Ondska?

Nu i dagarna har det ju talats en del om ”ondska”; om ”onda människor” och ”onda krafter”. Jag reagerar alltid lite på det ordet, eftersom jag tycker att det ofta verkar användas som en etikett på någonting man a) omöjligen kan veta hela sanningen om samt b) vill markera ett avstånd från. Det är lite av en slasktratt där vi sopar ner allehanda aspekter av människans psyke som vi inte vill titta närmare på inom oss själva.

   Jag blev nyfiken på vad ”ondska” egentligen anses betyda, eftersom jag nog aldrig hört någon definiera det. Enligt den ordbok som låg närmast just då (Norstedts Svenska Ordbok) är ondska ”önskan att orsaka sina medmänniskor [andligt] lidande”. Definitionen av ”ond” är enligt samma ordbok ”som är inriktad på att vålla [andlig] skada”. Och med de här definitionerna existerar ju ondska helt klart, eftersom det onekligen finns sammanhang där människor vill vålla andra skada, antingen bara i stunden eller i ett mer långsiktigt perspektiv. Men å andra sidan blir det lite skenheligt att döma vissa människor som ”onda” med den här definitionen och undanta sig själv; vem kan ärligt säga att han eller hon aldrig hyst någon önskan att vålla skada?

   Därför tror jag att det ligger mer i den här etiketten än så. När man hänvisar till människor som ”onda” brukar termen också antyda någon sorts varaktighet. Om det faktum att någon är ond gör det befogat att ta livet av honom, till exempel, kan det ju inte gärna vara för att han var inriktad på att vålla skada idag, eller den här veckan, månaden eller ens det här året. Eller … var går annars gränsen? Nej, jag tror att den etiketten ofta har permanent klister. På så sätt skiljer den ju också de ”onda” från mig själv eftersom jag ju vet att jag inte permanent önskar någon annan skada, även om det förekommit någon gång i stridens hetta. Är man ”ond” så Är Man Sån, helt enkelt.

   Den här definitionen har man tagit till i alla tider. Den har ursäktat utrotning av folkslag, underkuvande av samhällsgrupper, utökande av kungavälden och — inte minst — hämnd. När någon upplever sig ha blivit utsatt för ett övergrepp har man behändigt stämplat förövaren som ”ond” för att sedan kunna hämnas utan att behöva kalla det hämnd. Lusten att hämnas är jag inte sen att förstå — den känner vi väl alla av ibland, i varierande grad, även om vår benägenhet att efterkomma den varierar. Men det stora problemet tror jag uppstår när vi försöker friskriva oss från den ”fula” känslan av hämndlystnad och klä om den till något finare, som ”samhällsförbättrare” eller ”Guds sändebud”.

   Man hamnar på ganska hal is när man börjar svänga sig med begreppet ondska, åtminstone om man använder det för att rättfärdiga sina (eller någon annans) handlingar. Men visst är det ett behändigt begrepp att använda för just det syftet, så länge den som lyssnar köper argumentet. Då kan man få världen att tro att man agerar i ”det godas” namn och framhålla allehanda altruistiska skäl till sina egna hämndaktioner (då man för övrigt uttryckligen vill vålla skada). De etiska synpunkterna på mordet på Usama bin Laden är en sak — men det jag tycker är mest häpnadsväckande är hur en hel värld (eller ja, en halv då, eller valda delar av den halvan i alla fall) kan tro att detta är ett steg mot fred.

Så, i alla fall: ondska. I ett facebookmöte igår deklarerade en för mig obekant kvinna att naturkatastrofer, eller närmare bestämt jordskalv och översvämningar, kunde bero på ”onda krafter”. Detta ska i och för sig ställas i relation till att någon annan just berättat att dagispersonalen på ett visst dagis ”förklarade” för små barn att nämnda naturfenomen berodde på att Gud var arg på människan. Det var när jag uttryckte min åsikt — att dagispersonalens förklaring bara var marginellt mer förvirrande än den om de onda krafterna — som kvinnan som talat om onda krafter kommenterade att jag borde respektera hennes övertygelse — och (det är nu det blir intressant) hänvisade till ”sina erfarenheter”. Men hur skulle det ens vara möjligt för mig att genom min erfarenhet bekräfta att någonting utanför mig själv beror på ondska?

   Det här belyser ännu en aspekt av vår definition av ondska: det är alltså något som vi anser oss kunna uppfatta utifrån (hos andra eller, möjligen, som ren energi). Avgörandet att du är ond fälls alltså av mig, inte av dig. Det är absurt — inte bara för att det finns så många olika ”mig” som kan ha olika uppfattning utan också för att det faller på sin egen orimlighet. Om ondska har med avsiktlighet att göra, vad kan jag veta om någon annans avsiktlighet. AA:s gamla devis om att man jämför ”sin egen insida med andras utsida” tycks gälla även här. Särskilt när det gäller människor som säger att de vill arbeta för att sprida kärlek/ljus/medvetenhet blir jag alltid lite fundersam när de talar om ondska. Vad är det man projicerar med den praktiska etiketten?

   Nej, jag tror inte på ondska med den här (mycket luddiga) definitionen. Om det är viljan att vålla skada vi syftar på är det en sak, men det är ju inte den vi avser när vi använder ”ond” som definition av något för att rättfärdiga vårt eget beteende eller ens våra känslor. Jag är nog beredd att påstå att den sortens användning av ordet — när det stämplar någon permanent och när det är vi själv som definierar det från stund till stund — alltid skyler över en rädsla för någonting som vi är rädda att möta inom oss själva.

   Det här är ingen värdering av det människor gör eller känner eller säger som resultat av det här resonemanget om ondska, och jag är inte ute efter att döma någon annans handlingar, känslor eller resonemang. Men det sorgliga är att vi själva fortsätter att ge näring åt ”det onda” om vi inte är beredda att möta det inom oss själva.