Ifrågasättanden — gödningsmedel eller gift för inre utveckling?

Att ifrågasätta — är det något som väcker positiva eller negativa associationer hos dig? Jag själv har alltid varit ganska förtjust i att argumentera och diskutera saker, och innan livet kastade mig huvudstupa nerför den terapeutiska rutschbana som förändrade hela mitt liv hade jag ägnat många år åt meningsutbyten av olika slag, med varierande resultat. Jag tyckte helt enkelt att det var väldigt roligt att diskutera (till mina föräldrars tvivelaktiga glädje), och många gånger — till exempel som ungdomsledare i katolska kyrkan där vår konfirmationspräst var doktor i matematisk logik flera gånger om — var det både roligt, konstruktivt och utvecklande.
   Men så småningom upptäckte jag att ifrågasättande, diskussioner och teoretiska spekulationer kan vara både konstruktivt och destruktivt, särskilt när det handlar om personlig utveckling. Givetvis är det sunt att inte ”gå på vad som helst” – men samtidigt är det meningslöst med analyser och spekulationer om det övergripande målet är att lära känna mig själv. Egot och intellektet vill naturligtvis gärna krångla sig ur en besvärlig sits genom att fokusera på en abstrakt princip (till exempel frågan huruvida negativa känslor alltid måste vara en projektion, i stället för att utforska hur det förhåller sig i den aktuella situationen), men det för oss bara upp till analyskontoret i huvudet. Och en sak är klar: där sker ingen inre utveckling.
 
Så vad är ett konstruktivt ifrågasättande? Man skulle kunna definiera det som någonting som för oss närmare själva frågan, närmare oss själva och det vi vill undersöka; något som bjuder in. Destruktivt blir ifrågasättandet när vi använder det för att slå ifrån oss och lägga ett avstånd mellan oss själva och sanningen. Du har säkert känt det själv: skillnaden mellan å ena sidan någon som ifrågasätter det du säger för att han eller hon är uppriktigt intresserad och vill höra ditt svar och å andra sidan någon som sätter upp sina invändningar som murar och försvar. Människor som ”ifrågasätter” oss på det förra sättet är en gåva på den inre resan, och deras frågor får oss att gå djupare inom oss själva när vi undersöker svaren. Men när man ifrågasätter på det senare sättet drar man bara upp all energi till huvudet och gräver sig djupare ner i den mentala kvicksanden.
 
Tendensen att hålla saker och ting på armlängds avstånd lägger hinder i vägen för oss om det är sanningen vi är intresserade av. Jag hörde en gång en berättelse om just det, och den gjorde djupt intryck på mig eftersom jag kände igen mig så väl. Den handlar om Buddhas farbror (med reservation för det exakta släktskapet; jag har en känsla av att åtskilliga översättningar kan ha fördunklat det dramatiskt – men det rörde sig i alla falk om en släkting i generationen ovanför Buddha själv), som hade hört talas om Buddhas lära och blivit nyfiken på den. Han sökte upp Buddha och sa: ”Jag vill bli din lärjunge, men på ett villkor. Jag vill arbeta nära dig och ha tillgång till dig hela tiden. Jag vill ha ditt ord på att du inte får visa bort mig.” Buddha såg på honom under tystnad, och till sist svarade han: ”Du får som du vill. Men du ska veta att du inte kommer att bli upplyst så länge jag lever.”
 
Jag minns inte om Buddha enligt berättelsen förklarade orsaken för sin farbror, men för mig stod det klart hur behovet av att förstå, kontrollera och reservera mig förhindrade min egen ”upplysning” i direkt proportion till sin intensitet. Vi kan inte ställa upp villkor för sanningen, och vi kan inte diktera hur vår egen inre resa ska gestalta sig. Vi måste underkasta oss både sanningen och resan; kapitulera inför flödet och överlämna oss till någonting större än oss själva. Det går rakt emot det västerländska psyket att göra det, och att hitta balansen mellan kapitulationen och ett sunt, ifrågasättande tvivel är en av våra största — och mest spännande — utmaningar. För intellektet är en fantastisk följeslagare på den inre resan, men dess plats är ganska tydlig: Upplev först, och sortera begreppen efteråt. Att göra det i omvänd ordning fungerar inte.

Hur ser det ut i ditt liv? Drar du åt att argumentera och analysera för mycket, eller ”köper” du allt du får höra med hull och hår? Kommentera gärna! Hur har dina ifrågasättanden — eller bristen på sådana — påverkat din inre utveckling?