Dags att repa upp offerkoftan?

Det är rent fascinerande hur utbredd offermentaliteten är i vår kultur — och hur villiga vi ofta är att bekräfta och underhålla andras offerroller. Och nej, jag själv är säkert inget undantag (även om offerkoftan nog åker på betydligt mer sällan nuförtiden än den gjorde tidigare) — men om jag nu skulle falla ner i offerrollen hoppas jag att mina vänner, och inte minst Per, min älskade medresenär i livet, påpekar det för mig, så att jag kan snäppa ur det.

En blomma frågar inte om lov eller
om andras åsikter innan den slår ut.
Och nyponrosen jämför sig inte med
andra rosor och säger: ”Det går väl
an för er.” Den är sig själv, och den
blommar för att  den kan — utan
att bry sig om vilken respons den får.

En del människor i min bekantskapskrets blir offer när de varit med om nya, spännande och upplyftande upplevelser som deras omgivning inte vill bekräfta eller uppmuntra utan kanske rentav ifrågasätter eller dissar rent ut. ”Det är så trist när man inte får berätta för folk vad man varit med om utan att de ska ifrågasätta det”, sa en vän nyligen. Men om du nu tycker att deras reaktioner är jobbiga, berätta inte då. Det är väl du själv som väljer vem du vill prata med om vad? Och å andra sidan: varför är det jobbigt för dig att andra inte håller med om/är nyfikna på/själva dras till dina upplevelser?

   Naturligtvis tycker inte jag heller att det är roligt att glad och entusiastisk berätta om någonting jag gjort för att mötas av ifrågasättanden eller invändningar — men om det händer får jag ju en fantastisk lektion i att strunta i kommenterar, information eller energier som inte tillför mig något. Jag kan fortsätta att uppskatta min upplevelse — och prata om den med dem som är intresserade — även om det står en surpuppa i ena hörnet av rummet och känner ett behov av att dissa den på grund av sin egen rädsla eller helt enkelt annorlunda läggning. 

    En annan vän pratar ofta om vad ”samhället” tillåter, accepterar eller tycker. Men bortsett från det — vad tycker du?  Om du är helt okej med något kan andras åsikter på sin höjd bli något att neutralt ta ställning till för att se om man håller med eller inte, utan några upprörda känslor. Om du blir upprörd är det alltid för att det finns ett oläkt sår inom dig — konstigare än så är det inte. Och då hjälper det inte med några andra åtgärder än att läka det såret. Smärtan finns inte utanför dig, den finns inuti. 

   Men samhället eller ”andra” är förstås en utmärkt papperskorg för intellektet att projicera sina egna tolkningar och åsikter på. En gång läste jag en rolig insändare i lokaltidningen Mitt i Lidingö. (Jag kanske har skrivit om den förut; den var så påfallande i sin oskuldsfullhet att den fastnade i minnet.) En kvinna frågade sig varför det var så okej att kommentera att människor var långa, men inte att de var korta; varför det var så okej att kommentera att någon pratar mycket när det inte är okej att påpeka att någon annan är tystlåten och varför det var okej att kommentera att någon är smal men helt förkastligt att säga att någon är tjock. (När det gäller de två första ”konventionerna” är jag inte säker på att jag personligen hänger med riktigt, men det har ju mindre betydelse.) Hon fortsatte med att skriva att folk faktiskt borde tänka sig för innan man sa sådana saker, för sådana kommentarer kunde minsann såra djupt! Sedan avslutade hon sin insändare med signaturen "Lång, smal och tacksam — och stolt över det!” Jag började nästan skratta när jag läste den insändaren, för den kändes nästan som ett skämt. Hörde hon inte att hon inte alls var stolt över de här sakerna? Det stod ju skrivet över hela insändaren, i hela dess ”djupt sårade” härlighet, att hon tog åt sig av folks kommentarer. 

Och nu kommer mitt mantra — ibland är det någon som snappar upp det :) — det här är inget brott eller något fel i sig. Men så länge vi förnekar våra egna fördömanden om oss själva och hävdar att vi är stolta över sådant som vi i själva verket skäms för kan vi inte läka såren vi kanske går och bär på, de som fått kommentarerna att göra ont från början. Vi kan ju inte läka ett sår om vi påstår att det inte existerar. Men många tror att det är fel att ha några sår överhuvudtaget och försöker låtsas som om de inte fanns, medan de projicerar dem på omvärlden och blir ... ja, guess what — offer. 

Vi människor har en kollektiv överförtjusning i intellektet och dess kognitiva förmågor, så till den grad att vi ibland tror att något blir sant för att vi säger det. Om jag säger att jag är stolt över x, y eller z ska det vara det som räknas sedan. Om vi säger att någonting ligger utanför oss själva när det i själva verket kommer inifrån kan vi aldrig bli fria från det utan är dömda att leva med det, inlåsta i ett fängelse som vi envist hävdar att Någon Annan har nyckeln till. Det är bara det att hjärtat och känslorna skiter fullständigt i vad vi säger, tänker eller intalar oss; det reagerar på vad vi känner. Intellektet tror ofta att vi läker våra känslomässiga sår genom att intala oss att de är ogrundade, men tyvärr tillför det ingenting. Det som tillför något är att vi börjar stå för våra egna inre processer, äga våra egna fördömanden och ärligt kunna möta oss själva.

   Ta kontakt med ditt inre offer — annars kan det härja ohejdat. Vilken slags röst talar han eller hon med? Är det en röst du känner igen från din barndom? Bli nyfiken! Du kanske kan träffa en kompis och låta era offer gnälla riktigt ordentligt för varandra ibland. Det handlar om att skapa distans till — och framförallt medvetenhet kring — det som ändå pågår inom de flesta i varierande grad. Då kan kärleken börja växa, inifrån ♥.

Vill din kärlek växa? Välkommen på kurs! ♥