söndag 22 januari 2012

Kompromissar du bort dig själv?

Häromdagen kommenterade en vän, sedan Meditationsguiden hade skrivit om att sätta gränser, att det var svårt att låta bli att kompromissa med sin inre sanning. Och det är det väl för alla ibland. 
   Men jag tror att vi gärna gräver oss djupare ner i det svåra med vårt sätt att tackla fenomenet. Vi vet (eller upptäcker med ökad medvetenhet) att vi kompromissar bort oss själva. Vi vet att det ställer till det för oss, och förstår kanske åtminstone intellektuellt att vi faktiskt gör omgivningen en björntjänst på det här sättet. Och den inre kritikern har rena festen med all den här informationen. Det är ju så dåligt, outvecklat och omoget. Varför kan vi inte ändra oss? Det är här principen Älska egot verkligen kommer till sin rätt — naturligtvis, som normalt är fallet när det handlar om inre utveckling, i den situation där det är som svårast att använda den. 
   När vi vill närma oss egot och vår trassliga, inre dynamik med kärlek är ett av de bästa verktygen nyfikenhet. Gör ett experiment:
  • Prova att tänka på ett mönster hos dig själv som du tycker är omogent och pinsamt. Känn hur det inre fördömandet tar form och hur du liksom krymper. 
  • Försök känna dig nyfiken. 
Det går sådär, eller hur? Prova nu att göra tvärtom:
  • Tänk på en konkret situation där det här mönstret visade sig. Var uppriktigt nyfiken på dina motiv. Utgå ifrån att det finns en positiv avsikt någonstans bakom mönstret, och känn din nyfikenhet inför att utforska vad det kan vara för avsikt.
  • Försök att känna dig fördömande.
Om du är van att umgås med den inre kritikern hela dagarna kan det naturligtvis hända att du inte behöver så lång tid för att ramla tillbaka i fördömandet — men förhoppningsvis hann du ändå känna hur oförenliga de två förhållningssätten är. Det går inte att vara fördömande och nyfiken samtidigt, för fördömandet är en lufttät, sluten hållning medan nyfikenhet per definition innebär öppenhet för någonting vi inte känner till (men känner förväntan inför att få reda på). Man kan också kalla det kärlek. Vad kan vara mer kärleksfullt än att vara öppen inför någonting med en känsla av förväntan?

Det här är att älska egot: att möta de inre processerna med nyfikenhet och ett genuint intresse för de bakomliggande mekanismerna. Släpp taget om din besatthet av att förändra dem — den inställningen är också oemottaglig för nya intryck (märkligt nog, eftersom den påstår sig söka förändring!). Och hur ska någonting kunna förändras utan öppenhet? 
Nyckeln är insikten att du inte behöver förändra något. Men när du ser hela bilden upphör dina mönster att vara en gåta som du sliter ditt hår inför, och i stället får du möjlighet att välja. Kanske känner du redan hur avslappnande det är ♥

   

1 kommentar:

Piedra sa...

Fast jo, nog tycker jag att man kan vara både nyfiken och fördömande på samma gång.