Illusion och perception

I andliga kretsar pratar man ibland om hur mycket vi projicerar på verkligheten, och inte sällan sägs det med en ton som antyder att det är något dåligt. Men är det det? Kan vi ens leva utan att projicera, och är det i så fall intressant för sakens egen skull?  

   Häromdagen pratade jag men av vän om de illusioner man kan leva med ibland – i hennes fall i en relation där hon undermedvetet valt att bortse från sådant som hon i efterhand kunde se var tecken på att allt inte var så rosenrött som hon ville tro. Det fick mig att börja fundera över något som kanske kan kallas Perception, i motsats eller som komplement till Illusion. En Illusion blir det när vi förnekar vissa saker för att sanningen riskerar att få oss att må dåligt. Med Perception, å andra sidan, menar jag här hur vi väljer att betrakta oss själva, vår omvärld och våra relationer till andra. Det handlar inte om att förneka eller blunda, utan mer om vad vi fokuserar på och hur det påverkar vad vi upplever. 
   Första gången jag blev medveten om hur oerhört starkt mitt eget mående påverkades av min Perception var en jul i de tidiga tonåren. Jag, som inte direkt var sinnebilden av präktig och ordningsam, valde att vara just präktig och ordningsam den julen. Jag klädde mig ”präktigt och ordningsamt”, jag hjälpte på eget, gladlynt initiativ till att duka/duka av/diska, jag var trevlig mot mina syskon och mina föräldrar, och så vidare. Och det var så trevligt. Det fascinerade mig att jag kunde ”välja vem jag skulle vara” och därmed påverka hur jag mådde. 

   I längden insåg jag tydligen att vissa av det jag räknat in under de präktiga aspekterna inte riktigt var min likör, för jag har inget minne av att just det här alter egot blev bestående. Men det belyste för mig hur mycket min image – främst gentemot mig själv – påverkade hur jag kände mig. Och jag tror att jag i viss mån fortsatte att vara medveten om den där ”inre imagen”.

Nu, när jag funderade över illusioner och perception, slog det mig hur ofta vi uttrycker oss som om vi trodde att vår omvärld och de människor vi möter i den ens skulle existera utan oss och vårt perspektiv på dem. Men tänk när man blir förälskad på avstånd, till exempel. Då kan man ju rentav bli överraskad när man möter personen i verkligheten efter en tids uppehåll. Under mellantiden har vi själva ”fyllt i” med allehanda projektioner om vem personen är. (Det här gäller förstås inte bara när vi är förälskade. Vi ”fyller i” hela tiden, och går det lång tid mellan första intrycket och nästa möte hinner vi fylla i mer än annars. Det är hjärnbarkens uppgift att strukturera och kategorisera – och det är av samma skäl som man ibland kan ifrågasätta hur lämpligt det är att ha ögonvittnen med vid rättegångar. Hjärnan fyller helt enkelt i tomrummen, utan att vi ber om det.)

   När man blir medveten om det här kan det kännas fel att bygga en relation på de här initiala projektionerna. Man kanske vill vänta på den där ”rätte” eller ”rätta”, den där man inte behöver fylla i något eller välja att se det ena framför det andra utan kan se personen för vad han eller hon är. Okej – men bered dig på att få vänta en stund. 

   En annan vän till mig och Per, som gav sig in på sin inre resa i samma veva som vi, myntade i början begreppet ”kompatibla neuroser”. Man blev inte kär, hade hon insett – man registrerade bara undermedvetet att man själv och den andre hade kompatibla neuroser. Det ligger mycket i det, och det är inte ett skäl att bojkotta den ”kärleken”. Om vi inte är upplysta och totalt fria från inre filter kommer den vi förälskar oss i med nödvändighet att vara någon med kompatibla neuroser – det är därför vi blir förälskade. Å andra sidan verkar det också vara det som är meningen med livet i allmänhet och våra relationer i synnerhet: att vi ska lära oss av och med varandra. 

   Själv kan jag se med viss ömhet på det där filtret som visste, innan jag gjorde det. Det som fick mig att fokusera på de av Pers sidor som tilltalade mig, snarare än de sidor som hade kunnat riskera att stöta bort mig. (For the record: jag frågade honom faktiskt av ren nyfikenhet, och han kände likadant.) Länge leve kompatibiliteten ... och de mindre kompatibla, finstilta klausulerna som gör resan värd att göra! ♥