Att få som man vill

Ibland kommer de där tankarna i bakgrunden, precis som Jim Carreys rollfigur i Bruce den Allsmäktige, som menar att Gud inte riktigt har alla molnen i ordning, eller åtminstone att han är upptagen på lite för många håll samtidigt för att få ihop det optimalt. Ibland, och inte alltför sällan, vill jag saker som inte händer, och jag vill slippa sådant som faktiskt händer. Jag använder ofta Byron Katies The Work — antingen på papper eller automatiskt inom mig, eftersom det ätit sig in i ryggmärgen på mig och workar sig självt antingen jag vill eller inte — och när jag hör min inre röst påstå att jag vill ha mitt liv som jag vill ha det, med det jag vill ha och utan det jag inte vill ha, frågar en annan, försiktig röst: Är det sant?
   Vid en första anblick förefaller det vara en väldigt korkad fråga. Vem vill inte ha det han eller hon vill ha, liksom? Det ligger ju i själva naturen hos ”vill ha” att man … ja, vill ha. Men sedan rinner tankefloden vidare. Om jag vill att mitt liv bara ska innehålla det jag aktivt vill ha, och jag vill vara utan allt som jag inte aktivt vill ha — vad kommer livet att bestå av då? Hur många av de saker som finns i mitt liv idag — och som jag älskar och inte skulle vilja vara utan till något pris — skulle finnas hos mig om det enda som tilläts komma in i mitt liv var sådant som jag aktivt beställt och godkänt?
   Låt oss se. Vi börjar med Per — min livspartner, min meditations- och kärlekspartner, min reskamrat på livets väg. Honom hade jag ju aldrig kunnat beställa, av den enkla anledningen att jag inte visste att han existerade. Innan jag mötte honom alltså, och fick reda på att han existerade. Men okej då — jag hade ju kunnat önska mig en ”fantastisk livspartner”, lite mer ospecifikt sådär. Han hade kunnat passera som något ”beställt och godkänt”.
   Men hur är det med andra saker i mitt liv? Jag är ju ”sjuk” — dvs jag har en neurologisk diagnos, och den hade ju helt säkert aldrig passerat någon gränskontroll. Och ändå — skulle jag, idag, välja bort min MS-diagnos om jag kunde? Om jag i samma andetag också tvingades ge upp den utveckling den har lett till, de elva senaste åren av mitt liv, den intensiva inre resan, de djupa insikterna, de två böcker jag skrivit, de cd-skivor jag gett ut, de fantastiskt givande kurserna jag håller (och då menar syftar jag på att de är fantastiskt givande för mig, även om deltagarna verkar hålla med).
   Nej. Jag är glad att den intellektuella delen av psyket aldrig fått lägga någon order.

När jag skriver det här inser jag att jag skrivit om det en gång tidigare, i boken Levande kraft — en inbjudan till frihet, som kom ut 2008. Där skrev jag:
 

Många människor inser till exempel att trots att ”inre frid” är vad de tror att de önskar högst av allt undviker de sådant som faktiskt skulle kunna leda till den friden. Låter det konstigt? Tänk på ett sakförhållande som du absolut vill undvika i ditt liv. Det kan vara en kroppsvikt eller figur som du skulle göra vad som helst för att förändra, en person som du bara inte klarar av, en partner som du inte skulle stå ut med att förlora eller en allvarlig sjukdom som du är rädd att få. Om du drabbas av det du fruktar mest kommer det att förstöra ditt liv — eller det är åtminstone vad den mentala föreställningen vill få dig att tro.
   Låt oss nu säga att inre frid är vad du högst av allt önskar i livet. Föreställ dig sedan att det dök upp en god fe som erbjöd sig att skänka dig all frid i världen till priset av att du tvingas leva med den oönskade situationen. Du skulle alltså få leva med en vikt eller figur som du avskyr, personen du ogillar skulle finnas kvar i ditt liv utan att förändras och du skulle faktiskt förlora den älskade partnern eller drabbas av sjukdomen som du fruktat så. Och i samtliga fall skulle detta ackompanjeras av fullständigt accepterande och djup frid.
   Ofta stegrar sig tankarna redan här, för vi kan inte ens föreställa oss att vi skulle kunna finna någon frid under sådana omständigheter. Så när vi står inför ett medvetet val är vi många som backar vad gäller vår önskan om inre frid till varje pris och i stället väljer bort friden till förmån för chansen att få uppleva det som vi tror att vi helst vill ha: den perfekta kroppen, en tillvaro utan irritation, bestående hälsa eller ett livslångt kärleksförhållande. Jag menar naturligtvis inte att vi ska satsa på att göra livet surt för oss själva i hopp om att få friden den vägen — tankeexperimentet illustrerar bara att om det finns en större plan för vårt liv motarbetar vi den ofta för att våra planer ser annorlunda ut.
   I verkligheten är det förstås mycket sällsynt att någon erbjuds ett sådant val — livet blir som det blir utan att vi får möjlighet att välja. Men den stress som frågan skapar inom oss avslöjar att det kanske inte är den rakaste vägen till frid vi egentligen är ute efter. Vi vill ha frid — men vi vill också (och oftast hellre) ha kontroll över vår tillvaro, eftersom vi bär på vanföreställningen att det bara är under vissa förutsättningar som vi kan finna den eftertraktade friden. Vi tror fortfarande att vi vet bäst.

ur Levande kraft, ICA Bokförlag, 2oo8