inte skulle ha fått uppleva den här befrielsen om hon inte hade funnits här. 
   Känslan av att befinna sig i ett tillstånd av avslappning, av inre ro och vila, är givetvis behagligt — men det är förenat med samma behagliga känsla plus en närmast euforisk segerkänsla att uppleva hur man själv medvetet kan lösa upp ett automatiskt, destruktivt reaktionsmönster. 
   Det finns en söt berättelse om det här — en berättelse som jag hörde första gången från rollfiguren Leo i tv-serien ”Vita huset”. En man ramlar ner i ett hål på gatan. Han kommer inte upp, så han ropar på hjälp, men alla bara går förbi och ignorerar honom. Sedan stannar en man, och mannen i hålet säger: ”Kan du hämta hjälp, jag kommer inte upp!” Men mannen uppe på gatan hämtar inte hjälp. I stället hoppar han ner i hålet han också. Den första mannen tittar uppgivet på honom och säger: ”Men vad gör du?! Nu sitter vi ju båda fast här nere!” Den andre mannen tittar på honom och svarar: ”Nejdå. Jag har varit här nere förr, och jag vet hur man tar sig härifrån.”

Så det är nog så att ständig bliss omöjligen kan vara lika värdefullt som förmågan att hitta tillbaka till friden. Robert Broberg kom på det för länge sedan: ♫ Målet är ingenting, vägen är allallallallallallallt ♪♫. Och det ligger faktiskt en hel del i det också, även och i synnerhet när det handlar om inre utveckling.