Den största utmaningen

Jag läser just nu boken The Slap av Christos Tsiolkas och har konstaterat att det är en alldeles utmärkt bok om egot. Handlingen börjar hos en grekisk-australiensisk familj i förorten där man träffas en eftermiddag för att grilla. En av de närvarande männen ger en liten pojke en örfil sedan det uppstått ett bråk mellan barnen, och eftersom pojken inte är hans son väcker handlingen många känslor. Boken följer åtta av dem som var närvarande vid tillfället och presenterar tillvaron ur deras perspektiv.

En dag slog det mig vad som saknades i den vardagssolkiga presentationen av otrohet, stolthet, maktspel, avundsjuka och fördomar. Det som saknades var vänlighet. Väldigt få av karaktärerna uppvisar någon djupare vänlighet, varken mot sig själva eller mot andra. Givetvis finns det vissa av dem som är vänliga mot varandra eller utomstående vid enstaka tillfällen, men det går ändå en ton av hänsynslöshet, vårdslöshet och desillusion genom hela den lilla kretsen. Det finns ingen tillit; det är som om de tar för självklart att livet ska vara skitigt, matt och fullt av besvikelser. Och det blir så tydligt att roten till den här stämningen — en tillvaro där ”glädje” innebär att vinna över någon annan och ”framgång” alltid är surt förvärvad och svartsjukt bevakad — är egots oinskränkta styre.

   Det är lätt att gissa vad den rekommenderade åtgärden blir (om jag nu lämnar bokens karaktärer åt sitt öde och tänker mig mänskligheten i stort, eller åtminstone de läsare av den här bloggen som vill undvika att få en sådan tillvaro själva). Naturligtvis ska vi idka vänlighet, känna tillit och meditera och vara fina. Eller hur? Ge egot så lite utrymme som möjligt — är inte det den spontana lösningen? Nej, jag tror faktiskt inte att det är det effektivaste sättet.

   Lösningen är att omfamna våra skitiga sidor, välkomna egot när det ändå vill göra sig hört, dansa med de små plågoandar av illvilja, surhet, avund eller förakt som kommer över oss då och då. Det handlar om att våga vara äkta, med och för och inom sig själv. Där finns lösningen, och vägen till den där friheten som vi söker. 

Det här är vår nästa utmaning — inte att träna bort (eller ännu värre, undertrycka eller måla över) det småfula och kanske pinsamma, utan att inse att det är en del av livet att ha negativa känslor. (Inte? Jamen det är ju fantastiskt! Jag menar inte att det måste vara en del av livet — men om det ändå är det är det mer meningsfullt att arbeta med det som är än att försöka börja någonstans där vi inte befinner oss.)

    Det som ofta händer i vardagen är att vi antingen agerar ut eller undertrycker den här sortens känslor gör sig påminda. Vi noterar dem, gör motstånd mot dem och försöker få dem att försvinna genom att förändra den yttre verklighet som de tycks peka mot. Om vi lyssnade på dem och undersökte dem skulle vi antagligen upptäcka något annat, men eftersom vi helst inte vill befatta oss med dem upptäcker vi inte det. 

Så när stoltheten, snålheten, avundsjukan, offermentaliteten eller något annat gör sig påmint inom dig, lyssna. Lyssna på ditt inre som om det var ett litet barn som behöver din vägledning. Men, du vet — barn kan inte ta emot vägledning från dig om de inte först fått uttrycka hur det är för dem. (Strängt taget kan du inte ge dem någon meningsfull vägledning då heller, för du har ju inte tagit del av vad det är de behöver vägledning för.) Nej, först måste vi lyssna, och det gäller också oss själva. När vi lyssnat kan vi ta emot vägledningen, och den kommer av sig själv: förmodligen inte som någon röst eller tecken utifrån, utan bara som en drivkraft att handla på ett visst sätt. När vi är beredda att visa oss själva respekt, även i vår ”fulhet”, upptäcker vi den oskuldsfullhet och förmåga att älska som väntar där under ♥