Testinlägg

... som inte ska gå ut eftersom bloggen är flyttad ♥

Levande kraft-bloggen flyttar!

Nu är Levande krafts nya hemsida uppe, och med den också en integrerad blogg. Hela den här bloggen har exporterats dit, komplett med inlägg och kommentarer, och där fortsätter jag att blogga. Även på Levande kraft-sidan kan du bekvämt följa bloggen via e-post. 

Varmt, varmt välkommen till Levande krafts nya blogg ♥

Cicci

 

121212 – magi, soundcheck eller enkel matematik?

Idag är den kommen – sista gången vi får uppleva ett datum och ett klockslag där samma tal upprepas hela tiden: den 12:e dagen i den 12:e månaden det 12:e året – och om vi hänger med och är uppmärksamma kring lunch kanske vi noterar ”klockslaget” 12:12 också. Men har det någon betydelse, annat än vad vi ger det?
   För min del är jag något av en siffernörd, och jag är oerhört förtjust i matematik trots att jag aldrig studerat det på någon högre nivå. (Det är väl också en av anledningarna till att de mer avancerade aspekterna av Enneagrammet faller mig så väl i smaken! =)) Symmetrin i alla tolvorna tilltalar mig, helt enkelt. Den är vacker.

Jag tror inte att det här datumet är särskilt magiskt – eller det är kanske fel att säga. Jag tror att magin (eller vad vi nu föredrar att kalla allt det där som vi inte riktigt kan greppa med våra fem sinnen) finns överallt, hela tiden. Men ibland behöver vi människor något att hänga upp vår varseblivning på. ”Manifesterad intuition” talar man om när människor använder pendlar, muskeltestning, tarotkort eller andra fysiska föremål och övningar för att få information som egentligen finns inom oss. Det är ju inte tarotkorten som ”vet”; de är bara papperslappar. Pendeln är bara en klump i ett snöre. Men vi har information inom oss som är så dold av våra tjattrande vardagstankar och all dimma de producerar att vi inte kommer åt den så lätt; vi behöver någonting utanför oss själva att hänvisa till, och de här teknikerna lurar oss att lita på den kunskap som vi annars kanske skulle ifrågasätta.
   Jag tror att det är ofrånkomligt att ett datum så symmetriskt och, rent matematiskt, signifikant som det sista ”upprepade” blir en sådan ursäkt för många människor. Vi lever i en tid av skiften och omdaning, och precis som det är lättare för intellektet att börja på nytt en måndag än en onsdag är det tacksamt för oss att hitta ”magiska” datum att hänga upp större förändring på (och det skadar ju inte heller att datumet råkar infalla i samma svep som Mayakalendern upphör).
   Jag tror inte att vi kommer att vakna upp i en annan tillvaro vare sig i morgon eller dagen före dagen före dopparedagen, men jag tror att hela vår uppmärksamhet på den förändring som ändå sker ger den chansen att bli mer genomgripande och – framförallt – mer medveten. Hur hoppas eller tror du själv att världen och ditt liv under de närmaste åren kommer att förändras? Hur det än är, må det ske i glädje ♥
   

Att jämföra eller inte jämföra

Både pengar och religion har i olika sammanhang utpekats som ”roten till allt ont”. Jag skulle vilja lämna ett nytt bidrag till floran av syndabockar och föreslå JÄMFÖRELSER som en kandidat! :-) 
   Jämförelser, och de illusioner intellektet serverar oss med hjälp av dem, är ett knepigt område. Egot ”jämför” så selektivt, men får samtidigt jämförelserna att verka sakliga och självklara (och beklämmande!). Jag kanske ser mig om i omgivningen och hittar en person med snygga ben, och så jämför jag med mina som då verkar mindre snygga. Sedan ser jag ett tv-program där en kvinna forskar på gorillor i Afrika, och det arbetet låter så fantastiskt livsbejakande och härligt och perfekt – och så jämför jag med mitt som då verkar sakna något. Jag lunchar med en väninna som tjänar 68 000 kronor i månaden, och så jämför jag med vad jag tjänar … som jag inte ens har någon exakt siffra för, men jag vet att det inte kommer i närheten av hennes. Jag ser situationer där olika individer väljer, chansar, lyckas, fångar dagen, är vackra, har fantastiska relationer och lyckliga familjer (såvitt jag kan se) – och alla dessa olika jämförelser erbjuder mig en möjlighet att känna mig besviken eller som om jag valt fel någonstans.

Det intellektet missar i sin iver att vara ”saklig” och ”bevisa” att det finns något bättre att sträva efter är att jag inte jämför med EN person. Det är inte ”någon” som har den perfekta kroppen, det fantastiska jobbet, de underbara relationerna, det sociala umgänget och den ekonomiska friheten. Det är inte min mening att slå ett slag för devisen ”man kan inte få allt”, för den tycker jag är lite tramsig eftersom vad ”allt” innebär växlar från stund till stund och är beroende av just den här sortens jämförelser. Meningen är att belysa hur fullständigt meningslösa jämförelserna är; inte alls de ”sakliga bevis” som egot vill framställa dem som.

   Det kan verka som om lösningen vore att spä ut de beklämmande jämförelserna med andra jämförelser ned människor som är mindre lyckligt lottade än jag … men det är ju bara ännu mer deprimerande. Och det lustiga är att även om det SKULLE ge mig en känsla av kompensation ger ju varje sådan jämförelse samtidigt mer näring åt även den andra änden av skalan. Även här har vi en ”värdeskala” som vi någonstans tror är rimlig och hjälpsam men som i själva verket bara skapar stress.
    Men som vanligt är inte lösningen ens att sluta jämföra (vilket ju är lätt att man vill lova sig själv när man inser det här). Börja i stället med att se när det händer, med att bli medveten om hur du resonerar. Och även här, som så ofta annars, är The Work en perfekt arbetspartner =). En annan sak som kan vara ganska intressant är att tala om för föremålet för jämförelserna vad man ser hos honom eller henne!
   

En föränderlig resa

Förr när jag hörde mästare och andra andliga lärare prata om att man ”redan var framme” och att det inte handlade om att komma någonstans tycke jag att det lät SÅ tråkigt. ”Jaha men är det här it då? Blir det inte roligare/mer/bättre än så här?” Jag tyckte att det lät som en enormt tråkig insikt.
   Det får mig  att tänka på när jag var liten och min tre år äldre syster hade tröttnat på att leka en viss lek med mig. Mamma försökte trösta mig och sa att man växer ifrån saker och ting. ”Du kommer snart inte heller att tycka att det där är så roligt länge.” Det gjorde mig verkligt upprörd. Vilken FASA! Skulle man sluta ha kul, alltså? Det var ju så det lät för mig – för att andra saker skulle bli kul istället kunde jag inte föreställa mig. Jag visste ju vad jag tyckte var roligt.

Och sedan blev jag större, och andra saker blev roliga. Just på det sättet liknar den här ”inre resan” att växa upp. Olika mästare genom tiderna har liknat det vid en larvs förvandling till fjäril. Larven kanske har sett fjärilar och tänkt ”Wow, coola grejer. Vilka balla färger – och tänk att kunna flyga!” Men det har aldrig fallit larven in att den faktiskt ÄR en fjäril, men att den bara inte har vuxit in i sin fjärilnatur fullt ut än. Vi är som larver som försöker bli färggrannare, krypa fortare, klättra upp på höjder för att få lite utsikt. Om vi kan slappna av och följa flödet, kanske ibland i lite av ett puppstadie, kan vi upptäcka att vi rätt som det är har mer färg, rörlighet och utsikt än vi någonsin kunnat drömma om ♥

I nästa vecka ska vi förpuppas och lära oss flyga igen. Det är lika härligt varje gång.
   

Värdeskalan som ljuger

Några tankar som dök upp idag ... Vi människor vidtar alla möjliga åtgärder för att må bättre, och kanske är det en bra sak att utvärdera dem lite – på ett annat sätt än vi brukar göra. Det är så lätt att tänka att det som får oss att "må bra" är sådant som kan ge kickar, glädje, bekräftelse, osv – men om vi tittar lite närmare på sådana aktiviteter ser vi att samma aktiviteter ofta även har potentialen att göra oss förvirrade och stressade. Vi dras ofta till föreställningen att NÅGOT (som alltid tycks finnas utanför oss själva) ska lösa upp knutarna, förklara allt och få saker och ting att falla på plats – men jag har egentligen aldrig sett det fungera. Det beror på att många sådana saker håller oss kvar i inre värderingsskala. När någon (en utomstående eller den inre kritikern) bekräftar oss stiger vi några pinnhål på skalan och tycker att vi har kommit någonstans, men när motsatsen händer åker vi ner på minus igen och känner oss misslyckade för att vi inte kunde behålla det där "lyckade" tillståndet eller för att utvecklingen vi upplevde "tydligen var en inbillning".

    Hela den här värdeskalan är egots skala, och för många är "utveckling" att försöka komma så högt på den skalan som möjligt. Det är ett ganska tufft jobb, och det ger extremt dålig utdelning. 

 

Men ibland hittar vi aktiviteter eller vägar som faktiskt bidrar till ökad balans, grounding och förankring i oss själva. För mig var det som vi förmedlar på våra kurser en sådan väg, där jag efterhand lärde mig att lyssna på vad andra hade att förmedla OCH kunde integrera dem på ett sätt som stämde för mig. Dessutom visade det mig att det finns en värld utanför egots värdeskala.

   Tankarnas perspektiv är så märkligt bakvänt – men samtidigt SÅ rimligt när vi står mitt i det. Byron Katie har sagt: "Med tanken 'Jag behöver mer pengar' föds fattigdomen." Det rationella sinnet tror att om vi ska få pengarna, hälsan, kroppen, avslappningen, insikten eller vad det nu är vi vill ha ska vi sträva och kämpa och pusha – men det leder till så mycket kamp och stress och slitenhet. För mig existerar det bara ett enda sätt att få de där sakerna (utan att samtidigt få baksidorna som liksom tar bort värdet), och det är att de kommer i form av en "biverkning", på väg mot mer sanning och inre frihet. Paradoxalt, och samtidigt befriande.

     En viktig komponent på den här vägen, kan jag se i efterhand, har varit att inte göra det onödigt komplicerat. Vi tror så gärna att någon annan sitter inne med svaren – och det är förmodligen ofta sant också, men de svaren är helt värdelösa som svar för oss innan vi kan uppleva dem inom oss själva. Men ibland hittar vi en person, en aktivitet eller ett sammanhang som känns rätt i magen och visar oss en väg vidare. För oss var den vägen, i korthet, det vi förmedlar på kurserna i Levande kraft ♥

Vad är drömmar för dig?

Hur viktigt är det med drömmar i ditt liv? Är det viktigt att Ha En Dröm som du hela tiden strävar mot? Ska det vara en dröm, Drömmen med stort D, eller duger det med flera små drömmar som uppstår under vägen?
   Naturligtvis ser det olika ut för olika individer, men det fokus som drömmar ibland får kan få mig att reflektera över frågan ibland. "The Secret"-inspirerade författare och kursledare kan ibland få det att låta som om Drömmar (och här får det versala D:et representera storslagenheten) är livsnödvändiga för oss människor, och som om hela meningen med livet är just att ha drömmar och mål och uppfylla dem. Samtidigt säger Byron Katie -skaparen av The Work, som verkar ha förstått mer än de flesta om hur livet fungerar: "Jag har inga drömmar eller planer. Jag längtar inte efter något särskilt. Eller jo, jag längtar efter precis den verklighet som är, som den är. Och jag blir så lycklig när den kommer!"

För min del tycker jag att drömmar och "längtor", både med små och stora begynnelsebokstäver, är en charmig sak att ha i livet - mest för att de försätter mig i kontakt med en djupare sanning, en annan vägledning än huvudets analytiska resonemang. Men vi kan få problem om vi tror att det är Drömmens Förverkligande som ska göra oss hela, lyckliga och fria. När jag kan separera mina drömmar och planer från min identitet och hur jag ser på mig själv, då mår jag som bäst.
   Drömmarna också, förresten, för om de belastas av kravet att göra mig hel får de en tung energi som gör det mer slitsamt att uppfylla dem. Snart blir drömmen en plikt, en plan för att tillfredsställa egot, och den sortens drömmar medför alltid en viss stress.
   Den mest spännande typen av dröm för mig (fast också den mest frustrerande när jag glömmer att det inte är drömmens uppgift att göra mig hel) är den som har vissa specifika detaljer men ingen tydlig väg dit. Då måste jag vara beredd att lyssna på vad hjärtat längtar efter utan att veta hur det ska kunna bli verklighet; tillåta mig att bli överraskad, känna tillit och vara öppen för oväntade lösningar. Då blir utvecklingen ofta så mycket bättre än jag någonsin hade kunnat tänka ut själv.