Då och då händer det saker som får ordet ”ond” och etiketten ”ondska” att dyka upp oftare än vanligt. I maj, när etiketten dök upp i diskussioner kring mordet på Usama bin Laden, skrev jag inlägget ”Ondska?”, och i dagarna har fler tankar vaknat.
Precis som jag skrev redan förrän gången är det någonting inom mig som hajar till inför ordet ondska. Etiketten brukar få innefatta diverse olika aspekter av det mänskliga psyket som vi vill slippa se inom oss själva. Ja, för jag tror aldrig att jag hört någon använda ordet om sig själv; det handlar alltid om någon annan. Men ... måste man inte börja undra lite över en egenskap som bara verkar existera hos andra? Är ondska helt subjektivt — eller kanske något som blir sant när tillräckligt många människor använder samma etikett? Och är det alltså jag (eller vi) som avgör om du är ond eller inte? Så praktiskt — och så ohållbart.
Oändliga mängder avslappning, kärlek och mjukhet väntar när vi försiktigt börjar utforska vad är det vi vill uppnå genom att använda etiketten ”ondska”. Och även om vi inte använder just det ordet kan vi vara uppmärksamma på den inre energin av rädsla, fördömande, upprördhet eller hårdnackad ovillighet att titta närmare på oss själva. Under den finns det alltid en del självkännedom att hämta.
Hela bilden blir lite bakvänd för intellektet. Det tror, helt begripligt, att vi bidrar till att göra världen bättre när vi identifierar ”ondskan” och motarbetar den aktivt. Men ironiskt nog blir effekten den rakt motsatta: vi bidrar i själva verket till att upprätthålla den genom att motverka ökad medvetenhet. Hur då? Jo, eftersom jag måste hålla ett tydligt avstånd mellan ”mig” och ”det onda” har jag inte råd att öka min medvetenhet; vem vet vad jag skulle upptäcka inom mig då? Det som den här logiken missar är att den medvetenheten — och den upplevelse av kärlek och sanning som medvetenheten visar vägen till — faktiskt är det enda botemedlet mot det som ser ut som ondska.
Vi lever i ett ständigt balansspel mellan medvetenhet och ältande, mellan att undertrycka och att släppa taget, och vi blandar ofta ihop begreppen. Vi ältar en gammal oförrätt och tror att vi därmed bearbetar och medvetandegör den. Vi undertrycker det vi inte vill se hos oss själva med motiveringen att vi ”inte vill ge det energi”. Och vi hittar inte riktigt ut ur förvirringen.
 | |
|
Inget av det här är brottsligt, dåligt eller fel; det är bara resultatet av en missuppfattning. (Så pass på — ibland kan projektionen vrida sig 180 grader så att vi börjar anklaga oss själva för att vi inte är mer utvecklade än vi är. Men det är bara mer av samma vara, och det är väldigt smärtsamt.) Det var ingen som lärde oss hur balansen ser ut, och jag tror att det är en grundläggande mening med vår existens att vi trots detta hittar den; hittar kärleken. När vi börjar reda ut trådarna i härvan mjuknar vi. Det betyder inte att vi blir släpphänta och mer benägna att tillåta övergrepp. Tvärtom: vi slappnar av, och vi kan börja använda hela vår varelse för att främja livet och den sanning vi känner inom oss. Så länge vi är arga, rädda, spända eller på andra sätt stressade kan vi inte skilja den sanningen från åsikter, idéer eller fördomar, men när vi mjuknar ser vi en helt ny värld.
Ge dig själv tillåtelse att vara som du är, med allt det du uppfattar som fel, brister och fula tankar. Och om du viftar bort den uppmaningen och fortfarande har fokus helt och hållet på någon annans beteende eller åsikter kanske du vill pröva att försiktigt undersöka: vad är det jag tar avstånd från hos mig själv genom att se det hos den här personen? Intellektet kommer att hävda att det är helt ovidkommande i situationen, men om du faktiskt stannar upp med frågan fattar hjärtat snart galoppen. Det är så vi löser upp ”ondskan” ♥
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar