... eller vill du kanske INTE ALLS?

Det senaste blogginlägget om vilja väckte vissa kommentarer i bloggen och på facebook, så jag funderade vidare på ämnet vilja och kom till ett annat välkänt område — när vi inte vill. Det händer titt som sätt att vi gör saker och ting och sedan hävdar att vi inte ville göra dem. Det är väldigt sällan sant — vi är ju inga marionetter utan kan, med mycket få undantag, välja vad vi ska göra. Jag tog upp det här med vilja i boken Din personliga energi — om vägen till balanserad kraft, där jag skrev bland annat så här:

Kan du komma på någonting i ditt liv som du är tvungen att göra? Jag har aldrig träffat någon som kan det. Däremot kan det vara så att alternativen som står oss till buds är mindre tilltalande och gör att vi väljer att handla på ett visst sätt. Även om vi står under pistolhot har vi ju fortfarande rent teoretiskt alternativet att ignorera den som hotar oss, men eftersom det skulle innebär livsfara föredrar vi sannolikt att göra som vi blir tillsagda. Poängen är att när vi gör något, oavsett vad det är, är det alltid för att vi vill göra det; för att det är det mest tilltalande av alternativen.

Men när vi tror att vi gör sådant vi inte vill lämnar vi ifrån oss vår kraft. Just när det händer känns det förstås som om vi lämnar ifrån oss andra saker i stället — skuldbörda eller ansvar, till exempel — men i själva verket lämnar vi ifrån oss våra anspråk på friheten att välja. (Själva friheten kan vi ju inte lämna ifrån oss, men vi kan sluta använda den — och det är vad som händer när vi inte äger våra egna beslut.) Vi kan inte ta ansvar för alla våra yttre omständigheter, men vi kan äga och ta ansvar för vad vi själva väljer utifrån de omständigheter som råder.

   (Det här med frågan om att ta ansvar för omständigheterna eller inte räcker nästan till ett alldeles eget blogg­inlägg, men jag vill ändå kommentera det här eftersom man så lätt hamnar i den diskussionen i det här sammanhanget. För min del sträcker sig ”vad vi väljer” bara till det jag faktiskt väljer att tänka, känna, göra eller låta bli att göra. Jag är inte en av dem som hävdar att vi måste ta ansvar för att vi ”drog till oss” att det regnade på vår bröllopsdag, att chefen är obalanserad eller att vi fått cancer. Om du kan se och känna att du faktiskt bidragit till sådana omständigheter — att du på något sätt ”skapat” en sjukdom eller andra omständigheter — genom dina val, utmärkt. Då kan dessa saker räknas in i det som du uppriktigt kan ta [visst] ansvar för, och det kan göra dig starkare. Men det är viktigt att förstå att du inte kan ”tvinga på dig” ansvaret för saker som du inte uppriktigt känner hur du aktivt bidragit till. Om du är sjuk eller blir uppsagt på jobbet på grund av nedskärningar och det inte känns helt spontant att ”äga” det — lämna orsakerna till dessa omständigheter därhän och fokusera i stället på det du faktiskt aktivt valt och fortsätter att välja.)

   Men även om vi lägger omständigheterna åt sidan och fokuserar på sådant som vi faktiskt aktivt väljer kan det kännas lite läskigt att börja stå för att man faktiskt valt det ena eller det andra. Om vi väl kommer över rädslan för att det ska ge oss ansvaret för inte bara våra egna val utan också annat (till exempel omständigheterna eller kanske andras reaktioner på det vi gjorde), inser vi dock snart att det innebär en frihet att säga ”jag valde det här”. Om jag inte har valt att göra det jag gjorde är jag maktlös, men i samma stund som det blir sant för mig att jag har valt någonting får jag ju möjligheten att välja någonting annat.

   När vi börjar se vinsterna med att ta det här ansvaret kan prestigekänslorna och försvaret sakta monteras ner. Vi ser alltmer av den oskuldsfullhet som ligger bakom våra val — vi väljer ju det vi väljer av en anledning. Om vi valt något som på ytan ser elakt eller ohjälpsamt ut (och som vi därför till en början kanske gör motstånd mot att stå för att vi faktiskt valde) kan vi, när vi väl accepterar att det var vi som valde, börja se den oskuldsfullhet som ligger under våra val. Ofta är det ”det inre barnet” (vår omedvetna reaktivitet) som suttit vid spakarna när vi gjort val som vi i efterhand kanske inte känner oss så stolta över. Vi kanske var rädda att lämnas utanför, att förlora ansiktet (eller något annat) eller att bli utan kärlek — enkla rädslor, men nog så skrämmande för den tre-, fem- eller kanske åttaåring vars medvetenhet vi just då befunnit oss i. Att vårt inre barn styr oss (eller våra programmeringar eller vad vi nu väljer att kalla det här paketet av bagage och reaktioner) ursäktar naturligtvis inte beteenden som kanske skadar andra eller oss själva — då vore vi ju tillbaka på ruta ett igen, där vi hävdar att det inte är vi själva som väljer. Vad det dock kan göra är att förklara, och ofta avdramatisera, de ”dåliga” val vi gör. Genom att se på vad vi väljer och följa valen till sitt ursprung (vilket vi ju bara kan göra om vi först accepterar att det är vi själva som valt) kan vi börja se vilka föreställningar och rädslor som kanske ligger till grund för val som vi skulle vilja sluta med.

   Att se att vissa val som vi kanske ångrar kommer från rädsla, pliktkänsla eller automatiska reaktionsmönster är en sak som kan hända när vi börjar undersöka allt det där som vi ”inte vill”. Men ibland märker vi i stället att det vi säger att vi ”gör fast vi inte vill” — kanske åker till hemmet och hälsar på en äldre släkting eller familjemedlem — är sådant som vi faktiskt visst vill. Vi kanske tycker att besöken på hemmet är tråkiga, deprimerande eller onödigt tidskrävande och spontant känner att vi skulle ha velat göra något annat i stället (”Ja, för det där gör jag ju bara för att göra henne lite gladare”). Men när vi undersöker den saken närmare upptäcker vi inte sällan att vi faktiskt visst vill åka till det deprimerande hemmet, för vi vill ju göra släktingen eller familjemedlemmen glad. Om vi säger ”Ja, jag vill ju göra henne glad, men jag vill inte åka till hemmet” (om besöket på hemmet nu är enda sättet att göra henne glad) glider vi tillbaka i den ringhörna där vi vill ändra på omständigheterna (”Jag vill att hon ska bo någon annanstans”), och det leder ingen vart. Att i stället se att ”Ja, jag väljer att besöka henne, på det deprimerande hemmet, eftersom jag vill göra henne glad”, gör det sannolikt roligare och mindre deprimerande att åka dit. (För det är väl inte bara jag som tycker att det är roligare att göra sånt som jag vill?)

   

Det kan behövas ofta både silkesvantar och försiktiga steg för att reda ut de här frågorna med sig själv, för både Jante och Kritiker sitter inte sällan på axlarna och skriker i öronen på oss. Det krävs en viss finess för att faktiskt ärligt kunna komma fram till om man vill besöka personen på hemmet (eller vad det nu rör sig om) eller inte. För jag kanske ”vill göra henne glad” — men vill jag det också till den kostnad det kommer att innebära för mig just idag? Det som är viktigt att inse är att vi återigen inte kan bestämma oss en gång för alla — även om intellektet SÅ gärna vill göra det — utan att det gäller att kolla från gång till gång. Då blir det mer och mer självklart för oss när vi vill något och inte, och den person som eventuellt är inblandad (till exempel den äldre släktingen på hemmet) upplever helt säkert skillnaden när du gör det du vill.

   ”Tricket” är ofta att inte låtsas om att vi inte kan förutse vissa konsekvenser. Om jag säger ”äh, jag vill inte betala hyran den här månaden” och sedan blir vräkt kan jag ju inte låtsas som den konsekvensen kom helt oväntat. För att kunna avgöra ”vad man vill” behöver man ju nämligen ibland sätta saker och ting i ett större sammanhang och ta med i beräkningen vad följden blir om man inte diskar, betalar räkningarna och så vidare. Att som vuxen betrakta sina handlingar isolerat, utan att räkna med konsekvenserna av dem, är obegåvat i bästa fall och hälsovådligt i sämsta. Om konsekvenserna av att ignorera den är ännu mindre lustfyllda än själva uppgiften du står inför sä­ger ju enkel matematik att du bör utföra den ändå.

Vägen till sinnesfrid när det handlar om att vilja och välja är helt enkelt — och inte helt överraskande — att vara så sann mot sig själv som man bara kan i varje stund. Ju mer medvetna och närvarande vi är när vi fattar ett beslut, desto bättre är det. Det betyder inte ”ju mer analytiska och logiska”; närvaro och medvetenhet har i det här sammanhanget mycket mer med magen än huvudet att göra. 

Kramar och namasté
Cicci