Det finns så många fina, härliga och utvecklade synsätt — nya som gamla — att ta till sig av i vår värld av andlighet och terapi. Det skrivs och talas om att leva i glädje, att lidande är en illusion, att vi just nu genomgår en kollektiv frekvenshöjning, att vi skapar genom våra egna känslostämningar och tankemönster, att det finns en gåva i allt som händer, att vi inte är våra tankar (eller känslor eller ägodelar eller bedrifter). Till exempel.
”Don’t pretend yourself beyond your own evolution”, säger Byron Katie — och det är svaret. Det betyder inte att jag inte får använda, pröva och smaka på någon annans anrättning bara för att jag inte har tillagat den själv. Det är ju det böcker, filmer och kurser för personlig utveckling är till för — att vi ska få möjlighet att själva provsmaka och se vad någon annans insikter, övningar och förslag kan tillföra. Vi får bara inte glömma att integrera insikterna, göra dem till våra egna. Hur ser ”allt i mitt liv är en gåva” ut för mig? På vilket vis kan jag uppfatta kärlek i något som först framstår som en förlust? Hur illusoriskt känns mitt lidande, just nu? Hur tar sig den kollektiva frekvenshöjningen uttryck för mig, i mitt liv?
Trots allt fokus på känslor och upplevelser under senare år är det vanligt att vi slår in på den intellektuella banan och vill ”integrera” enbart i huvudet. Det är inte så svårt att känna igen den som gör så — eller känna igen de gånger då jag själv gör så, av gammal vana, bekvämlighet eller för att jag inte tagit mig tid att stanna upp. Det finns två tydliga kännetecken som avslöjar att vi sprungit in i den här mentala återvändsgränden. Det ena är att vi gärna tillämpar våra ”insikter” på omvärlden. Kanske uppmanar vi hurtfriskt en vän att söka efter gåvan i den olycka de just varit med om eller att gå på en kurs och äntligen fatta något så att vi slipper dras med deras trångsynthet. Kanske analyserar vi hur ”andra” lever och lägger misstänkt mycket tid på att rättfärdiga vår egen ståndpunkt och ogiltigförklara deras (även om det bara är i våra egna tankar), i stället för att se hur det vi just tänkte om dem går att tillämpa på oss själva i stället.
Det andra tydliga kännetecknet är att vi gillar att prata högt och lågt om det vi fäst oss vid — frekvenshöjningen eller gåvorna eller den illusoriska naturen hos lidandet eller egot — och hålla det på en abstrakt, filosofisk nivå. Intellektet har störtkul och drar slutsatser — och det är inget fel på det, så länge vi inte tror att det är detsamma som ”inre (eller andlig eller personlig) utveckling”.
Jag ser fram emot att åka på kurs snart! Det ska bli så kul att träffa en omgång nya, experimentlystna deltagare och leka med energi, rörelse och stillhet i några dagar. Skriva och läsa i all ära — nu ska det bli härligt att också få göra. För även om man kan ”göra” hemma finns det för mig inte mycket som går upp emot att då och då få vara, andas, leva och upptäcka med en lagom stor grupp människor som alla längtar efter att gå djupare; som alla är mer intresserade av hur det faktiskt är än av teorier och principer. Välkomna, alla modiga. Jag ser fram emot att få träffa er ♥
4 kommentarer:
...jag har sagt det förr och jag säger det igen-vad du är klok Cicci!Dina texter får alltid mina tankar att göra en lite volt. Det stämmer så väl det du skriver. Det är lätt att läsa, snacka och tycka utan att egentligen fatta någonting, på djupet.
Livet är Magiskt! Magi fanns när jag hittade din Blogg! Tusen tack o kärlek till dig! Din text gjorde så jag tog ett steg till:) tack!
Jag blir så glad när ni kommenterar – det känns märkligt att skriva ut i tomma intet =) Tack för att ni hör av er ♥
Stämmer så bra att man måste anpassa och omvandla saker man tycker verkar bra utifrån vad som passar och funkar för en själv! Man kan ofta inte bara kopiera något rakt av.
Skicka en kommentar