Många gånger när vi känner att vi inte går framåt i livet beror det på att omedvetna föreställningar och antaganden påverkar oss, kanske utan att vi ens märker det. Vi vet att vi påverkar vår egen verklighet med tankar och känslor, att det inte är ”hur man har det utan hur man tar det”, att det ”inte finns något dåligt väder utan bara dåliga kläder”, och så vidare. Vi förstår att sårbarhet är nödvändigt för att kunna knyta an till andra. Och ändå finns det stunder då vi bara ”vet” alla dessa saker rent intellektuellt men inte känner dem i magen och än mindre handlar därefter.
Jag hade en gång en tydlig upplevelse av just det här — att å ena sidan hålla med om något och vilja ha de fördelar som förståelsen och integrationen av det jag höll med om skulle innebära, men å andra sidan bära med mig subtila reservationer som skulle göra att jag inte riskerade något. Så här skrev jag om fenomenet i Din personliga energi:
Trots att reservationerna var nedtonade och min övergripande känsla inför ämnet var entusiasm och inspiration färgades min personliga energi av det subtila avståndstagandet, och jag såg att det på ett vis avhöll mig från att ta fullt ansvar för mitt eget liv och mina egna möjligheter. Under tiden som följde lade jag märke till att den knappt förnimbara reservationen fanns där i mycket av det jag gjorde. Jag såg hur effektivt den isolerade mig från gemenskap med andra människor och själva livet, och när jag utforskade avståndstagandet närmare kunde jag känna vilken veritabel bromskloss det utgjorde i mitt liv. Energin omkring det var konservativ, trög och kändes som om den vägde två ton.
En tid efter det att jag upptäckt det subtila avståndstagandet blev jag påmind om ännu en aspekt av det och hur det stod i vägen för min inre utveckling. Jag arbetade med en bok där författaren berättade om en man som hade en nära döden-upplevelse: mannen fick se ett sammandrag av sitt liv, och han såg exempel på hur det hade kunnat bli om han haft modet att göra andra val, val som byggde på tillit i stället för rädsla. Den berättelsen — bara några rader i en bok som egentligen handlade om något annat — korsade min väg i precis rätt tid och berörde mig märkligt djupt. Under mitt arbete med boken skrev jag ibland kommentarer i marginalen till en vän som jag visste skulle läsa manuset, och när jag läste berättelsen om mannen med nära döden-upplevelsen insåg jag att mina kommentarer (som ofta handlade om hur jag ansåg att författaren i värsta fall missuppfattat begreppen andlighet och självkännedom eller i annat fall åtminstone riskerade att vilseleda sina läsare) lade samma isoleringsfilt mellan mig och livet som rädslan hade gjort för mannen i berättelsen. Dessutom var den bakomliggande psykologiska mekanismen densamma som jag upptäckt när jag såg den inspirerande filmen.
Egot finner trygghet i separation och avstånd –samma saker som fryser vår personliga energioch skär av vår kontakt med livet.
För ett kort och tämligen odramatiskt ögonblick stod det klart för mig att nästa steg i min egen inre utveckling hängde på min förmåga att rannsaka och ifrågasätta den här vanan hos mig själv — vanan att fokusera på det som jag inte höll med om, att liksom svära mig fri från allting som inte stämde överens med den världsbild jag var beredd att acceptera. Det skapade ju bara separation, och jag insåg att den här vanan förmodligen låg till grund för en stor del av det som jag inte var nöjd med i mitt liv. Att öppna mig för det som kom i min väg och göra mig tillgänglig för vad det hade att ge mig — i stället för att fokusera på mina reservationer — blev min utmaning.
Under det fortsatta arbetet med samma manus (som händelsevis erbjöd mig rikliga möjligheter att stå emot impulsen att skriva ironiska kommentarer) kunde jag se vad som hände när jag inte tog varje chans att göra mig lustig över de brister jag såg. Jag kunde uppfatta en känsla av större glädje inom mig, av mer balans. Den uppmärksamhet som tidigare gått åt till att ifrågasätta allt jag inte höll med om blev nu tillgänglig för andra saker.
* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *
Hur ser dina reservationer ut? Om du säger att du inte har några — att du är fullständigt öppen för hela existensen och allt som sker i den — titta en gång till. Det som utmärkt de verkligt utvecklade individer jag träffat i mitt liv har inte varit deras brist på reservationer utan deras förmåga att erkänna, ifrågasätta och lösa upp reservationerna.
Men den viktigaste frågan är förstås den som kommer därnäst: Vad är det du tror att du förskonas från genom reservationerna, och är det sant? Eller kan det vara så att ditt försvar ”kastar ut barnet med badvattnet”; faktiskt försvarar dig mot just det du vill ha? Utforska, kärleksfullt och varsamt ♥
Vill du utforska dig själv på djupet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar