Närvaro och reaktivitet

Häromdagen fick jag personligen smaka på den gamla österländska visdomen ”detta kommer också att passera”. Så är det ju, allt går över, och det förstår vi intellektuellt — men det känns ju inte alltid så, inte när vi är mitt i obehaget, sorgen, besvikelsen, ilskan, förtvivlan, ångesten eller vad det nu är.

   Nu fick jag, senast i torsdags, uppleva med kombinationen av sådana negativa känslor och insikten att det var något som skulle passera genom systemet; oundvikligt men också övergående. Min dag slirade mer och mer, saker och ting klaffade inte, och jag kände mig mer och mer besviken, irriterad, vilsen, ledsen, frustrerad och i största allmänhet negativ. Men som allt oftare händer mig utspelade sig alla de känslorna parallellt med en inre tillit. Det kändes ungefär som när man mår illa på grund av matförgiftning eller något liknande: det är väldigt obehagligt med själva illamåendet och man vet att det kommer att bli värre innan det blir bättre, men bara det faktum att man vet att det är övergående, att det är någonting som måste få ha sitt förlopp och sedan kommer att lämna kroppen, gör det hela lättare.

   Det här emotionella ”illamåendet” kändes på samma sätt. Byron Katie leker med det engelska språket och säger ”it comes to pass [=det sker], not to stay”, och det var så det kändes. Trots att intellektet hade alla möjliga omdömen om den konkreta situationen — och trots att det hade åtskilliga förslag på praktiska åtgärder och reaktioner — visste jag att det skulle gå över. På något vis kändes det inte personligt, samtidigt som det kändes hur personligt som helst.

   När sådant här händer vet jag att det ligger i luften, att det är någonting i den övergripande energin som är inblandat i det jag känner. Visst, det som sker i min privata sfär händer ju faktiskt där, det är ingen inbillning — men samtidigt verkar det som om en mycket mer övergripande energi vissa dagar är mer trasslig, knölig eller reaktiv. När dagen väl var över (och den dag jag talar om var förresten torsdagen den 23 juni) fick jag veta att flera vänner och bekanta hade haft liknande upplevelser. En del av dem var kopplade till samma projekt som min, men de flesta hade ingenting med min verklighet att göra. Jag betvivlar inte att många av er hade en fantastisk dag i torsdags och inte alls håller med om att det skulle ha legat någonting visst i luften eller att energin skulle ha varit avig på något sätt, och det verkar inte heller som om sådana här ”vågor” påverkar alla. Kanske är vi sammanlänkade i energikluster där de inblandade påverkas på ett likartat sätt, oavsett om de känner till varandra eller inte. Kanske finns det astrologiska eller biorytmiska förklaringar. Jag har ingen aning, och det spelar ingen större roll heller. Det viktiga för mig är att känslan av iakttagande och närvaro kan finnas där parallellt med reaktiviteten.

   Parallella upplevelser av den här sorten känns märkliga, men de blir allt vanligare i mitt liv: upplevelsen av att ha ena foten i en neutral, betraktande roll, medan den andra foten står fast rotad i min egen högst subjektiva och reaktiva verklighet. Det känns skönt, för på något sätt gör det känslornas berg-och-dalbana — när den ändå gör sig påmind — mindre dramatisk. Det är ju ändå bara en film, känns det som, ett skeende som ska spelas upp, och när halvtimmen eller dagen eller veckan gått är det dags att lämna salongen (det vill säga den hypnos som tankarnas alla tolkningar, spekulationer och värderingar skapar) och gå ut i verkligheten igen (det vill säga uppleva livet och det som sker mer direkt, utan någon mental berättelse).

Nu kanske några av er tycker att jag känns förvirrad, eftersom det bara var några dagar sedan jag skrev i ett facebookinlägg på sidan för Levande kraft att neutral varseblivning och känslomässig reaktivitet inte kan existera samtidigt. Ja, det vill säga, jag skrev något annat, men det var det här som var den generella andemeningen. Jag skrev att vi inte kan avgöra andras motiv när vi är känslomässigt reaktiva, och det är fortfarande sant. Så länge ena foten är kvar i reaktiviteten skulle jag inte rekommendera någon att vidta några åtgärder eller dra några slutsatser. Det som den andra ”foten”, den neutrala iakttagaren, kan bidra med är att hjälpa oss att släppa taget om reaktiviteten snabbare och — framförallt — undvika att göra något som resultat av den. Då blir den lättare att uthärda, samtidigt som vi inte riskerar att skapa mer negativitet. Vi kan använda stunden av reaktivitet till att iaktta, stanna upp och lära oss mer om oss själva. Välkommen till skolan! ♥