Ibland när jag lägger ut frågor eller reflektioner (på facebook eller i blogg, nyhetsbrev eller motsvarande) lämnar människor respons och kommentarer som högst påtagligt kommer från en ”livsfilosofi” snarare än deras verklighet här och nu. När jag skrev om hur och i vilken utsträckning vi påverkas av andras åsikter fick jag mycket respons som handlade om människors filosofi om hur man borde vara. Men det är ju en sak att ha en livsfilosofi och citera den när man blir tillfrågad — det som intresserar mig är hur det faktiskt ser ut.
På samma sätt dyker det när jag skriver om magkänsla och sedan frågar ”Vad väljer du idag?” ofta upp svar som ”Jag väljer kärleken”, ”Jag väljer att vara positiv”, och så vidare. Många gånger — och det här märker vi på kurserna också — använder människor sådana här ”andliga floskler” för att stärka sin tro på att det är så (snarare än att redogöra för hur det faktiskt känns just nu). Väldigt sällan kommer det svar som ”Jag väljer att gå hem tidigare från jobbet/jobba över/tacka nej (eller ja) till si eller så” eller motsvarande, mer konkreta saker. Naturligtvis är det ju möjligt att personen faktiskt aktivt väljer kärleken just den här dagen, genom att reda ut ett problem, överse med något som han eller hon normalt hade retat sig på, och så vidare, men trenden ”snacka går ju” är tyvärr ganska utbredd.
De här generella beskrivningarna — och andra svepande påståenden som att ”allt är ett” eller att ”egot är en illusion” — gör ofta mer skada än nytta om vi stannar där. Hur skulle de kunna svara på hur det är för dig, just nu? Om du just då plågas av vad ditt ego har för sig (kanske för att du är avundsjuk eller arg eller gör motstånd mot verkligheten på något annat sätt) är du ju inte hjälpt av att upprepa att ”egot är en illusion” — snarare förhindrar det dig att undersöka vad som pågår (eftersom det ju ”egentligen inte finns”).
Byron Katie har, som vanligt, uttryckt det här mycket bra. Don’t pretend yourself beyond your own revolution, säger hon. Och naturligtvis kan det vara knivigt med formuleringar i skrift, så att även något vi verkligen upplever ändå ser ut som en floskel ibland, men det förundrar mig ändå ofta hur svårt vi många gånger har att vända oss inåt, mot sanningen om hur det är just nu. Vi är så hårdtränade att lyfta alla spörsmål till den intellektuella nivån och leverera färdiga, genomtänkta svar.
Många av oss behöver lära oss att skilja på filosofi och faktiska upplevelser och sluta tro att filosofin ska göra oss mer utvecklade inombords eller andligt. Vad filosofi handlar om är, om inte alltid färdiga och genomtänkta svar, så åtminstone alltid generaliseringar och teori. Fraser som ”man bör”, ”man kan alltid”, ”om x så y” och andra allmängiltiga påståenden kan vara aldrig så användbara och intressanta i många andra sammanhang, men när det handlar om självkännedom leder de ingenstans. De kan ju inte besvara frågan om hur det är för mig, idag. Hur ofta ägnar du dig åt filosofiska diskussioner under rubriken ”min inre utveckling”? Det är inget fel på diskussioner — men kom ihåg att de inte innebär att utforska ditt eget inre. (Intressant nog finns det en fråga som jag gillar att ställa till och från och som alltid får ”äkta” och icke-filosofiska svar: Vad har gjort dig glad idag? Det är lika härligt att läsa kommentarerna, för de handlar alltid om verkliga upplevelser ur människors liv.)
Böcker, teorier och meningsutbyten har alla en plats i livet, men det slutar inte där. Genom att fixera oss vid filosofierna och intala oss att de faktiskt representerar hur vi verkligen agerar (och alltid faktiskt tycker) i livet missar vi chansen att lära oss någonting genom det som faktiskt pågår inom oss hela tiden. Så kom ihåg att göra regelbundna utflykter till din egen inre, faktiska upplevelse. Det finns så fantastiskt mycket kärlek, sanning och klarhet där ♥
Hur är det för dig? Kommentera gärna här i bloggen!
3 kommentarer:
Just nu känner jag att jag behöver medvetet välja bort vissa bekantskaper då jag numer genom andra kan se mig själv i det jag jobber bort från "sandlådenivå" och småflicksbeteenden.
Senaste händelsen gjorde mig upprörd och jag inbillade mig att "de" valde bort mig och då valde jag hoppa av just den specifika gruppen.
För att vara riktigt ärlig är min del att jag egentligen tidigare ville hoppa av men ej sade ut det till de berörda. Jag var inte engagerad till 100% p g av kanske lite högmod...
Inte för att bli osams med personerna - utan just för att vara lyhörd till mina inre känslor och beteenden.
Om jag nu möter en från den gruppen och hon frågar vart jag tagit vägen har jag kännt in o bearbetat det jag behövde och känner att jag kan svara med bara ett leende och lugnt medvetet komma med ett neutralt svar, what ever...
Jag använder uttrycket Allt är ett för alla vi människor går ju igenom samma utvecklings- mognads- process och möter paradoxer i våra bearbeningar med oss själva till en hel engagerad människa.
...mycket tänkvärt. Känner igen mig mycket i detta. Jag applicerar många floskler i mitt tänk, sån´t som jag tror på något vis ska bli verkligt om jag bara tänker så tillräckligt länge, därför att jag tycker att jag borde tänka och känna så. Jag försöker nog helt enkelt ta en genväg över det jag på djupet faktiskt känner genom att istället fiska upp justa tankar som jag hoppas ska sätta sig inom mig och neutralisera det där obehagliga som gnager i maggropen. Det är enklare att tänka :"Livet är en underbar gåva, så jag ser positivt på allt som sker" eftersom jag inte har någon egentlig,konkret anledning att känna mig nere och deppig. Jag borde vara nöjd, även om det river inom mig av olust. (blev lite surrigt det här men jag tror jag gör mig förstådd...) Mycket intressant!
Visst påverkas man av det man ser på tv, läser om i tidningar, böcker och vad folk man umgås med säger o står för, men jag har lärt mig med åren hur viktigt det är att ta sig tid för sig själv och sålla i allt och hinna tänka EGNA TANKAR.Det är oerhört viktigt för mej, vara sig de gäller Andlighet, jobbet, relationer mm
Intressant läsning i din blogg!
Skicka en kommentar