En författare, jag har för mig att det var Wayne Dyer, har berättat om en sak han såg på en safari. Det var en zebra som stod och betade på savannen ihop med några andra zebror. Det såg ut som en helt vanlig dag, med den lilla skillnaden att just den här zebran såg ut att ha fått halva rumpan avsliten av ett rovdjur under natten. Ett stort, färskt sår gapade på djurets bakdel — men zebran betade på i godan ro, precis som sina flockkamrater.
Om det handlat om en människa hade hon eller han antagligen varit traumatiserad av händelsen och fortfarande ältat det som hände. ”Åh, det där lejonet, han kom emot mig så plötsligt, och jag hade ingen aning om vad som hände. Och sedan bet han mig, och det gjorde så ont. Jag var så rädd.” Så upprätthåller vi våra trauman, vi människor. Men zebran bara stod där och åt, med total närvaro i nuet. Jag menar inte att vi inte ska bearbeta det vi varit med om — vi behöver göra det på ett annat sätt än djuren, på grund av de mer komplicerade mentala finesser som också gjort att vi kan flyga till månen, skriva poesi och bygga datorer. Men zebran kom ändå att symbolisera — både för författaren när han såg den och för mig när jag läste berättelsen — den frihet som finns tillgänglig för oss alla här och nu om vi låter det förflutna vara det förflutna.
Jag undrade länge hur man hittar balansen. Hur undviker man att älta gammal skit utan att riskera att sätta händerna för öronen och säga la-la-la om saker som man skulle behöva titta närmare på? Hur avgör man vilka känslor som behöver upplevas och uttryckas och vilka som bara är reaktioner på envisa tankeloopar som inte leder någonstans?
Det lustiga är att jag inte tror att jag någonsin fått något svar på de frågorna. Eller, kanske jag har fått tjugo svar. Ändå vet jag idag. Jag vet vad som är relevant och behöver plats och vad som bara är en återvändsgränd. Frustrationen blev ibland stor när någon sa åt mig att ”nej, nej, lägg inte energi på det där, ser du inte hur destruktivt/meningslöst/onödigt det är, det du håller på med?” eller, andra gånger, ”stanna i den där känslan, fly inte undan den” — men ändå inte kunde specificera varför det ena var destruktivt och det andra konstruktivt.
Idag, när jag hör mig själv säga ungefär samma saker till mina klienter och kursdeltagare, förstår jag att det kan vara så att jag faktiskt fick de tydligare instruktioner jag sökte, men att de inte kändes tydliga för mig. Jag ser nu att jag var tvungen att vara frustrerad ett tag, för det var under perioden av ”försök och misstag” som jag sakta kom att själv känna skillnad mellan det destruktiva och det konstruktiva. Jag ser att jag faktiskt hade nytta av den ”otillräckliga” input jag fick av terapeuten eller kursledaren. I retrospekt var den tillräcklig, och den har högst sannolikt bidragit till att jag förstår vad jag har förstått.
Men, tillbaks igen — till nuet. När du känner att du stressar upp dig, eller håller långa monologer i huvudet om någonting som hände igår (eller kanske kommer att hända i morgon), mana fram en inre bild av den soldränkta savannen och det svartvitrandiga djuret som står och äter, fullt närvarande i den aktiviteten, helt enkelt för att det är dags att äta. Vad är det dags för just nu i ditt liv? Återvänd till det innevarande ögonblicket, till din egen upplevelse, och undersök vad det är. Älta och oroa dig kommer förmodligen ganska långt ner på listan ♥.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar